Jag skrev ett kort inlägg på Newsmill och tonade ner anknytningen till det där samfundet. Det kanske är hans ensak och jag värderar åsiktsfrihet högt – men han kommer inte att bli skolminister i min regering.
Stavros på Newsmill
4
Dagens projekt – förstå Jehovas vittnen
Jag har lite dåligt samvete för att jag kanske har varit orättvis mot Stavros Louca. Han har naturligtvis rätt till sin religion utan att bli misstänkliggjord. Samtidigt är frågan vilka tankar som ryms inom skolans värdegrund, och jag hittar underliga debattrådar som antyder att medlemmarna:
1) inte ska delta i det politiska samhällslivet (gud bestämmer)
2) inte ska blanda in samhällets rättssystem (äldsten löser konflikter inom kyrkan)
3) beordras att bryta kontakten med de som inte följer reglerna (bannlysning)
Dessutom försöker jag förstå vilken funktion de här ouppfyllda profetiorna spelar. Domedagen bör liksom vara lagom långt borta för att fungera lagom skrämmande (wikipedia) och motivera medlemmarna till lojalitet och givmildhet mot församlingen :
Ouppfyllda förutsägelser
Många av Vakttornets förutsägelser har kritiserats hårt av före detta vittnen och av etablerade kristna.
Förutsägelser såsom de följande har förekommit i diverse Vakttorns-publikationer:[39]
- 1907: Harmagedon kommer att kulminera år 1914.[40]
- 1917: 1918 skulle Gud börja förkasta falska kyrkor ”i stor skala” och dess medlemmar i miljontal.[41]
- 1922–1923: De dödas återuppståndelse skulle inträffa 1925.[42] Som förberedelse för det förutsagda datumet 1925, införskaffade Vakttornssällskapet en egendom i Kalifornien och byggde ett gods på det. Huset skulle härbärgera sådana personer som Abraham, Moses, David och Samuel, vilka förmodades skulle återuppstå från de döda år 1925.
- 1938: 1938, var Harmagedon alltför nära i tiden för att man skulle gifta sig eller skaffa barn.[43]
- 1941: Detta år var det bara ”månader” kvar till Harmagedon.[44]
- 1942: Harmagedon var ”omedelbart förestående”.[45]
- 1969: Mänsklig existens skulle inte komma att fortgå länge nog för att dåtidens unga skulle hinna bli äldre; världssystemet skulle upphöra ”inom några år”. Unga Vittnen uppmanades att inte bry sig om högre utbildning av detta skäl.[46]
- 1969: Kristi tusenårsrike skulle börja år 1975.[47] Vissa påstår att det fanns omfattande liknande spekulationer i Vakttornets publikationer under decenniet före 1975.[48]
- 1984: Det fanns ”många indikationer” på att ”slutet” var närmre än slutet på 1900-talet.[49]
Jag anar att det här projektet kan svälla ut.
Länk till Passagen
Följdfråga till Stavros?
Stavros Louca kanske skulle kunna vara lite mer precis i sin kritik av evolutionen:
Vilken är vår tids största bluff?
– Jag skulle vilja säga att det är evolutionsteorin, det finns alldeles för många lakuner i den för att jag skall kunna övertygas om att människan kommer från aporna. Jag tror på skapelsen. Men det betyder inte att jag är kreationist och tror att världen skapades för några tusen år sedan.
Ungefär hur många år menar matematikläraren att vår herre använde för att skapa oss till sin avbild?
Oj – det här med identitet
Jag försöker förklara för studenterna olika teorier om identitet, jag och själv. Det handlar mycket om mod och är ett riskabelt ämne. Exemplen blir lätt privata och jag kämpar för att försöka hålla en strikt akademisk nivå.
Sedan läser jag Andres Lokkos text och stapplar ut i köket.
Vi väljer alla våra identiteter. Vi väljer den väg som ser enklast och rakast ut. Den som utåt får oss att se starka och välmående ut. Vi tar alltid genvägen och sopar oss själva under en matta tills vi en dag inte känner igen oss i spegeln längre.
15 hp Stavros? (som inte är kreationist) uppdaterad
Den eländiga skoldebatten rullar vidare. Zoran på LR länkar glatt till socialdemokraten Alexander Nordgrens debattartikel på Newsmill:
”Det är dags för socialdemokraterna att ta initiativ till en omfattande diskussion om lärarutbildningen och med öppna armar bjuda in kunniga lärare, som till exempel, Stavros, Lärarnas Riksförbund och andra organisationer liksom forskare på området. Förhoppningsvis leder det fram till en ny och mycket bättre lärarutbildning. I en sådan diskussion bör frågan vara: Hur och var kan den pedagogiska undervisningen bäst bedrivas?”
Om socialdemokratin inte har vassare tänkare kanske det är lika bra att de fortsätter sin passiva strategi och överlåter idéarbetet åt Björklund?
I Sydsvenskans söndagsbilaga får Stavros (ständigt denne Stavros!) svara på 20 frågor. Mest förvånande är kanske att han utser evolutionsteorin till vår tids största bluff. “Men det betyder inte att jag är kreationist och tror att världen skapades för några tusen år sedan”. Det känns tryggt. Men min kvot av grekisk visdom är fylld nu.
Samtidigt kan jag inte låta bli att undra över HUR många tusen år sedan det är jorden skapades enligt Stavros? Om vi nu ska göra honom till auktoritet i skolfrågor verkar det vara en rimlig följdfråga.
Hur var det nu med evolutionen?
