… – pröva denna!
Funkar alltid!
… – pröva denna!
Funkar alltid!
“A lot of people on Twitter are dedicated readers. Twitter is like all of the other short forms that preceded it. It’s like the telegram. It’s like the smoke signal. It’s like writing on the washroom wall. It’s like carving your name on a tree. It’s a very short form and we use that very short form for very succinct purposes. There is a guy out there who is writing 140-character short stories — I just followed him today…but that’s the exception. It’s sort of like haikus [and] prose,” Atwood said.
Jag tycker mycket om bilden om twitter som röksignaler. Det är för övrigt en kommunikationsform jag inte prövat.
Jag var lite onödigt spydig mot den akademiska världen och påbörjar min botgöring genom att bevista Per Eliassons docentföreläsning om kolimporten i Malmö hamn 1820-1920. Per beskriver historiska förändringar och jag inser snart att ämnet har trådar in i nutid. Kartan från 1724 beskriver en befäst småstad som möter den bördiga slätten. Det fanns ingen naturlig hamn. Slätt och hav stänger. Landskapet var skogfattigt och jag lär mig att pollendiagram berättar mycket om skiftningar i vegetationen.
Skåne har varit ett öppet landskap under flera tusen år. Skogen var dyr och torven brann i stugorna. Kronprins Karls skogskarta från 1845 visar hur lite skog det fanns i Skåne. Malmö led brist på skog och strömmande vatten, ingen skärgård och sällan is. Transporterna var ett stort problem.
Per beskriver den extrema prisökningen på björk- och bokved under 1800-talet och jämför med med utvecklingen av skogsbruket på godsen. Kolimporten ökade på 1830-talet och vanorna förändrades.
Fyren vid hamninloppet är från 1878. 1905 hette lärarutbildningens kvarter inte Orkanen utan Carybdis. Den bildade publiken skrockar igenkännande och funderar över den symboliska innebörden av namnet.
Vi inser att kolimporten var en betydelsefull faktor bakom förändringen från bondhåla till industristad. Per jämför med energiinnehållet från skogen i Skåne, Blekinge och Kronobergs län – och konstaterar att kolimporten var lika stor.
Malmö var “som en belägrad stad” och spannmålshandlarna beklagade sig över det bristfälliga vägnätet. Järnvägarna förändrar restiderna. “Omlandet vidgas”
1898 utgick sju järnvägar från Malmö. 1912 utgjorde livsmedelprodukter 58% av exporten från Malmö.
1882 dör var tjugonde malmöbo i dysenteri. Sjukdomen drabbade de fattiga i Lugnet och på Kirseberg. Stadens kanaler var avloppsdiken. Jag lär mig att Rosenlunds avloppspumpsstation var ett ett stort framsteg för folkhälsan.
På 100 år vänjer sig människorna vid att bo i städer. Per beskriver det som en fossil revolution och Axel Ebbes statys på Möllevångstorget är en oblyg hyllning till fabrikerna och skorstensröken. Från 1950 talet ökar oljeanvändningen dramatiskt.
Per skisserar en möjlig förändring på hur det kan se ut om 100 år med tre meter vattenhöjning. Risken är stor att strandlinjen då påminner om 1820-talets och lösningen handlar kanske återigen om befästning och invallning.
Grattis till utnämningen Per! Du skänker glamour till akademin!
Jag försöker undvika att anklaga kvinnliga lärare för pojkars misslyckande i skolan. Alla är inte lika finkänsliga.
Frågan är om den här formen av studier skulle vara möjlig att genomföra i Sverige? Jag känner inte till något exempel och tror inte att Vetenskapsrådet skulle jubla över en ansökan.
Går det att som vit förstå hur det är att vara mörk invandrare ? Jag läser Mona Masris text om Ruben Östlunds film Play och blir bekymrad:
Och varför känner jag mig besvärlig som skriver detta? Är det jag som är känslig? Det tror jag inte. Jag har själv blivit hotad till livet, min adress har cirkulerat på högerextrema sajter och jag har fått brev med detaljer om hur jag ska straffvåldtas för att sedan hängas i ett träd som man brukade hänga slavar. Priset för att vara en kvinna med annan etnisk bakgrund än svensk som syns och hörs. Men jag fortsätter ändå. Även om det är obehagligt så bekräftar varenda mejl att jag behövs.
Att vara icke-vit är att alltid veta att man av världen anses underlägsen. Som barn var jag den fula systern. Min mamma har blå ögon, min syster gröna medan mina är bruna. Jag var den mörka av oss, alltså den fula.
