“Den som sa det han va’ det”

Ungefär så brukade vi säga när jag var liten och någon slängde skällsord omkring sig. Tage Danielsson betonar ordens värde i den här outsägligt aktuella dikten:

En far blev arg när sonen sa: ”Fascist!”
Han låste in sin pojke tills han lydde
och tog tillbaks och sa ”förlåt” till sist.
Far släpppte därvid ut den tvångsinsydde.
Far hade visat att han var fascist.
Han visste inte vad fascist betydde.

Nu uppstår frågan: visste sonen det?
Han skällde nästan alla för fascister.
Ett ord, så där i största allmänhet,
för att beteckna icke-kommunister.
Ett namn på folk som han som pesten skydde.
Han visste inte vad fascist betydde.

Det som förbryllade vår gosse var
att auktoritära våldstendenser
var något nytt i bilden av hans far.
Kan då ett ord ha såna konsekvenser?
Han sa det bara för att pappa snacka
som en förbannad slipsprydd borgarbracka.

Nåväl: tänk nu om fadern blev fascist
när sonen detta ord begynte skria?
Tänk om ett skällsord, som sin mening mist,
blir självuppfyllande som profetia!

Den slutsats man kan dra av detta lyder:
man måste veta vad ens ord betyder.

Saknaden är enorm.