Category Archives: Värdegrund

Mitt liv som vikarierande musiklärare

Posted on by
8

traJag är trött. Att vara musiklärare är mer ansträngande än jag trodde och tre dubbellektioner med studenter i 40-grupper är utmattande. Kanske ställer jag alltför stora krav på mig själv att lektionerna ska vara intensiva och inspirerande – antagligen är jag bara orutinerad inför positionen att vara ständigt pådrivande. Det är högt tempo och många beslut – men egentligen gäller det all form av undervisning så jag borde inte klaga.

Jag ska ha åtta grupper och försöker gör ungefär samma sak med alla och det är nästan den största svårigheten. När jag jobbar med barn handlar allt om att fånga ögonblicket och deras idéer. Här ska jag skapa en struktur som studenterna förstår. Obehagliga frågor dyker upp:
Vad vill han att vi ska kunna?
Varför ska vi lära oss detta?
Fungerar verkligen den här sången?

Jag märker att det finns en stark tradition av målstyrdhet som jag inte kan relatera till i rollen som musiklärare. Det är till sist upp till varje student om hon vill ta till sig de jag erbjuder och bara tanken på att förmedla säkra kort är svårsmält. Jag ger exempel på låtar som fungerar för mig och berättar hur jag tänker – det är faktiskt allt.

I skolans värld finns det en uppdelning mellan nyttiga och onyttiga ämnen. De nyttiga har hög status och kallas kärnämnen. De andra kallas “praktiskt estetiska” och betraktas ofta med överseende av de riktiga kärnämneslärarna.

Många musiklärare drivs till förtvivlan av denna marginalisering och har därför utvecklat strategier för att förklara betydelsen av musiken i nyttotermer. Det långsiktiga målet är att skapa matriser och kriterier som kan synliggöra denna utveckling på ett sätt som beslutsfattare och föräldrar förstår. Betyg är den primitiva lösningen på statusproblemet.

Barnen utvecklar:

  • motorik
  • perception
  • koordination
  • samarbetsförmåga
  • gemenskap
  • språk
  • gemenskap
  • ämneskunskaper
  • röst
  • konflikthantering
  • jämställdhet

Och så vidare i långa förnedrande listor…

Jag vill inte vara en del av detta nyttotänkande och vägrar envist förklara varför just den sången utvecklar just den färdigheten. I min värld reduceras musiken till något instrumentellt genom detta förhållningssätt och därigenom behöver vi inte ta ställning till musikens ställning på ett djupare plan.

Har musiken ett värde i sig? Någonting med innerlighet som skolan saknar begrepp för att beskriva?

För mig som vuxen är det självklart att se musiken som en del av livets djupare mening. Om jag klistrar förklaringar om nytta på alla sånger finns det en stor risk att studenterna missar denna dimension.

Några låtar jag kanske använder. Fråga mig inte varför.

Tappa inte nya vantarna…

Posted on by
2

…det blåser så kallt! (Blå tåget)

Jag fick ett brev som jag gärna vill sprida:

Hans Åke Scherp och Mats Ekholm vid Karlstad Universitet har tagit
initiativ till ett upprop med anledning av ett hårdnat mode i sättet att möta barn och ungdomar.

Det tar sig, som de skriver:
uttryck inom såväl synen på barnuppfostran där Supernannyns ideal får föräldrar att lära sig att stöta bort och ignorera sitt barn när det behöver närhet och värme. Inom skolan tar det sig uttryck i en skolpolitik som i allt högre grad bygger på kontroller och sanktioner istället för stöd i barnens lärande och utveckling. Eleverna ska oftare bli centralt prövade och deras motivation ska styras av tätare betyg och kunskapskontroller. Betygsjakt ska ersätta kunskapstörst som drivkraft för lärande. Skamvrån har börjat återinföras men kallas för time-out. etc.

