Jag har inte varit på studiebesök på den här förskolan – trots att vi bor grannar.

Jag missade den här konserten – trots att The lady in red är en underbar melodi. (Skrev jag verkligen det?)

Jag har inte sprungit ikapp med Katrin Krabbe längs Unter den linden – trots att jag hade löparskorna med.

Jag valde bort konserten med James Last – trots att det var mina föräldrars första LP-skiva och många stereoförsäljares favoritdemo.

…skriva om restaurangbesök, men vill ändå rekommendera det här stället.

Jag brukar håna folk som fotograferar mat, men blir glad och rörd när servitrisen bjuder på tiramisou. Bröllopsdag är en bra anledning att gå på restaurang.

Jag brukar tycka att det är fånigt med konst på toaletterna, men känner mig ändå berörd av budskapet.

Jag brukar inte trivas på Friedrischstraße, som är en underlig blandning av palats och nybyggda köptempel. Men den gröna väggen utanför Lafayette är svår att inte förföras av.

Jag brukar reta mig på den fåniga björnen som finns i tusentals varianter i turistshopparna. Men det är något stolt och självmedvetet över sättet att lyfta ramarna mot himlen som får mig att vilja dansa.

Jag brukar försöka balansera privata inlägg med utbildningspolitiska funderingar. Det är dags att åka hem nu.

Nina Simone sätter tonen.. Jag hoppas hon har rätt. Marriage is for old folks.

Vi brukar gå. Idag hyr vi cyklar och plötsligt känns alla avstånd mindre.

Vi stannar vid Schloss Charlottenbourg. Stort och pampigt.

De konstiga statyerna står på rad vid dammen.

Jag är osäker på innebörden.

Vi cyklar vidare till Savignyplatz och dricker en näpen öl.

Vi rundar Zoo och korsar Tiergarten på paradgatan.

Jag besöker alltid förintelsemonumentet vid Brandenburger Tor. Varje gång drabbas jag av kraften.

Det bästa stället att möta våren är i Monbijouparken.

När vi kommer hem till Prenzlau Berg har några träd ändrat färg.