Skräckblandad förtjusning

Det är med ytterst blandade känslor jag läser i Sydsvenskan om regeringens nyvaknade intresse för förskolan. Enligt artikelförfattaren är det en “hjärtfråga” för Folkpartiet och jag undrar om inte det ordet har fått en helt ny betydelse. (DN) (SvD?)

j.jpgKnepet är som vanligt “tydlighet” och fokus på läs- skriv- och matematikfärdigheter. Folket jublar och alla älskar tydliga och utvärderingsbara mål. Utom jag.

1) Jag ser innehållet i förskolans verksamhet som en förhandling mellan olika aktörer: Barn, personal, föräldrar och de som betalar verksamheten. Genom att skapa dessa statliga mål krymper utrymmet och vi får försöka inrikta energin på att tolka direktiven.

2) Tydliga mål = mål att uppnå. Tidigare har läroplanen byggt på strävansmål. Uppnåendemål i en frivillig verksamhet är problematiskt, eller för att säga det rakt ut: korkat.

3) Didaktiken består av frågor som Vad, Hur och Varför.

  • Vad – kommer regeringen att vilja detaljreglera innehållet? vad är det vi ska göra mindre av?
  • Hur – finns det metodanvisningar och schemaläggningar av lektionsliknande undervisningstillfällen
  • Varför – ja vad ligger bakom? Hur ska vi motivera barnen och förklara att det inte längre är möjligt att bygga verksamheten på deras erfarenheter och nyfikenhet. Vilka experter ställer upp och legitimerar denna förändring

Den som tror på detaljerad styrning av förskoleverksamhet bör åka till England och studera verksamheten där. Spåren förskräcker.

Muntlig examination – vart går vi?

Att vara högskolelärare är ett ansvarsfullt uppdrag och att sätta betyg brukar lite högtidligt beskrivas som “en grannlaga uppgift”. Den s.k. transparensen bör  vara stor och såväl kursplaner som examinationsformer granskas noga. Ur studentperspektivet är det naturligtvis viktigt att veta vad som förväntas och hur det ska examineras. Från arbetsgivarens synpunkt är det bra att veta om vi har kollat så att studenterna verkligen uppnår målen.

vag.jpgI Bolognaprocessens tidevarv har det blivit ännu viktigare att förstå vad som är kärnan i kursen. När studenterna har eget ansvar för sina studier och kanske väljer att inte närvara vid lektioner och föreläsningar – då är det extra viktigt att verkligen mäta det som vi säger oss mäta.

Vi uppmanas att använda varierande examinationsformer, men några dörrar är stängda. Den gamla fina och avskräckande stickprovstentan duger inte. Det ska inte löna sig att chansa och ett godkännade av kursen innebär att lärarna faktiskt garanterar en viss kunskapsnivå.

Däremot är det möjligt att använda såväl sals- som hemtentamen, essä- som flervalsfrågor, individuella som gruppuppgifter, gestaltande som reproducerande redovisningar.

Jag har varit med om det mesta men noterat en viss övervikt för den skriftliga individuella hemtentan av essäkaraktär, som är en mycket arbetskrävande och svårbedömd genre. Vad är det vi letar efter? Går det att skilja mellan ytlig och djup reflektion? Går det att skriva kriterier som är kommunicerbara? Ofta sitter lärarlaget i dygnslånga konferenser och försöker reda i olika dilemman. Till sist finns det en uppenbar risk att texten inte speglar studentens kunskapsnivå, utan är en gemensam familjeprodukt. Fuskspöket härjar.

Därför är det spännande att pröva muntlig examination och jag är ganska nöjd. Möjligheten att ställa följdfrågor är ovärderlig och förmågan att reflektera över gjorda erfarenheter utifrån kursens begrepp blir ganska synlig.

Men det känns lite som en parodi på gamla studentförhör – stränga minen och vassa blicken.