Går det att förstå hur det är att vara kvinna och lida av patriarkatet utan att ha varit prostituerad? Jag läser Rakel Chukris text om SCUM-manifestet och blir bekymrad. Är detta verkligen ett försök att nyansera debatten?
I det vidunderliga förordet till den svenska översättningen av ”Scum-manifestet” skriver Sara Stridsberg: ”Valerie våldtogs av sin pappa när hon var liten. Valerie levde under stora delar av sitt liv som prostituerad. Det som sägs om patriarkatet från den platsen är det enda som är värt att veta om patriarkatet”.
När jag såg pjäsen i veckan sa kvinnan bredvid mig att det nog är dags att hitta nya texter. Hon har förmodligen rätt. I pjäsen på Turteatern säger Andrea Edwards peppande att akt ett snart är slut. ”Akt två är resten av era liv”. Jag kan inte låta bli att tänka på vilket slags manifest som vår tids Valerie Solanas hade skrivit idag. Ett traffickingoffer som har sålt sex på Aquakul, på pizzerior, ute i radhusidyllerna, på Triangeln. En av alla Lilja4-Ever som lever nära oss. Vilken bild har hon av svenska män? Hur ser det flämtande svarta hålet av kvinnohat ut just här och nu? Något säger mig att alla inte vill veta svaret på den frågan.
Går det att förstå vad det innebär att ha varit utsatt för sexuellt våld utan att ha blivit våldtagen. Ann Heberlein tycks hävda motsatsen i en gåtfull kritik av #prataomdet. Jag är osäker på vad som är kärnan i hennes budskap men förstår att hon har djupa kunskaper om något som vi andra inte tycks ha en aning om.
Här, precis här, finns mitt största problem med kampanjen – att allt som känns pinsamt, obekvämt eller bara dåligt tolkas som övergrepp och jämställs med våldtäkt. Det är, måste jag säga, kränkande mot alla de kvinnor som i likhet med mig själv blivit våldtagna. Skillnaden mellan att vakna av att mannen man gått hem med och haft sex med under natten smeker ens kön och att bli fasthållen, tvingad, utsatt för våld och brutalt penetrerad är enorm. Den skillnaden tror jag ändå att vi måste respektera. Alla katter är inte grå.
De här tre texterna tar utgångspunkt i någon form av autenticitet. Därför blir läsningen också moralisk. Om vi ifrågasätter budskapet ifrågasätter vi också avsändarens erfarenheter och avsikter.
Detta är inte texter som inbjuder till dialog. Gränsen mellan bekännelselitteratur och debattartikel suddas ut. Jag vet inte om det är bra.
P.S. Ann Heberleins text är svårtolkad och inbjuder till missförstånd. Den kan vara ett skämt liksom hennes ambition att skriva SCUM 2.0.
Uppdatering
Susanna Alakoski flyttar nedre gränsen för den den språkliga nivån på Kristianstadbladets kultursida. Pär Ström (mr Töntström) begriper mindre om teater än en apa och underliga insinuanta frågor staplas.
Motståndsfjantarna sa sig reagera mot själva våldet i ”SCUM-manifestet”, inte mot att det riktas mot män. Logiskt, annars skulle de väl också protesterat mot annat våld riktat mot män (krig, gatuvåld). Breiviks sinnessjuka manifest, var höll M-fanbärarna och Mr. Töntström hus?
Jag ser inte sambandet mellan Breiviks manifest och Turteaterns uppsättning. Vad försöker Alakoski säga?
Idag blåser det småspik och jag hjälper grannan att laga ladans tak efter stormen. Vi hinner precis bli klara och monterar ner byggnadsställningen innan himlen öppnar sig.
Någonstans oroar sig finansmarknaden. Här på Österlen rustar vi oss för vintern.
Radioprogrammet Stil är alltid spännande. Jag har aldrig tidigare funderat över sambandet mellan flygvärdinnor och dansband.
På 70-talet hatade jag dansband. De stod för allt jag tyckte illa om. Musiken var förfärlig. Texterna var bedräglig verklighetsflykt och – värst av allt – kläderna var höjden av smaklöshet med grälla färger och osannolika kragar.
På den goda sidan fanns proggen där musikerna var naturliga och sjöng om angelägna ämnen.
När jag lyssnar på intervjun med dansbandsmusikern från Garvis inser jag att det inte var ideologin som styrde utan ekonomin. Skatteverkets stränga regler för vilka kläder som var möjliga att dra av styrde klädvalen. Det gällde att ha kläder som absolut inte var möjliga att använda i vardagliga sammanhang – clownkläder och maskeradkläder var säkra kort.
Missa inte bildspelet på Stils hemsida.
Men flygvärdinnorna verkade ha kul.