…verkar ta form nu. Det mesta sker lite vildvuxet underifrån och jag får en länk från Gert Nilsson med generösa länksamlingar
Det där digitala skollyftet….
Reply
Vem läser DN:s ledarsida?
Kritiken handlar inte enbart om vaga formuleringar i kursplaner. Skribenten ifrågasätter på allvar det målrelaterade betygssystemet.
Det hade jag inte väntat mig.
Pinker tipsar om Hoff Sommers
Jag upplever den anglosaxiska debatten som mer orädd än den svenska.
Jag använder bloggen son påminnelse för mig själv
En lista att fundera över
Jag skulle vilja utveckla förskollärarutbildningen mot en mer naturvetenskaplig inriktning. Barn och studenter som uppfinnare? (Jag föredrar det uttrycket framför entreprenör och innovatör)
Genusvetenskapen och offentlighetsprincipen
Det blir inte bättre i sitt sammanhang.
Jag hör inte till dem som rutinmässigt hackar på genusvetenskap, men här handlar det om grundläggande principer. Den som anser sig vara missuppfattad kan inte sura och ta skydd bakom universitetets murar. Om staten finansierar forskning har vi rätt att ta del av resultaten.
Artikel om Gunilla Krantz. Det verkar vara en sympatisk person.
Ett allsvenskt guld – vad är väl det?
Vi firar och njuter av Guillermo Molins fantastiska mål . Äntligen förstår jag den här sången.
MFF blir mästare i kavaj. Jag har aldrig förstått det uttrycket.
“Satsa på de särbegåvade”?
Åsa Melander är skriver om skolutveckling i Hackney.
Framgångsrecepten är kanske överföringsbara till svenska förhållanden. Vi är nog vana vid ett mer direkt stödtänkande och fokuserar på de svagpresterande barnen. Sedan får det bli som det blir.
På torsdag åker vi till London. Några tips?
En bra söndag
Jag går en runda med mamma. Förr brukade vi parkera här.
I parken njuter vi av flämtande höstfärger. Det blir nog inte vackrare.
Vem är rädd för vad?
Sakine Madon skriver en krönika om rädsla för genuspedagogiken. Samtidigt tar hon på sig uppgiften att förklara vad genuspedagogiken egentligen är – utifrån de politiska ambitionerna. Det är en ganska otacksam uppgift och texten landar i en negativ argumentation. Genom att förklara vad genuspedagogik INTE är (eller borde vara) framstår kritikerna som paranoida och allmänt reaktionära. Det lilla ordet “inte” återkommer 12 gånger. Förklaringsvärdet blir med nödvändighet lågt och vi som försöker orientera oss mellan olika riktningar inom det mångtydiga fenomenet lämnas i ovisshet.
Jag brukar gilla Sakine Madons krönikor. Här blir jag osäker. Genom att beskriva kritiker som rädda blockeras en viktig diskussion om innehåll och människosyn.
Om uppdraget är att motverka traditionella könsmönster vore det välgörande om någon åtog sig att försöka definiera skillnaden mellan dessa mönster och andra mönster? Min tes är att den logiken med nödvändighet leder till biologism – det skulle alltså finnas könsmönster som inte är traditionella i betydelsen socialt konstruerade?
Tysta tankar 
