I USA, precis som i Sverige, halkar pojkar efter i skolan. En vanlig attityd att det sker trots att kulturen är välvilligt inställd till pojkar och män. Att pojkar ändå klarar sig, eftersom samhället är så patriarkalt att de värderas högre än flickor. Och omvänt, resonerar man, så är flickors bättre betyg ett tecken på en medvetenhet om att de måste jobba dubbelt så hårt för att ta sig fram. Det kan vara en del av förklaringen. Samhället genomsyras fortfarande av en hel del patriarkala attityder som hör hemma på historiens soptipp. Men det kan också vara så att skolan är en miljö som är fientlig mot pojkar (vilket jag tidigare skrivit om här).
När vi gjorde pojkaktiga sångböcker var det en medveten provokation mot förskolans kultur. Ibland önskar jag att diskussionen var mindre laddad, men erkänner ett visst ansvar för situationen.
Tysta tankar 