Jag möter studenter som arbetar med uppgiften att genomföra en estetisk process där de utgår från identitetsbegreppet.

Efter 12 grupphandledningar är jag trött, men lycklig. De är engagerade och många utmanas av friheten att tolka uppgiften. Andra är mer oroliga och undrar om det finns några dolda regler. Hur mycket teori måste vi ha med? Bör vi inte ha ett tydligt budskap som anknyter till kursens mål?

Jag försöker förklara att det är viktigt att utgå från de personliga erfarenheterna och att konst handlar om att ge dessa en form som göra att vi kan kommunicera innehållet. Studenterna kan välja att arbeta med ett direkt känslouttryck, men de flesta funderar mycket på hur de vill beröra mottagaren. Kanske finns det en underförstådd tanke om att identitet inte är så privat som vi ibland tror. Många erfarenheter tycks vara ganska likartade och en del studenter lyckas också väva samman sina berättelser till en gemensam.

Varför utsätter vi våra studenter för sådana här påfrestningar? Frågor om bedömning och kriterier lurar under ytan. Går det att skapa trygghet och arbetsro samtidigt som det finns tydliga krav på att de ska ge järnet?

Långt bort skymtar en yrkesroll där de som lärare ska hjälpa barnen att ta sig igenom liknande processer. Förhoppningsvis kommer de då att vilja utgå från barnens erfarenheter. Det går inte att förhandla bort tanken på sig själv och lärarutbildningen som förebild.

Just idag försökte jag renodla den aspekten. Att tänka som en pedagog. Att ge dem frihet. Att vara uppmuntrande.

I morgon tar jag på mig bödelsluvan igen. Det är tröttsamt att vara förebild.

Don’t follow leaders, watch the parking meters

Sydsvenskan presenterar en skola utan läxor (länk)  och klockan 11.00 har läsarna möjlighet att chatta med rektorn på Rotundaskolan Linda Lindahl och Johan Wendt, generalsekreterare för Mattecentrum.

Länk

Jag tänker att skolan har olika syften.

Om skolans viktigaste funktion är att disciplinera barn och föräldrar – då är läxor ett utmärkt instrument.

Om skolans viktigaste funktion är att sortera barnen efter föräldrarnas utbildningsnivå – då är också läxor ett säkert redskap.

Det lär finnas en text som beskriver skolans uppdrag ur andra perspektiv – jag tror den kallas läroplan?

Min helg i staden. Jag rör mig på säker mark.

I kommentarsfältet kivar de om huruvida Prince egentligen är världens bästa gitarrist. Jag är nöjd med att det faktiskt händer något på scenen.

Det drar mot halloween och jag funderar på en gravsten i plast à 84:-.

Förgängligheten väntar runt hörnet och skyltningen erbjuder ett tillfälle att filosofera över närheten mellan livet och döden.

Våra studenter arbetar med problembaserat lärande och förra veckan hade rubriken “Det nyfikna barnet”. Planen var att närma sig frågor kring sex och samlevnad, men att inte fastna problembeskrivningar och eländesskildringar.

Många grupper kom tillbaka med spännande skildringar om hur skolor lägger upp undervisningen kring det här laddade ämnet och vi hade bra diskussioner om skolans uppdrag i förhållande till andra aktörer. Idag verkar de flesta studenter vara väl medvetna om medias roll som skapare av förtryckande ideal – men samtidigt blir jag mycket fundersam över vilka uttryck den här medvetenheten tar sig. Jag är rädd att det finns en tendens att se sig som passiva objekt för något som “medierna har bestämt”.

I en liten kommun hade barnen drivit frågan om rätten att få duscha enskilt efter idrottslektionerna. Omklädningsrummet är en svår arena och utsattheten inför kamraternas värderande blickar upplevs som förnedrande och kränkande. Lösningen skulle då vara att varje barn får tillgång till ett eget duschrum.

Förutom de praktiska svårigheterna funderar jag om vi inte ger efter lite väl enkelt inför oron. Kanske är jag en gammal hippie som menar att nakenhet är naturligt och att det ingår i vuxenblivandet att jämföra sin kropp med andras. Vi bekämpar inte fördomar och sjuka ideal genom att gömma oss.

Mobiltelefoner och risken för att bilder sprids snabbt är en ytterligare komplikation som späder på rädslan inför nakenhet. Det som retar mig mest är kanske att en hel del etniska svenskar menar att förändringen är en kulturell anpassning till andra religioner.

Vi måste ta ansvar för våra handlingar utan att snegla på minoriteters åsikter. Läroplanen ställer vissa krav på integritet hos läraren och allt är inte förhandlingsbart.

Men jag ser svårigheterna.