Giacometti kunde inte komma

Årets utställning på Louisiana är Giacometto och Cézanne. Där har jag inte varit. Vännerna på Österlen är också sevärda i sin utdragna skugglikhet.

skuggor.jpg

För den som föredra stilleben tror jag att de utsökta morötterna som generösa viltvårdare har lagt ut på en vattensjuk leråker skulle kunna vara lockande objekt. Det ligger något motsägelsefullt i att mata framtida offer. Kärleken är inte helt ren – men när är den det?

viltvard.jpg

Varför påminner mig dessa morötter om skolan? De är lockande och vackra – men fullständigt livsfarliga… Är det långsökt och banalt att jämföra det nya betygssystemet? Den gamla liknelsen får liksom en annan betydelse när jag ser högen framför mig.

Övervakning, kontroll och närhet

brideoffrankenstein.jpgDet är svårt att vara förälder och vi har ofta en stark längtan efter att kunna skydda våra barn från världens ondska. Samma iver att undvika katastrofer präglar skolor och förskolors planering av verksamhet och lokaler. Vi vill veta vad barnen gör och tanken på allt som kan ske i smyg skrämmer oss.

Därför ser jag att många förskolor tar bort buskar där de hemliga lekarna har försigått. Kuddrummen öppnas upp till läsverkstäder och bibliotek. Allt för att personalen ska må bättre och kunna säga till föräldrarna:
– Jag vet vad ditt barn har gjort idag!

På samma sätt har många föräldrar drabbats av osäkerhet när det gäller vad deras barn gör på nätet. Råden från experterna har varit entydiga: Kontrollera! Sätt datorn i vardagsrummet eller köket. Du måste ta ditt ansvar som förälder och sätta tydliga gränser.

På skolorna tar lärarna den enklaste vägen. Förbjud Lunarstorm och MSN. Listan på förbjudna webplatser blir snabbt lång och hopplöst föråldrad. Det trygga goda internet finns inte – på samma sätt som ingen kommunikation skulle kunna vara allt igenom säker. Både bilar och telefoner har sina moraliska komplikationer. En nollvision mot mobbning får underliga konsekvenser.

Mer sällan har någon betonat tonåringens rätt till integritet eller funderat över hur ömtåligt bandet mellan barn och föräldrar är. Grundtonen måste var tillit och då kanske full kontroll inte är möjlig eller ens önskvärd.

I dagens Sydsvenska beskriver professor Stattin ett annat förhållningssätt som gör mig glad. Läs även de goda råden.

Anknytning – staten och föräldrarna

anknytning.jpgSvenska dagbladet lyckas ofta hitta spännande ämnen och lyfta dem till en drabbande nivå. Idag börjar en serie om barns brist på anknytning till föräldrar och det är svårt att inte fångas av tanken på att vi lever i en kultur som dyrkar det självständiga och oberoende barnet. En sorts ideologiserad kompetens som gör att det ömtåliga samspelet mellan föräldrar och barn går snett.

Artikeln beskriver tester som diagnostiserar brister i relationen och på ett plan är det upplagt för normativ reaktionär kärnfamiljspropaganda och hyllningar av modern som ensam vårdgivare – samtidigt är ämnet alldleles för viktigt för att avfärdas i politiska termer.

Vi har en skola som ofta framträder med kompensatoriska anspråk. Läraren får vara trygghet och normgivare där föräldrarna har abdikerat. Hur gick det till?

Risken är att vi drabbas av den stora kollektiva anknytningen till mamma staten – hon som ska skydda oss mot alla livets besvikelse. Den moderna guden Rättvisa dyrkas av alla som tror att detta skapas uppifrån. Kan vi stämma staten för att vi har fått för lite kärlek – är inte det en rättighet?

Vändpunkt – föreläsning

Vilka är de viktiga händelserna i ditt liv? Vilka böcker har förändrat dig? Vilken musik kan du inte leva utan? Sådana frågor är ganska vanliga och ger någon form av dramatik. Ibland vänder det – och vi är inte alltid beredda. Idag vill jag romantisera en föreläsning. Kanske har jag ett behov av att tro på att vissa lektioner har avgörande betydelse för studenternas utveckling.

klementin.jpg1974 var jag 19 år och läste litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Det var ett klassiskt bildningsämne och vi läste alla böcker från tidernas begynnelse – åtminstone kändes det så. Dessutom gällde det att memorera alla förnumstiga kommentarer från Breitholz handbok som delgav oss den rätta förståelsen av all denna storslagna litteratur. I utkanterna fördes marxistiska diskussioner om litteraturens roll i samhället – men det handlade ofta om någon form av nyttotänkande eller rätt klasståndpunkt.

