Jag försöker se min blogg som ett autentiskt uttryck. Det innebär att jag ibland undviker kolla besökssiffror.
Samtidigt är det spännande att fundera över vad det är för folk som hittar hit. Google är fortfarande ett mysterium för mig.
Vår dotter bor i England. Ibland firar hon sin far på de engelska helgdagarna och på söndag är det Fars dag. Det är ett folk som älskar kort i samband med bemärkelsedagar.
Jag hittar en bok med många metodiska tips och tänker på våra studenter som ofta efterlyser praktiska lektionsförslag.
Jag har skrivit en krönika i Malmö högskolas papperstidskrift PRAKTIK & TEORI. Papper är trevligt.
Länk:
Twitter svämmar över av elaka kommentarer om den avgående centerledaren.
På bloggen skriver jag enbart om jag kan komma på något snällt. Därför är jag helt tyst.
Inte ett ord.
Tyst.
Dokumentären om demonproducenten gör ont på många plan. Jag tröstar mig med Ronettes.
Kolla dansarna i bakgrunden!
Jag vet inte varför jag tänker på Björn Ranelid? Kanske är det samma rörande oförmåga till självdistans som gör dokumentärfilmen så gripande. Jag kan liksom inte riktigt bli arg på den här pompösa skitstöveln.
Jag känner mig lite vemodigt romantisk. Finns det någon bättre sång att illustrera detta tillstånd?
Alla talar om att Malmö har förändrats. Efter en kväll i Folkets park kan jag intyga att det är sant.
Idag är jag på Katrinetorp med min institution ( man säger så inom högskolan).
Ungefär så här kul har vi.
Lars H Gustafsson är en fantastiskt inspirerande föreläsare och vi är många som ser fram emot hans kommande bok
Gubben hittade jag på golvet i vänthallen på Arlanda. Det är ofta skönt att komma hem.
Tysta tankar 