Jag läser Per Svenssons Bourdieuinspirerade analys av det svenska deckarundret och bestämmer mig för ett deckarfritt år. Det är ingen stor uppoffring.
Kan man inte tycka att det är lite typiskt för genren att det är en manlig författare som kapar åt sig också det feministiska kapitalet?
Jag har inte problem med spriten, men efter njurstensanfallet har jag nog blivit ännu mer försiktig. Under 2013 kommer jag att dricka “artigt”.
Om jag köper ved i år kommer jag att stapla den väl.
(Bild från “Snowrider” Facebook)
In the first study, MIT professor Laura Schulz, her graduate student Elizabeth Bonawitz, and their colleagues looked at how 4-year-olds learned about a new toy with four tubes. Each tube could do something interesting: If you pulled on one tube it squeaked, if you looked inside another tube you found a hidden mirror, and so on. For one group of children, the experimenter said: “I just found this toy!” As she brought out the toy, she pulled the first tube, as if by accident, and it squeaked. She acted surprised (“Huh! Did you see that? Let me try to do that!”) and pulled the tube again to make it squeak a second time. With the other children, the experimenter acted more like a teacher. She said, “I’m going to show you how my toy works. Watch this!” and deliberately made the tube squeak. Then she left both groups of children alone to play with the toy.
All of the children pulled the first tube to make it squeak. The question was whether they would also learn about the other things the toy could do. The children from the first group played with the toy longer and discovered more of its “hidden” features than those in the second group. In other words, direct instruction made the children less curious and less likely to discover new information.
Läs hela artikeln!
Jag ser Breaking bad. Det är en fantastisk teveserie. Huvudpersonen kör en Pontiac Aztek.
På nätet hittar jag en text som diskuterar huvudpersonernas karaktärer utifrån vilka bilar de kör.
https://twitter.com/svangvanster/status/285341762036305921
Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta.
Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung.
Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.
Därför ligger fördomarna alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov av att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista skans.
Jag läser två tidningar som på ytan liknar varandra. Gratis och tabloidformat.
Stopp. Där upphör alla likheter.
Nya upplagan är en underbar mix av politik (Noam Chomsky är fast skribent), konst, absurdism och vardagliga betraktelser. Lars Yngves ande svävar över alla sidor.
Nöjesguiden sammanfattar ungefär allt jag inte tycker om. Jag vet att den riktar sig till en yngre publik och att musiksmak förändras – men jag letar efter någon form av äkthet i tonfall. De flesta skribenter tycks mig alltför egenkära och föraktet mot läsaren är uppenbart.
Slutresultatet är entydigt:
Nya upplagan – Nöjesguiden 10-0
Ungefär så här tänker jag en bra söndagsfrukost:
På radion Klingan. Alltid lika underbart oförutsägbart.
I Nya upplagan skriver Björn Wallde om James Bonds förhållande till sprit. Omistligt.
I ugnen värmer jag en fryst croissant. En vänlig granne har gjort mig svårt beroende på kort tid. Tack för det Krister. (Här borde jag lagt in en bild – men tyvärr är det för sent, uppäten).
Tanken på en promenad i vårvärmen känns inte alltför avskräckande.
I slutet av programmet släpper Lennart Wretlind bomben. Klingan upphör. Nästa år kommer ett annat program som heter Nya Klingan där han inte är inblandad – jag är skeptisk. (Jämför “Nya moderaterna”!!!)
Jag lyssnar och förflyttas tillbaka i tiden. Just så pratade överklassen i Malmös västra delar på 70-talet.
Jag följer några engelsspråkiga sidor på Facebook. De har en positiv syn på pojkar och diskuterar maskulinitet på ett annorlunda sätt. Jag är inte van vid tonfallet.
Tysta tankar 