I en annat inlägg har vi diskuterat frågan om varför flickor mår dåligt i skolan. En vanlig förklaring är att de lider av att machopojkarna mobbar dem – men det finns också andra sätt att se problemet. Om det handlar om utseendefixering faller ett stort ansvar på pedagogerna. Jag möter många blivande lärare som är mycket måna om sitt yttre och jag anar att en del av dem har ett problematiskt förhållande till mat. Frågan är om de är lämpliga förebilder för barnen? Skulle könsblandade personalgrupper ge en bredare syn på utseendets betydelse?

DEJA vill utmana förtryckande könsroller och öka friheten för flickor att bli accepterade – även om de inte lever upp till normen av den perfekta kvinnan. Då måste vi vända blicken mot olika håll och pröva förklaringsmodeller. Kritiken mot heteronormativiteten har varit starkt inriktad på mansrollens baksidor (kritisk maskulinitetsforskning) och stora krav har ställts på att männen ska vara goda förebilder. Nu tar vi nästa steg och analyserar majoritetskulturen.

På sidan 55 sammanfattas målet för jämställdhetsarbetet:

Delegationens förslag:

Regeringen formulerar, utifrån det av riksdagen antagna jämställdhetspolitiska målet, följande övergripande jämställdhetsmål för skolan:

Jämställdhet i skolan råder när flickor och pojkar har samma makt och möjlighet att påverka skolan, det egna lärandet och den egna utvecklingen.

Delegationens bedömning: Jämställdhet i skolan lägger en grund för skolan att uppnå både sitt värdegrundsuppdrag och sitt kun- skapsuppdrag.

Lärandet och identitetsutvecklingen är nära sammanlänkade processer. Brist på jämställdhet får konsekvenser för flickors och pojkars möjlighet att lära och utveckla en identitet utan begränsningar eller förtryck baserat på föreställningar om kön.

Klokt och välformulerat. Nu lägger jag kritiken mot betänkandet åt sidan och fokuserar på att försöka konkretisera detta övergripande mål.

Det här med genus och skolpolitik är svårt och ibland känner jag mig ensam.  Kanske håller jag på att förvandlas till en patetisk rättshaverist som skämmer ut sig själv och sin institution genom att inte förstå den statliga jämställdhetspolitikens grundantaganden. En nydisputerad genusvetare lär ha sagt:
– I mina kretsar är det en merit att ha blivit kritiserad av Mats Olsson.

I de mörka stunderna har bloggen varit nödvändig för min mentala hälsa och ibland har kommentarerna hjälpt mig att inte bli tokig.

Helena von Schantz är svindlande skarp i sin analys av det som i framtiden måste gå under namnet Katastrofen i tevesoffan. (Länk till Helena)

Morrica är lika skoningslös och ofta från ett annat perspektiv (Länk)

Nu laddar han om....

Killfröken kritiserar en ledare i GP. Jag har svårt att följa hans tankar men är nyfiken på hur han tänker utveckla dem. (länk)

Länk till videopresentation av DEJA:s slutbetänkande

Vid presentationen av betänkandet diskuterar Anna Ekström förhållandet att stora insatser görs för att övertala flickor att använda sina höga betyg för att välja manligt kodade utbildningar – men att få (om ens några) insatser görs för att förmå män att välja kvinnligt kodade utbildningar (som till exempel lärare).

Frågan är vad som hindrat utredarna att föreslå åtgärder inom detta område? Anna Ekström var ordförande i delegationen för jämställdhet i förskolan som i SOU 2006:75 kritiserade bland annat Norge och Skottland för att genomföra rekryteringsinsatser av män till förskolan (på ideologiskt felaktiga grunder). Har hon ändrat ståndpunkt? Varför syns inte det i betänkandet?

Ekström diskuterar också svårigheterna med att föreslå metoder som skulle kunna fungera riktat mot pojkar och flickor. I betänkandet är det här essentialistiska tänkandet inte framskrivet. Jag anar att det är kontroversiellt och förstår att det är lättare att vända förhoppningarna mot att vetenskapen ska presentera evidensbaserade metoder som löser frågan på ett könsneutralt sätt.

Det kommer inte att ske.

I utredningens väldsbild är pojkarna som grupp sena – inte annorlunda i förhållande till den könsneutrala (?) skolnormen. Om det enbart handlar om mognad och utvecklingstempo behöver vi inte blanda in forskningen. Vanlig stödundervisning går bra.

Eller menar Anna Ekström att det skulle finnas andra skillnader än inlärningshastigheten? Tänk om det skulle kunna finnas strukturer som gynnar flickorna? Håller bilden av den könsneutrala skolan på att spricka?

DEJA lyfter problemet med motstridiga pojkar och något som kallas “antipluggkultur”.

Rowan Atkinson belyser problemet med dödlig precision.

Helt nödvändig länk till Youtube