Förvånansvärt många handlar om skolpolitik och hoten mot den amerikanska modellen.
Frågan är väl varför jag är förvånad?
Ett folk i Amazonas som visslar till varandra och vänder upp och ner på språkforskningen. Missionären som blev omvänd av mötet pirahafolket återvänder – jag blir också förförd av folket som saknar räkneord.
De behöver inte kunna räkna sina barn och vänner eftersom de känner igen dem!
Språkvetenskapen darrar inför påståendet att kulturen påverkar grammatiken. Stephen Pinker delat Everetts kritik av Chomskys teser.
“En lyckans grammatik”
I slutscenen har myndigheterna byggt en skola och nu lär sig barnen portugisiska och matematik.
Länk till Rowan Atkinson i SvD
”Det tydliga problemet med att förbjuda förolämpningar är att allt för mycket kan tolkas som sådana. Kritik, förlöjligande, sarkasm eller enbart att yttra en avvikande åsikt kan tolkas som förolämpning”, sade Rowan Atkinson. Lagen borde i stället ta sig an ”kränkthetsindustrin – självutnämnda domare över det allmänna som uppmuntrar en kränkthet på vilken polisen pressas att reagera”.
Jag tvekar inför att konkretisera vem jag syftar på. Någon kan ta illa upp. Eller känna sig uthängd, hatad och hånad.
Jag har skrivit en hel del om tysk familje- och förskolepolitik. Det är komplicerat att jämföra länder och den här artikeln från Sydsvenskan ger fler nyanser.
De brukar vara i dryga ettårsåldern när de börjar. Den tyska föräldraförsäkringen är på fjorton månader och nyblivna föräldrar ställer genast sina barn i dagiskö.
Här alltså. I västra Tyskland råder en annan kultur, där mammor förväntas vara hemma med sina barn, åtminstone fram till skolstarten.
När dåvarande familjeministern Ursula von der Leyen (själv sjubarnsmamma) 2007 föreslog en kraftig utbyggnad av barnomsorgen i väst anklagade en högljudd opinion henne för att förstöra de tyska familjerna.
Den katolske biskopen Walter Mixa ställde sig i spetsen för motståndet. ”Den som använder statliga medel till att förleda mödrar att lämna bort sina barn degraderar kvinnan till en födelsemaskin”, dundrade han. Leyens planer hejdades. De flesta västtyska tvååringar är fortfarande hemma. Med mamma.
Eigensinn betyder envishet. Bra namn på ett dagis kan man tycka, men så ska det inte tolkas, berättar föreståndaren.
– Nej, det är ett citat av Hermann Hesse: ”Jedes Ding hat seinen eigenen Sinn.”
Skillnaden mellan öst och väst hänger kvar. Jag känner mig hemma i gamla Östberlin.
Jag vaknar som vanligt tidigt på lördagar och sätter på Naturmorgon. I programmet rapporteras upphetsat att Lappugglan påträffats söder om min lilla by.
http://en.m.wikipedia.org/wiki/Serendipity
Nu övergår programmet till att diskutera om man kan äta jord.
Jag har ett vagt minne av att det var just den här filmen som knäckte Charlie Parker? Han lär ha dött framför teven i en skrattattack.
Idag sprider jag rykten.
Jag gissar att de här diskussionerna kommer att bli aktuella när PM Nilsson presenterar sin utredning.
German Family Minister Kristina Schröder has long had something of an adversarial relationship with the country’s feminists. Not only has she refused to support hard quotas for women in top management positions, but she also has repeatedly broadsided “early feminism” or “feminists from the last century” for failing to recognize that “partnerships and children produce happiness.” For many women’s rights veterans, Schröder’s book published last spring, in which she essentially declares the dawning of the post-feminist era, was something of a last straw.
Jag undrar om det finns utrymme för neutral oskuldsfullhet – min specialgren.
“We have become so used the monopolistic claims of women’s rights activists on issues relating to gender equality that the idea of including boys and men to a greater degree in the debate has, in the best case, been ignored and in the worst case been branded as a betrayal of the goals pursued by the women’s rights movement.”