På onsdag träffar delar av beredningsgruppen lärarutbildningens personal. Jag hoppas att det blir ett möte som handlar om visioner. Vi pratar om demokrati och många av mina kolleger verkar lite yrvakna:
– Kan vi påverka den här processen?
Tornhuset och fiskargumman
I USA börjar motståndet mot provhysterin att formera sig. Om några år kanske vi kan se samma mönster i Sverige?
I fjärde säsongen av The Wire gestaltas problematiken med plågsam skärpa.
Regnet har tagit hårt på Österlens snötäcke som förvandlats till stenhård skare i Vitabyskogen och det ställer till stora problem för hjortarna.
Vildsvinen går på rad och inte mycket kan stoppa dem. Spåren förskräcker.
Respect!
….men det här tycker jag om:
Jag tänker att förebilder är nog viktigt ändå och kvinnliga trummisar är fortfarande exotiska inslag i musikvärlden. Suzanne Morissette utmanar dessutom mina föreställningar om vad man får göra i en brudklänning. Skamset funderar jag över om mina fördomar kring kön och den där aggressiviteten som jag förknippar med trummande.
Hon är ingen nybörjare.
Min telefon känner inte igen ordet “dagisfröken” och föreslår ersättningen “Dahlström”. Den politiska korrektheten tar sig olika uttryck.
Bilden kommer härifrån
Jag trodde att jag hade koll, men den här skivan knäcker mig! När jag förstår att han är svensk är det bara att erkänna min obildning. Musiken kränger våldsamt mellan genrer och jag hör drag av Paul Simon.
På P3guldgalan säger Robyn att hon trodde att Hoffmaestro borde fått priset för bästa liveakt. Det kallar jag koll!
Jag är bortskämd med ständig uppkoppling och mycket nöjd med vårt portabla trådlösa bredband. Problemet är att jag måste packa ner routern när vi åker till landet. Jag tröstar mig med telefonen men muttrar över wordpressapplikationens oberäknelighet.
Vi går på skare och räknar gräsfläckarna.
Aage Radmann är inte längre chef på idrottsvetenskapen. Det blir tomt.
138 kända kvinnliga kulturpersonligheter vädjar i dagens Sydsvenska i ett upprop för att Nasrin Sotoudeh ska släppas. Jag sympatiserar djupt med budskapet, men kan inte låta bli att undra över uppropets utformning.
1) Varför har enbart kvinnor fått skriva under?
2) Varför detta fokus på kultursektorn?
3) Hur kända måste undertecknarna vara? Vem har gjort bedömningen?
Det känns som att en spretig feministisk rörelse försöker hitta en samlande symbol och utnyttjar en fängslad människorättsaktivist för dunkla syften. Jag tycker att Nasrin Sotoudeh är värd ett bättre öde och uppmanar alla att stödja kampen för hennes befrielse.
Dawit Isaak är ingen mansfråga.
Tysta tankar 