Jag var på god väg att bli litteraturhatare när vändpunkten kom i form av Erland Lagerroth. Han var en ganska osannolik figur som hade disputerat på Selma Lagerlöf, men nu hade funnit sin uppgift i att introducera hermeneutiken för den okunniga massan – eller i alla fall oss studenter.

Lektionerna inleddes med svårtolkade spiraler och pilar som grep in i varandra på ett oöverskådligt sätt – men efter ett tag började vi förstå att denna föreläsningen inte liknade den övriga undervisningen. Här gällde det mindre att tänka rätt och mer att försöka hänga med på en resa in i boken. Lagerroth förklarade att tolkningsarbete bestod av att våra hjärnor är sådana att vi alltid söker mening och därför inte kan låta bli att bilda oss en uppfattning om helheten utifrån de fragment vi känner till. Den slutgiltiga förståelsen är mer beroende av våra tidigare erfarenheter och mindre en produkt av själva bokens innehåll. Drömmen om “den rätta tolkningen” måste vi ge upp för att kunna öppna samtalet kring upplevelsen.

Vi studenter vacklade ut och undrade vad som hade hänt. Anders blev sociolog, Örjan startade ett förlag och jag började på förskollärarutbildningen. Litteraturvetenskapen var inte vår värld och Erland Lagerroth fick aldrig det erkännande han förtjänade. När jag studerar hemsidan inser jag att hans resa bara hade inletts 1975 – det blev snabbt djupare och svårare. Jag vet vad Jan Björklund hade kallat hans forskning.

Att skriva lärandemål i Bologna

Jag har varit på workshop om kursplaneskrivning och är lite matt. Tidigare var det ganska lätt att utbilda lärare. Allt var obligatoriskt och det rådde koncensus om vad en lärare skulle kunna. Nu ska kunskaperna kunna kommuniceras i lärandemål och bedömas vid särskilda examinationer som ska vara möjliga att skilja ut från det som kallas undervisning. Konstruktionen bygger på tydlighet (detta kan studenten vid kursens slut) och eget ansvar (studenten väljer att ta till sig kunskaperna på eget sätt).

Följden är att många studenterna till lärarnas förtvivlan väljer bort moment som inte direkt kopplas till examinationerna. De berömda grupprocesserna uteblir. Traditionella skrivningar mäter i vilken mån studenterna kan formulera sig – övriga mål kräver andra bedömningsformer.

Lärarutbildarnas motdrag är att skapa trådar in i kurserna. Jag ska ge ett påhittat exempel som är lätt surrealistiskt – men avser att illustrera tänket. Om kursen har ett mål som:

Studenten ska efter avslutad kurs kunna diskutera hälsobegreppet utifrån en gestaltning av fysisk aktivitet. (Nåja – jag har sett värre…)

Då är det rimligt att schemalägga (=skapa utrymme för)

1) Vasaloppsdeltagande för gruppen

2) Ett redovisningstillfälle där gruppen i dramatisk form gestaltar de fysiska processerna vid Mångsbodarna och Evertsberg

3) En diskussion om vad som hände vid gestaltningen

4) Den egentliga examinationen blir sedan en individuell skriftlig sammanställning av de egna tankarna kring vad som hände vid redovisningstillfället. Antagligen kryddat med någon form av analys eller reflektion.

Denna modell skulle kunna kallas en smygobligatorieläggning av ganska ansträngande moment och någon student skulle möjligtvis mena att kunskaperna kan inhämtas på annat sätt – men vi lärare kan hävda att kursens delar hänger ihop. Dessutom är det viktigt att betona att det varken är själva vasaloppsdeltagandet eller den dramatiska gestaltningen som bedöms. (usch nej – det vore odemokratiskt och oakademiskt) Dessa delar är undervisning – inte examination…

Verkar det komplicerat? Vad är alternativet?

mal.jpg