Vi åker ut till Potsdam och får en historielektion.
Slottet är vackert och fyllt av konstskatter.
Jag lyssnar på guiden och inser att mina historiekunskaper är begränsade. Warhols bild av den åldrade Fredrik den andre förföljer mig.
En affär i Berlin säljer två sparbössor.
Jag menar att bilden av tysk plikttrogenhet är överdriven.
Och det är även bilden av engelsk njutningslystnad.
Jag väldigt nöjd med den här turen. Folk är glada och våren lurar runt hörnet.
Jag är mycket förtjust i inrim och alliterationer.
Jag trodde att Rudolf Steiner var mer inne på milda färger? Svensk Waldorfpedsgogik är lite mesigare. I Berlin gäller det att synas.
Jag behöver nog läsa på om Goethes färglära.
Varma och kalla
Tre färger är aktiva enligt Goethe, nämligen rött, gult och orange. Regnbågens tre övriga färger (grönt, blått och violett) är mera passiva och i temperament kyligt avvaktande. Varma respektive kalla färggrupper.
Men även färgernas olika kulörthet och deras olika vithet eller svarthetsgrad får symboliska egenskaper i människans upplevelsevärld. Vi talar ju om färg som blek, bländande, dyster, glänsande, matt, ren, mild, smutsig, djup, hög, fadd, lysande och så vidare, påstår Goethe.
Inte nog med det. Den kristna medeltiden använde den gula färgen i nedvärderande syfte medan samma färg i Indien betraktas som helig och i Kina står för makt – än i dag. Och vitt representerar sorgen i Kina. Hos oss markerar det vita renheten och oskulden!
Nu måste jag bara lära mig att äta lite försiktigare av det underbara tyska köket.
Tillbaka till allvaret:
Vi tar U8 till Kreutzberg och njuter av turkisk lunch hos Hasir på Adalbertsstrasse.
Det mesta är sig likt och stämningen påminner om Möllevången.
Vi går norrut genom Friedrichshain.
Många hus är fantasifullt målade.
Vi går in på ett litet Barnens bondgård som jag tror sköts av frivilliga?
Vi vandrar förbi Alexanderplatz och ser tevetornet speglas i hotellfasaden.
När vi passerat skoaffärerna på Münzergatan och tagit oss förbi Rosenthalerplatz är jag trött.
Det är fortfarande kyligt och på det portugisiska cafét huttrar några tappra. Jag njuter av att komma hem.
Det har grämt oss. Under tio år har vi misslyckats med att komma upp i den där förargliga kupolen på riksdagshuset tak. I år bokade vi på nätet.
Vi underkastar oss villigt de rigorösa säkerhetsåtgärderna och tar hissen upp till taket.
Vi vandrar uppåt och njuter av den bluetoothstyrda audioguiden. Maskinen vet var vi är och talar om vad vi ser.
I söder skönjer vi Potzdamer platz och konserthuset.
Åt väster blickar vi ut över Tiergarten. Siegessäule är svår att missa. Jag visste inte att den blivit flyttad.
Åt öster ser vi tevetornet vid Alexanderplatz.
I mitten av kupolen finns en komplicerad konstruktion av speglar och solskydd.
Efter visningen stannar vi upp vid monumentet över mördade politiker under nazisttiden.
Det regnar över Berlin.
Jag tar ofta bilder av mig själv som spegling i skyltfönster. Kanske är det ett försök att markera avståndstagande?
Tysta tankar 