Den största frestelsen för ett religiöst förhållningssätt till tillvaron är förmodligen moralismen. Som den svenske ärkebiskopen Nathan Söderblom skrev i förra seklets början i en bok om Martin Luther med titeln ”Humor och melankoli”: ”Människor, som fyllas av ett patos, vare sig det gäller livets eller tankens problem, blir lätt om de saknar humor och självironi innestängda i en het atmosfär utan luftväxling.” Söderblom pekar här på humorn som en kristen livshållning som motverkar uppblåstheten hos de patosfyllda anspråk som lätt görs i religionens namn och som förvandlar religion till moralism.
Om humor är ett sätt att stå ut, som i den judiska vits jag inledde med, så innebär inte detta nödvändigtvis ett slags cyniskt distanserad hållning till den mänskliga komedin som vägrar ta något på allvar. Tvärtom finns det anledning att tro att humor och allvar inte är varandras motsatser. Det existentiella engagemang som exempelvis tar sig i uttryck i en religiös tro går utmärkt att förena med en insikt om det bristfälliga, provisoriska eller rent utav komiska i ens egen gestaltning av denna. Religion och humor verkar alltså gå utmärkt att förena, och kanske är den kristna föreställningen om hur detta går till just en dimension av julens budskap?
OLA SIGURDSON
Jag har hittat en hel del nya komiker på Netflix. Men vad är humor – egentligen?
Tysta tankar 