Texten har åldrats i skönhet.
Rädslan för att säga fel har nog inte minskat sedan 2005.
Texten har åldrats i skönhet.
Rädslan för att säga fel har nog inte minskat sedan 2005.
Steget från Mikael Wiehes regnbågsmålade naglar till Eva Dahlgrens konsert på Stortorget är inte så långt. Det blev en fin kväll.
Malmöfestivalen rullar vidare. Mikael Wiehe har ett nytt band. Yngre och argare än någonsin.
…och ibland känt mig ganska ensam i mina försök att diskutera teoretiska motsägelser och praktiska konsekvenser. Som lärarutbildare har jag ansträngt mig för att hålla en låg profil. Det har inte alltid gått så bra.
Många förskolor har försökt leva upp till läroplanens krav på att motverka traditionella könsmönster. Få ställde frågan vad det innebar? Var alla könsmönster traditionella – eller finns det några goda (otraditionella)? Staten band upp sig för manipulativa metoder och lanserade dem över landet. För mig var det plågsamt att se frågan om jämställdhet banaliseras och instrumentaliseras. Ofta skedde allt under ytterst normativa och moraliserande former – föräldrar skulle medvetandegöras. I senaste numret av tidningen Förskolan diskuteras olika riktningar inom genuspedagogiken på ett välgörande öppet sätt och jag känner att luften är lite lättare att andas.
Utifrån Klara Dolks avhandling är det möjligt att kritisera kompensatoriska och könsneutrala ansatser på ett nyanserat sätt. Kanske är tiden mogen för en komplicerande genuspedagogik. Vi behöver inte fler förenklingar.
Följ med på konferensen Rösträtt
Snart kommer studenterna. Det är nog tur – jag är nästan överstimulerad. Men det är en spännande konferens och utmanande föreläsningar. Följ länken ovan #rösträtt.
Vi slutar med en diskussion om flow i leken. Behöver leken tydliga mål?
Musikerna från New York driver en skola för familjer – inte barn. Konferensdeltagarna är med på allt.
Men någon gång, någon stans?
I USA, precis som i Sverige, halkar pojkar efter i skolan. En vanlig attityd att det sker trots att kulturen är välvilligt inställd till pojkar och män. Att pojkar ändå klarar sig, eftersom samhället är så patriarkalt att de värderas högre än flickor. Och omvänt, resonerar man, så är flickors bättre betyg ett tecken på en medvetenhet om att de måste jobba dubbelt så hårt för att ta sig fram. Det kan vara en del av förklaringen. Samhället genomsyras fortfarande av en hel del patriarkala attityder som hör hemma på historiens soptipp. Men det kan också vara så att skolan är en miljö som är fientlig mot pojkar (vilket jag tidigare skrivit om här).
När vi gjorde pojkaktiga sångböcker var det en medveten provokation mot förskolans kultur. Ibland önskar jag att diskussionen var mindre laddad, men erkänner ett visst ansvar för situationen.