Jag fastnar framför programmet om Ingvar Vixell. Annorstädes är ett vackert ord.
Annorstädes vals
2
Kritiken av maskuliniteten
Jag försöker sortera i hur förhållandet mellan feminism och mansrörelse skulle kunna se ut. Min tes är att om inte Per Ström fanns skulle feminismen vara tvungen att uppfinna honom – och å andra sidan behöver delar av mansrörelsen en feminism som kastar sig ut i oblyg biologism och demonisering av manlighet.
Förstora
Kommentarerna på Feministiskt initiativs facebooksida antyder att alla inte tycker skulpturen är kul:
Martin Sternelius Förstår inte hur man kan tycka att skulpturen generaliserar alla män. Uppenbart är budskapet riktat specifikt mot svarta, omskurna män.
Efter en vecka med intensiva diskussioner om sex och samlevnad med våra studenter undrar jag hur de ser på den här skulpturen. Vilket budskap sänder den till de små pojkarna på förskolan?
När Tödde recenserar Mödde
Lars Åberg skriver om Zarembas bok i Sydsvenskan och det är ingen upplyftande läsning. Myterna reproduceras okritiskt och späs på med lite allmän moralism kring det tudelade samhället
Han hävdar att den svenska skolan blir alltmer klasskiktad, okunnig och styrd av till rektorer maskerade fritidspedagoger. Detta har sagts många gånger förr, men Zaremba skriver ju med ett visst tryck i texten och den stora morgontidningen i ryggen.
……
I Malmö har Skolinspektionen funnit en källardjup kris. Ett viktigt inslag i kritiken är att skolan saknar förväntningar på eleverna, och fullföljer man den tankebanan ut i vuxenlivet ser framtiden dyster ut.
Både Åberg och Zaremba tycks se krav och förväntningar som vägen ut. En oväntad omfamning. Frågan är vad de har emot lärare med inriktning mot fritidspedagogisk verksamhet? Jag kanske borde vara glad att de inte använder “blöjrektor” som annars är en vanlig benämning från ett av lärarfacken på rektorer som inte är ämneslärare.
Läxan om läxorna
Sydsvenskan presenterar en skola utan läxor (länk) och klockan 11.00 har läsarna möjlighet att chatta med rektorn på Rotundaskolan Linda Lindahl och Johan Wendt, generalsekreterare för Mattecentrum.
Jag tänker att skolan har olika syften.
Om skolans viktigaste funktion är att disciplinera barn och föräldrar – då är läxor ett utmärkt instrument.
Om skolans viktigaste funktion är att sortera barnen efter föräldrarnas utbildningsnivå – då är också läxor ett säkert redskap.
Det lär finnas en text som beskriver skolans uppdrag ur andra perspektiv – jag tror den kallas läroplan?
Buskisförbundet
Jag citerar från kommentarsfältet:
-
Hur kan någon vilja vara med i detta förbund.Detta klipp är ju så dumt så att klockorna stannar!! Lärarnas riksförbund borde veta att man företräder sin medlem i förhållandet till sin chef, alltså rektorn i förhållande till SIN chef och inte gentemot sin anställde. Lägg ner alla lögner ni sprider….
minINDY11 1 vecka sedan
Man kan ju undra vad detta fackförbund har för problem som inte kan ansluta alla lärare i förbundet. Mig veterligen är det bara LO-förbunden och Lärarnas Riksförbund som inte klarar av att ansluta medarbetare och chef i samma förbund. Då alla andra fackliga organisationer klarar av detta kan man man ju undra varför?
MrMalte69 2 veckor sedan
@PogoMr Jag glömde förstås att nämna Jusek, Civilingenjörsförbundet, SSR… för att nämna några andra SACO-förbund som inte ser på chefsskapet på samma sätt som Lärarnas Riksförbund.
PogoMr 2 veckor sedan
Intressant. I många tjänstemannaförbund ansluter man faktiskt chefer: Vårdförbundet, Lärarförbundet, Vision, Unionen är några exempel. Det är ett tecken på professionalitet. Intressant att Lärarnas Riksförbund ser chefen som en fiende. Vad står det för?
