Jag ger mig ut på en äventyrscykling. I packningen finns en nybakad rabarbersockerkaka och planen är att våldgästa så många som möjligt under en dag.

Turen går söderut och jag passerar Listarum. Grusvägen går genom skogen och jag passerar ett övergivet vattenfyllt stenbrott med skarpa förbudsskyltar. Badförbud – överträdelser beivras vid laga ansvar. Jag känner lockelsen men inser att det är allvar. Taggtråden övertygar mig om att det finns lämpligare badplatser.

Nästa stopp är Gyllebosjön.

Vid badplatsen är det mesta sig likt men något saknas. Hopptornet är borttaget och ersatt av en trevlig bänk. Jag muttrar och tänker att det är något underligt med ett samhälle som skapar trygghet genom att ta bort utmaningar.

Antagligen har de flesta av oss minnen av hur det kändes att stå på trampolinen och tveka inför uthoppet. Min teori är att det är en viktig del av vuxenblivandet – att göra saker vi egentligen inte vågar. Och vi gör det för att imponera på omgivningen och övertyga oss själva om att vi inte är utan mod.

Ensamheten och triumfen. Övertygelsen om att en gång räcker. Om tillräckligt många såg mig. Går det att skydda människan från sin egen dårskap?

Idag känner jag allt större sympati för Mister Beans vankelmodiga hjälte.