Varför förbjuda film? Böcker, berättande och musik kan vara mycket skrämmande.https://t.co/DhnWYX4dnq#alfons @malmostad #förskola
— Mats Olsson (@tystatankar) February 9, 2016
Panik i staden
1
“Vad går du igång på?”
Jag gillar den här boken. Idén med att låta pedagoger (som har gått en kurs i Malmö stads regi) berätta om sina utvecklingsarbeten är befriande och öppnar för samtal om vad kvalitet är – eller skulle kunna vara.
I ett annat sammanhang beskriver Per Dahlbeck vad som händer när pedagogerna riktar uppmärksamheten mot barnens intressen med hjälp av frågan “Vad går du igång på?”. Kanske är det ett sätt att lämna den undergivna dokumentationen där barnen romantiseras och förväntas sprudla av idérikedom?
Jag tänker att den frågan skulle kunna kompletteras med en beskrivning av “vad går pedagogen igång på?”. Om vi tänker oss att det finns ett gränssnitt där de här två delmängderna möts – då tror jag det skulle kunna bli riktigt spännande!
Min enda invändning är boktiteln. De här begreppen stökar till det och större tänkare än Skolverket har gått vilse i sina försök att reda ut begreppen. Länk till Förskolan.Jag förstår att det är kursens namn och allt som liknar forskning kanske ger legitimitet åt projektet att förstå sig själv. Men de här berättelserna behöver inte en överbyggnad som riskerar att bli pompös.
Vad gick barnen igång på? När tände pedagogerna till?
Sådana frågor kommer man långt med.
Höj ribban för ettåringar?
Det finns olika sätt att höja förskolläraryrkets status.
I dag utnämner Nacka kommun sina första ”särskilt yrkesskickliga förskolelärare”. Karin Mattsson är en av dem. – Vi tänker att barnen är aktiva och kompetenta och hela tiden lär sig. Till exempel matematik när de klär av sig: ett par skor, två vantar, säger hon.
Jag gillar inte ribbmetaforen, men anar att de menar något annat än idrottsliga prestationer.
Barnen byter blöjor själva, klär sig själva och äter själva.
– Höj ribban för ettåringar, det är fantastiskt att se samarbetet mellan dem. I början blev föräldrarna chockade, men vi har en skyldighet att ge våra juveler de bästa förutsättningarna, säger Tuula Aula.
Livet är ingen tävling
Men om så vore låg högstadielärarna ganska bra till. Eller illa.
Vägra vara förebild
Jag läser Malena Rydells text om Johan Bävmans hyllade utställning och blir märkvärdigt glad.
För mig var föräldraledigheten en märkvärdig tid och jag värjer mig starkt mot varje försök att romantisera den. Som pappa förväntades jag älska varje sekund och bilden av oss normbrytare som goda förebilder och vägvisare var svår att förena med vardagen. Som jag minns dagarna handlade det i hög grad om att få det att hänga ihop och inte gå under.
Ibland när jag lyckades förtränga alla duktighetskrav var det fantastiskt – kanske handlade det då verkligen om att vara i nuet och ge äkta omsorg. Att verkligen vara där – bortom det politiserade poserandet.
Det är fint om vi lyckas använda de här bilderna till att diskutera omsorgsetik ur ett djupare perspektiv än exotiserande av pappor som gör något mycket enkelt och vardagligt.
För mig som förskollärare skulle jag gärna se en del av det här förhållningssättet i förskolorna. Att vara mer i nuet och våga avpedagogisera verksamheten.
Är detta vårens soundtrack?
Jag lyssnar på Eric Schüldt Text och musik. Han beskriver den där vacklande känslan av ljus som kanske kommer. Tvekan och jubel.
Ett underbart program att kratta löv till.
Podtips
Vi har spelat på ganska många julfester genom åren – och snubblar alltid in i den heteronormativa dimman i Räven raskar över isen.
När slutade pojkar bocka och flickor niga?
De sårbara pojkarna pojkarna
Vändpunkten?
Att låta barn pröva olika vägar
En av mina intellektuella idoler Margareta Rönnberg skriver om genuspedagogik i förskolan och antyder att det skulle kunna vara för tidigt ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv.
Länk
Jag har ju ofta känt mig lite ensam i min kritik av den tidiga genuspedagogikens instrumentalism och kompensatoriska strategier.
Kanske håller det på att ske en uppmjukning av positioner och jag möter en mer nyfiken hållning ibland – det går att förena feminism och poltisk medvetenhet med en försiktig tolerans mot små barns könstereotypa lekar (som jag kallar att de utforskar en möjlig könsidentitet).
Samtidigt är väl fortfarande den stora diskussionen fortfarande ängslig och troféjagande (se en pojke som leker med dockor!). Det stora flertalet är inte lika bekymrad över pedagoggruppens brist på mångfald som jag.
Tysta tankar 