Hans-Åke Scherp skriver kritiskt i Svd (läs och njut!) om regeringens skolpolitik och han gör det utifrån sin position som forskare. Då är det vanligt att hänvisa till “beprövade erfarenheter” som ett sätt att förstärka hållbarheten i resonemangen. Jag håller fullständigt med honom i sak, men är djupt fascinerad över den avgrund som sedan valet har öppnats mellan det politiska och det vetenskapliga etablissemanget.

Inga Magnusson skriver på sin blogg om hur hon uppfattar begreppet “beprövad erfarenhet” och det är svårt att inte se hennes poäng på ett rent språkligt plan. Vi har:

1) Sinnliga upplevelser

2) Våra tolkningar av dessa som vi ofta kallar “erfarenheter”

I min världsbild är alla erfarenheter “beprövade” – i betydelsen jämförda och vägda mot tidigare gjorda sådana. Vetenskapen har försökt skapa en kategori av “egna och andras gjorda erfarenheter” som då skulle vara mer objektiv eller sannare än det vardagliga tänkandet.

Inga Magnusson menar att det är lärarna ute på skolorna som bär upp dessa erfarenheter och jag har svårt att säga emot henne. En renlärig forskare skulle kanske påstå att hon är fast i sina erfarenheter och inte har förmåga att distansera sig – men det blir lätt konstigt och mystifierande.

Vi måste hitta ett bättre sätt att beskriva vetenskap!

Kanske handlar det om att komma under ytan.

Missa inte blogglänkarna under artikeln – där hittar ni några av mina favoriter. Fredrikbloggen t.ex.