Midsommarfirande?

Vi som lever i förvillelsernas tid…

Lärarna och Lgr11

Jag läser om lärares försök att hitta berättelser och mening i de nya kursplanerna.

Björn Kindenberg på Skollyftet (missa inte diskussionen)

Christermagister prisar Skolverkets diskussionsmaterial

Det kanske blir en spännande höst och jag anar att många ser fram emot en form av nystart. De flesta skolor verkar ha lärt sig läxan från den misslyckade implementeringen av Lpo94. Nu bygger vi underifrån och satsar på delaktighet från början.

Med brinnande intresse för läroplaner

Med brinnande intresse för läroplaner

 

 

 

Vem orkar problematisera problematiseringen av problematiseringen?

Pelle Billing skriver om Elin Grelssons kritik av dem som kritiserar genuspedagogiken.

Jag uppskattar Pelles sätt att argumentera utifrån barnens perspektiv och hoppas på en ny ton i den infekterade genusdebatten.

Visst är många vuxna rädda för det okända, och visst leder denna rädsla till att man sätter sig på tvären när en genusvetare ska uppfostra ens barn. Men även om många vuxna sätter sig på tvären av “fel” anledning, så betyder inte detta att genusvetarna har rätt.

Vad finns det för anledning att strukturera om barnens vardag och förändra hela deras sätt att leka? Det känns lite som att utföra hjärnkirurgi på en patient med spänningshuvudvärk.

De flesta barnen trivs utmärkt på sin förskola, och både föräldrar och personal är nöjda med verksamheten. Problemet är som sagt den grupp barn som vill leka utanför könsnormen, men som straffas hårt för detta. Är det mest rimligt att bemöta detta problem med att:

    1. Programmera om den lek som barnen trivs med, utan att veta vilka effekter detta får på barnen.
    2. Lära personalen, och föräldrarna, att ta hand om (och stärka) de barn som faller utanför normen – samt markera för övriga barn att detta är OK och ska respekteras.

Vi ska inte bota huvudvärk med hjärnkirurgi. Vi ska inte döda flugor med bazooka.

Det är dags att analysera genusvetenskapens problem att marknadsföra sin teoribildning. Många tycks vara mycket misstänksamma mot projektet. För mig är det uppenbart att det centrala misstaget är att romantisera pedagogerna och demonisera barnen, vilka  betraktraktas som felprogrammerade och lovliga objekt för omsocialisering. Jag oroar mig för att det finns en grundläggande brist på respekt för barnens lek – de gör felaktiga val.  Pedagogerna tar sig stora friheter i skydd av läroplanens svepande formuleringar om att “motarbeta traditionella könsroller”.

Den första regeln i min bok lyder:
– Ska du bråka så välj någon i din egen storlek!

Allt ligger i betraktarens öga?

Allt ligger i betraktarens öga?

Hur synlig vill jag vara?

Vi diskuterar integritetsfrågan och jag inser att det inte är självklart för alla studenter att vilja synas på nätet. Samtidigt tror jag att de flesta ungdomar inte är lika rädda inför offentligheten som en äldre generation, men det är svårt att kräva att alla ska publicera sig på nätet.

Det här är en ganska försiktig form av synlighet – kanske är positionen viktigare än storleken? Om jag tänker simulera ödmjukhet borde jag nog ha valt en mindre central plats…

Uppdraget slutfört?

Det går att se läraruppdraget som en stor anspänning. Så här efter terminen känns det märkvärdigt tomt – som en stor utandning. Samtidigt  är det svårt att undvika tanken på framtiden. Vi vet att sommaren är kort och snart är ett nytt läsår här. Just nu är jag ganska fokuserad vid att försöka leva i nuet. Fram till midsommar befinner jag mig i utandningsfasen. Det har varit ett intensivt år och jag börjar vänja mig vid att journalister ringer och frågar mig om pojkars skolprestationer och manliga nätverk för blivande lärare.

Kanske gäller det att passa på? Andra frågor pockar på uppmärksamhet.