Jag tröstar mig med senaste numret av Pedagogiska magasinet och Anneli Frelins nyanserade diskussion om auktoritetsbegreppet.
På Newsmill finns det många åsikter om evolutionen – diskussionen om skolans värdegrund tänker jag är mer intressant!
Henrik Berggren, The Wire och amerikansk skola
Jag vet att jag tjatar, men det här är viktigt. Svensk skola håller på att springa in i en amerikansk testkultur och politiker från höger till vänster jublar.
I senaste numret av PM skriver Henrik Berggren om sitt möte med amerikansk skolkultur i teveserien The Wire. Fjärde säsongen är nog det mest uppskakande jag sett på teve och funderar på om det går att tvinga studenter att ta del av mästerverket.
Länk till Pedagogiska Magasinet
Under julhelgen var jag i Baltimore. Jag slukade låda efter låda av den amerikanska tv-serien Wired – det finns fem säsonger totalt – med stigande fascination.
Entusiastiska kritiker har jämfört denna genomskärning av en krisdrabbad amerikansk stad med Balzacs och Hugos skildringar av artonhundratalets Paris. Även om det är överdrivet – personteckningarna är ganska stereotypa – växer Wired under resans gång från en tämligen ordinär polishistoria till en berättelse om Baltimores klass- och rasmotsättningar. Knarklangarkvarteren i det svarta gettot visar sig inte vara en isolerad enklav utan en del av ett omfattande rotsystem som förgrenar sig vidare in i utbildningssystemet, politiken, fackföreningarna, mediebranschen och den samhälleliga eliten.
Mest fascinerande är den kraft och konsekvens med vilken Wired angriper de resultatbaserade utvärderingssystem som alltmer har kommit att styra offentlig verksamhet i USA. (….)
Schlageröverdos?
I ett anfall av övermod slår jag över till den danska uttagningen efter att plågat mig igenom den svenska delfinalen #4 från Arenan i Malmö. Twitter var som vanligt roligare än tevesändningen.
Ett lugnare tempo, trevliga programledare, inga fläktar, inga konstiga skämt, hot pants (???), svenska artister och låtskrivare, bra ljud, vänligt tvitterflöde.
Jag tror på den märkligt välbekanta New tomorrow med A new friend i London:
Jag är nog lite dansk i alla fall…
Det är misstänkt likt en svensk sång:
Drömmen om att utbilda “kompletta lärare”
Bloggen Ordklyverier formulerar dilemmat mycket bra (Länk)
När blir du komplett som lärare? Aldrig är det spontana svaret, men med stöd från en mentor, kollegor och chefer kan vägen från det nya och osäkra till det säkra och kompetenta gå snabbare och dessutom förhoppningsvis vara mindre smärtsam.
I Lärarutbildningens ljusgård finns en skulptur som heter Patterns of failure. Det är ett helt nödvändigt perspektiv. Strävan efter perfektion är en av läraryrkets värsta fiender.
Mats “blå” period
Jag har varit gräsänkling i 14 dagar och just nu har jag 14 timmar på mig att iordningställa hushållet. Visst är det så att man dammsuger innan man skurar?
Betty, vart går du?
Jag har inte lyckats följa den fjärde säsongen av Mad men på det respektfulla sätt jag planerat, samlingsboxen har skämt bort mig och jag väntar på fyran. De hackande fragment jag sett på nätet är djupt oroväckande och särskilt Betty Drapers utveckling bekymrar många tittare. Anna Hellsten sammanfattar på Sydsvenskans kultursida:
Inte minst som förälder har Betty genom säsongerna gått från milt distanserad till ganska förskräcklig. Hon är en kittlande, provocerande modersfigur – delvis för att hon i en modern tittares ögon kontrasterar med ett samtida föräldraideal som hyllar det kramigt icke-auktoritära, men också för att hon faktiskt är en rätt förskräcklig förälder. I slutet av säsong 3 låter hon sina två äldsta och förkrossade barn fira jul med hemhjälpen medan hon tar flyget till Reno för att gifta om sig med nya mannen Henry Francis. I säsong 4 tvingar hon sin dotter till psykolog men förvägrar henne den enda relation som verkar göra livet lite drägligare: vänskapen med grannpojken Glen. Av den älskvärda, lite förhoppningsfulla mamman från seriens början återstår bara ett välmejkat monster.
Kanske låter det bakvänt, men jag kan inte låta bli att tycka att det finns något feministiskt befriande i att låta Betty vara en så genuint förbittrad människa, och framför allt i greppet att inte använda barnen som mjukmedel – Bettys moderskap gör henne inte ett dugg lyckligare. Att föräldraskapet inte är ett recept på automatisk lycka är ingen ny tanke inom feminismen, men Betty Draper är närmast likgiltig, på gränsen till fientlig, inför sina barn.
Jag behöver nog fundera vidare över på vilket sätt feminismen kan använda Betty för att utvecklas. Kanske är jag fast i ett konventionellt synsätt där vi letar efter goda förebilder snarare än avskräckande exempel?
Lärarutbildaren inom mig skulle vilja visa scener med Betty och hennes barn för att låta studenterna analysera det utifrån Sterns anknytningteorier eller Juul/Jensens tankar om inre ansvarstagande. Det skulle kunna bli en spännande lektion. Vad gör vi med myten om den goda modern? Klarar vi oss utan den?
David Carbonara – Mad Men Suite
Jag ser det åttonde avsnittet och möter en ny ton. Eftertänksam och sorglig. I bakgrunden mullrar vietnamkriget.
