Vi kvällshandlar på Hornbach och jag blir sentimental. Mellan Bernstorp och Toftanäs låg min farfars gård Flansbjer. Här bodde vi i kollektiv mellan 1976 och 1981.
Nu är huset rivet och det mesta av trädgården borta. Min far berättade om det här äppelträdet som var gammalt redan när han var barn.
Söder om huset ligger en liten sjö som vi kallade Mossen. Här brukade vi åka skridskor på vintern och fiska på sommaren.
Min far var lantmätare. Han skrev till Vägverket och uppmanade dem att stava Flansbjer med e – och inte ä. Jag tror det handlade om att vårda ett danskt arv (bjer=berg).
Jag är verkligen stolt över att mina kollegor spelar en aktiv roll i förarbetet att bygga upp det nya Skolforskningsinstitutet. De ansvariga kunde inte gjort ett bättre val.
Kanske behöver jag tid att vänja mig vid begreppet “tidig intervention”. För mig handlar pedagogik om att skapa förutsättningar för barnets utveckling. Det är inte en borg som ska intas – det är inte en fiende som ska besegras.
Tids nog blir barnets sinne ANNEKTERAT av vuxenvärldens föreställningar.
Det är ungefär en samanfattning av allt jag tänkt de senaste åren.
En stor mängd förbättringsförsök inom skolområdet har över åren satts i gång av reformsugna politiker. De har ofta gjort ont värre. Ofta är vad som framställs som lösning en källa till problem. Standardiseringsförsök blockerar till exempel kreativitet och situationsanpassning. Dokumentationsraseri tar tid från väsentligheter. Krav på behöriga lärare hindrar anställning av duktiga men obehöriga lärare. Långa lärarutbildningar hindrar rörlighet: det blir svårt att såväl ta sig in i som ut ur läraryrket. Oftast väljs lätt insålda och tandlösa lösningsförsök, till exempel läroplansomskrivningar, pedagogiskt ledarskap, legitimering av lärare eller värdegrundsprat.
Nästan alla reformer och lösningar gäller input. Policyer, regler och formell utbildning förväntas styra och förbättra. Nackdelarna är välkända från organisationsforskning: övertro på planer och formella mål, koncentration på att göra allt formellt rätt, utvärdering och inspektion av ”bocka av att allt ser bra ut”-karaktär, bristande engagemang, flexibilitet och låg kreativitet.
Just nu arbetar de med att bygga hus åt en superhjälte. De ska använda återvinningsmaterial och lägga särskild vikt vid avfallsfrågan. Utbildning handlar om att skapa förutsättningar för kreativitet.
Sven Bjerstedt försvarar sin avhandling i musikpedagogik med titeln: “Storytelling in jazz improvisation: Implications of a rich intermedial metaphor”. Opponent är Ingrid Monson, Quincy Jones, professor of African American Music, Harvard University, USA.
Tid:
2014-05-09 10:00 till 12:00
Plats:
Lilla salen, Musikhögskolan, Ystadvägen 25, Malmö
Kulturradikalismen har under det senaste decenniet ersatts av svartvita identitetspolitiska modeller som bygger på mesta möjliga konfrontation mellan olika samhällsgrupper. Den enda grupp som saknar intellektuell och politisk representation i denna strid är liktydig med den stora grupp som har fått se sina privilegier försvinna i takt med den postindustriella samhällsomdaningen. Det mest avskydda segmentet enligt de olika identitetspolitiska teoribildningarna består av dem som föraktfullt kallas ”vita män”, som anakronistiskt nog utpekas som en stor och viktig maktfaktor som kan häcklas och demoniseras. Eftersom dessa män själva knappast identifierar sig som ett makthavande skikt och saknar instrument att protestera mot premissen, drivs de in i frustration och i värsta fall ett hatfyllt och asocialt beteende.
Och så fortgår den nedåtgående spiralen till dess att det enda som återstår för förlorarna är att bejaka den tillskrivna identiteten.
Detta resonemang har upprört åtskilliga ur kulturdebattens knapadel. De har rasat som bara ett hov kan rasa när någon ifrågasätter monarkins principer. Deras inlägg i diverse tidningar ger dessutom en fingervisning om att ansvaret för samhällsdebattens ökande aggressivitet och hotfullhet inte enbart kan lastas de så kallade näthatarna.
Var tog det möjliga samtalet vägen?
Det är svårt att värja sig från Thentes poäng. Nästan omöjligt om man inte vill riskera att stämplas som något oberörbart.
Tysta tankar 