Jag läser Malena Rydells text om Johan Bävmans hyllade utställning och blir märkvärdigt glad.

För mig var föräldraledigheten en märkvärdig tid och jag värjer mig starkt mot varje försök att romantisera den. Som pappa förväntades jag älska varje sekund och bilden av oss normbrytare som goda förebilder och vägvisare var svår att förena med vardagen. Som jag minns dagarna handlade det i hög grad om att få det att hänga ihop och inte gå under.

Ibland när jag lyckades förtränga alla duktighetskrav var det fantastiskt – kanske handlade det då verkligen om att vara i nuet och ge äkta omsorg. Att verkligen vara där – bortom det politiserade poserandet.

Det är fint om vi lyckas använda de här bilderna till att diskutera omsorgsetik ur ett djupare perspektiv än exotiserande av pappor som gör något mycket enkelt och vardagligt.

För mig som förskollärare skulle jag gärna se en del av det här förhållningssättet i förskolorna. Att vara mer i nuet och våga avpedagogisera verksamheten.

Johans hemsida