Debattören varnar för ett ökat kramande bland män.
Varför kan heteromännen inte få kramas som de vill?
– Det finns inget som förbjuder dem, förutom en regel som finns killar emellan som säger att kramas man för mycket är man bög och bög är fel. Så länge man höll fast vid den regeln, att vissa saker är bögiga, då gick det inte att kramas. Jag tror inte jättemycket har förändrats, men vad vi ser är tendenser framförallt bland väldigt stilbildande män, att vissa saker som förut var väldigt omanliga får man nu hålla på med och ändå ha stämpeln som karlakarl.
Den kritiska maskulinitetsforskningen är kanske ett oplöjt fält – jag skulle nog snarare kalla den en ovanligt vattensjuk åker. Ingen vettig människa ger sig ut dit med traktorn.
Frågan om hur män egentligen är fortsätter att snurra på kultur- och samlevnadssidor på Sydsvenskan.
Jens Liljestrand ger en mörk bild av maktmän i kris. Den ursprungliga rubriken lär ha varit “Varför är alla män tomtar” – som blev det mer nyanserade “När männen blev till tomtar”. Men det är svårt att värja sig från det generaliserande och nedlåtande tonfallet. Slutpoängen tycks vara att män ska sluta när det står på toppen. Zlatan och Knausgård är exempel på personer som skulle kunna dra sig tillbaka med värdighet. Jag vet inte om det här rådet gäller alla män?
Jonas Nyren tecknar två porträtt av män som brottas med den manliga närheten. Flickidolen Martin Svensson beskriver sina erfarenheter från att ha försökt skapa avsexualiserade frizoner mellan män och det tycks fortfarande vara ett suspekt projekt med manlig vänskap och närhet.
Jag tror det hade blivit ett spännande möte om Jens och Jonas hade försökt sammanföra sina artikeluppslag till en sammanhängande text. Nu återskapas schablonerna i tidningens olika sektioner.
Jag skrev kort om Språkrådets nyord “tjejsamla” och anade att förslaget skulle väcka ont blod i vissa kretsar. På twitter rasar en storm och de flesta tycks vara djupt upprörda över tanken på att det skulle finnas någon skillnad mellan mäns och kvinnors sätt att samla.
Många tycks tolka prefixet “tjej-” som nedsättande, men jag är inte säker på om det är nödvändigt. Krönikören i källan beskriver sina drivkrafter bakom samlandet och jag känner igen hans sätt hos många andra män och pojkar. På ett djupare plan tror jag att det handlar om en längtan efter att skapa något vackert – en fullständig uppsättning av whiskyflaskor från ett viss årtal, samlarbilder på ishockeyspelare, observationer av fåglar, flygplan, fotbollsplaner eller nummerplåtar. Den här längtan efter fulländning är naturligtvis samtidigt absurd. I det ögonblick din samling är komplett tappar livet en del av sin riktning och innebörd.
Jag menar nog att det finns en skillnad mellan detta i grunden fåfängliga samlande och det mer pragmatiska sökandet efter något man är intresserad av och tycker är trevligt. Från min begränsade horisont tycker jag mig se ett könsmönster, men jag hoppas att läsarna ska hjälpa mig med exempel på kvinnor som ägnar sig åt det som krönikören beskriver som motsatsen till tjejsamlande. En hängiven längtan efter att fullborda ett svårt och för den oinvigde meningslöst projekt.
Det viktigaste är att inte lägga någon värdering i de här två sätten att vara. Jag är fascinerad av att det finns människor som ägnar en stor del av sin vakna tid åt att fundera över hur de ska kunna få syn på en ny fågel. Jag kan till och med vara lite avundsjuk på deras sätt att avtvinga livet en mening. Men jag vill inte vara beroende av dem och innerst inne tror jag att det här samlandet är en flykt från livets förgänglighet.
Till sist dör vi och 100 lyxbilar i garaget kan inte förändra detta faktum.
För mig är den mest spännande frågan varför så många kvinnor lyckas skapa mening i sina liv utan den här formen av distraktion. Jag tror att Anders kommer peka mot fortplantningen som förklaring.
Så snälla läsare – jag törstar efter exempel på kvinnliga samlare som lever upp till den stränga definitionen jag har försökt beskriva ovan.
P.S. Det är delvis en annan diskussion huruvida språket har en normativ funktion och att blotta förekomsten av ett ord i så fall skulle konstruera de här könsskillnaderna som egentligen inte finns (eller har kommit överens om att vi tycker illa om)
Vi diskuterar värdet av att pröva på nya saker och jag funderar över om det är dags att bli lite djärvare i min klädstil. Den här slappa heteronormativteten känns lite sliten.
Om jag har tur kanske jag får vara med på Stjärnorna på slottet!
Flaskan väcker motstridiga känslor. Å en sidan kittlar den min misstro mot snobbar och fina märken. Å andra sidan vet jag inte om det är bra att ha ett så vardagligt förhållande till sprit.
Tysta tankar 