Länk till DN

Det är tungt och viktigt.

Samtidigt pågår TCO:s konferens om högre utbildning.

Jag ger mig. Den här positive sexisten gör mig överlycklig.

Richard Lindgren sjunger nära. Och på allvar. Och helt underbart.

Jag lyssnar andäktigt på det fantastiska ljudet och tänker som vanligt – när ska världen upptäcka hur bra han är?

Jag möter studenter som arbetar med uppgiften att genomföra en estetisk process där de utgår från identitetsbegreppet.

Efter 12 grupphandledningar är jag trött, men lycklig. De är engagerade och många utmanas av friheten att tolka uppgiften. Andra är mer oroliga och undrar om det finns några dolda regler. Hur mycket teori måste vi ha med? Bör vi inte ha ett tydligt budskap som anknyter till kursens mål?

Jag försöker förklara att det är viktigt att utgå från de personliga erfarenheterna och att konst handlar om att ge dessa en form som göra att vi kan kommunicera innehållet. Studenterna kan välja att arbeta med ett direkt känslouttryck, men de flesta funderar mycket på hur de vill beröra mottagaren. Kanske finns det en underförstådd tanke om att identitet inte är så privat som vi ibland tror. Många erfarenheter tycks vara ganska likartade och en del studenter lyckas också väva samman sina berättelser till en gemensam.

Varför utsätter vi våra studenter för sådana här påfrestningar? Frågor om bedömning och kriterier lurar under ytan. Går det att skapa trygghet och arbetsro samtidigt som det finns tydliga krav på att de ska ge järnet?

Långt bort skymtar en yrkesroll där de som lärare ska hjälpa barnen att ta sig igenom liknande processer. Förhoppningsvis kommer de då att vilja utgå från barnens erfarenheter. Det går inte att förhandla bort tanken på sig själv och lärarutbildningen som förebild.

Just idag försökte jag renodla den aspekten. Att tänka som en pedagog. Att ge dem frihet. Att vara uppmuntrande.

I morgon tar jag på mig bödelsluvan igen. Det är tröttsamt att vara förebild.

Don’t follow leaders, watch the parking meters