PogoMr 2 veckor sedan
Det trygga samhället
Min helg i staden. Jag rör mig på säker mark.
Om att tävla i musik
I kommentarsfältet kivar de om huruvida Prince egentligen är världens bästa gitarrist. Jag är nöjd med att det faktiskt händer något på scenen.
Cemetery tombstone – Partyland!
Det drar mot halloween och jag funderar på en gravsten i plast à 84:-.
Förgängligheten väntar runt hörnet och skyltningen erbjuder ett tillfälle att filosofera över närheten mellan livet och döden.
Nakenhet i omklädningsrummet
Våra studenter arbetar med problembaserat lärande och förra veckan hade rubriken “Det nyfikna barnet”. Planen var att närma sig frågor kring sex och samlevnad, men att inte fastna problembeskrivningar och eländesskildringar.
Många grupper kom tillbaka med spännande skildringar om hur skolor lägger upp undervisningen kring det här laddade ämnet och vi hade bra diskussioner om skolans uppdrag i förhållande till andra aktörer. Idag verkar de flesta studenter vara väl medvetna om medias roll som skapare av förtryckande ideal – men samtidigt blir jag mycket fundersam över vilka uttryck den här medvetenheten tar sig. Jag är rädd att det finns en tendens att se sig som passiva objekt för något som “medierna har bestämt”.
I en liten kommun hade barnen drivit frågan om rätten att få duscha enskilt efter idrottslektionerna. Omklädningsrummet är en svår arena och utsattheten inför kamraternas värderande blickar upplevs som förnedrande och kränkande. Lösningen skulle då vara att varje barn får tillgång till ett eget duschrum.
Förutom de praktiska svårigheterna funderar jag om vi inte ger efter lite väl enkelt inför oron. Kanske är jag en gammal hippie som menar att nakenhet är naturligt och att det ingår i vuxenblivandet att jämföra sin kropp med andras. Vi bekämpar inte fördomar och sjuka ideal genom att gömma oss.
Mobiltelefoner och risken för att bilder sprids snabbt är en ytterligare komplikation som späder på rädslan inför nakenhet. Det som retar mig mest är kanske att en hel del etniska svenskar menar att förändringen är en kulturell anpassning till andra religioner.
Vi måste ta ansvar för våra handlingar utan att snegla på minoriteters åsikter. Läroplanen ställer vissa krav på integritet hos läraren och allt är inte förhandlingsbart.
Men jag ser svårigheterna.
Jag kommer nog aldrig att bli något debattlejon
Idag har Gudrun Schyman och jag diskuterat mansrörelsens förhållande till feminismen. Jag skulle nog ha föredragit ett stramare upplägg och nu drog diskussionen ofta iväg mot allmänpolitiska marker.
Publiken var aktiv och hade många frågor. Till sist närmade vi oss kärnan – om det gäller att upplysa och medvetandegöra “de andra” hur genusmönstren ser ut – behöver vi verkligen män till det?
Jag menar att handlingen kommer före tanken och värjer mig mot ett missionerande anslaget. Kanske handlar det om att jag inte gillar när någon försöker berätta för mig hur det egentligen är.
Gudrun beskriver problemet som att det handlar om kvalitet. Om det finns begåvade lärare inom gruppen män bör de också rekryteras till yrket – på samma sätt som begåvningsreserven under 30-talet återfanns inom arbetarklassen. Min analys är mer konfliktinriktad. Det behövs avvikare som synliggör de osynliga normerna inom skola och förskola. Förhandlingen om innehållet har inte börjat. Majoriteten beskriver sin tolkning som könsneutral.
En dag ska jag presentera min åsikt på ett sammanhängande och vänligt sätt. Nu riskerar jag att låta hotfull och anklagande. Det är alltid fel väg.
Gudrun är driven och extremt svår att avbryta. Trots att hon pratade 75% av tiden lyckades hon framställa sig själv som offer för härskarteknik.
Tysta tankar 