På länken http://sites.google.com/site/barnuppropet/

Kring temat Ett hårdnande samhälle rör sig också skiftesföreläsningen den 2/2 kl.19.00 på Malmö Högskola

http://www.mah.se/templates/Page____5478.aspx

Marie Köhler och Lars H Gustafsson kommer till Skiften den 2 februari 2009 för att prata nyauktoritär barnuppfostran.

Peppar på tungan, time out och styggstol – de senaste årens diskussion om problemen med stökiga barn och föräldrar som inte kan sätta gränser har gett utrymme för en rad nyauktoritära metoder när det gäller barnuppfostran. Exemplet med förskolan i Alingsås där en fyraårig pojke i september 2008 pepprades på tungan som straff för att han sagt fula ord är ett av flera exempel. Teveserien Supernanny förordade också “en fast hand” mot de olydiga små krabaterna. Även Folkhälsoinstitutet rekommenderar tydligt gränssättande genom att legitimera föräldrastödsprogram där en av metoderna är att på ett organiserat sätt ignorera – inte se på, tilltala eller vidröra – det barn som anses problematiskt.

Läs mer på hemsidan!

Jag är inte lättskrämd…

Posted on by
Reply

…men reklamfilmerna med Pernilla Wahlgren “scares the shit out of me”!

Just när jag hämtat mig från den krystade dialogen om hårfärgningsmedlet – då kommer en likadan film med hudvårdsprodukter. Samma usla dubbning, välmenande mamma, behagsjuka hårsvängande och glittrande tomma leende.

Jag trodde bara den här sortens reklamfilmer gjordes i Tyskland på 50-talet.

bajs

Hut, förskolan och forskningen

Posted on by
2

Professor Kroksmark fortsätter att lyfta tokigheter i Lärarutbildningsutredningen HUT .

Länk

I den femte delen kritiserar han förslaget att genom kortare utbildningen utestänga förskollärarna från forskning. Samtidgt pekar alla hans erfarenheter på att intresset från förskolan överstiger grundskolans grovt.

I kommentarerna diskuterar Inga M olika förklaringsmodeller.

mossa

Läraryrkets status och HUT

Posted on by
3

stubbe

Tomas Kroksmark fortsätter sin granskning av Lärarutbildningsutredningen HUT och jag suckar instämmande. Referenserna till teveserien 9A med sin blandning av coachingfilosofi och showlektioner är pinsamt  populistiska. Tanken på att  först systematiskt svartmåla skolan och därefter föreslå åtgärder från 50-talet  för att höja dess status är ett intellektuellt lågvattenmärke i svensk skolpolitik.

Hoppet finns att Björklund tröttnar på skolan och i stället intresserar sig för försvaret. Inspirerad av Sveriges framgångar under 30-åriga kriget föreslår han att vi  ska satsa på kavalleri, sabel  och mynningsladdare.

Med sådana vänner behöver skolan inga fiender

Skolvärlden – censurvärlden

Posted on by
3

Jag fick ett Mail från Torsten Ek som är värt att sprida.

Vill uppmärksamma er på följande och hoppas att ni tar upp det på bloggen:

Lärarnas riksförbund talar gärna om hur viktigt det är att lärare i kommunala och fristående skolor vågar säga sin mening i samhällsdebatten och på jobbet, inte minst för att vara trovärdiga när de lär ut demokrati och yttrandefrihet till eleverna.

När det gäller medlemmarnas egen tidning Skolvärlden går man motsatt väg. Enligt LR:s riktlinjer ska tidningen ha en fri och självständig ställning inom förbundet men denna frihet har nu kringskurits.
Förbundsledningen har klubbat nya riktlinjer som kräver att ordföranden Metta Fjelkner intervjuas varje gång Skolvärlden skriver om skolpolitiska frågor. Man talar om vilka evenemang som ska bevakas och hur ofta tidningen ska skriva om förbundets interna föreningar. Allt detta är avgöranden som i varje fri och självständig tidning ligger på ansvarige utgivaren/chefredaktören.

Vän av fri debatt frågar sig om Skolvärlden är till för lärarna som vill ha en allsidig belysning av fackliga och skolpolitiska frågor, eller för ordföranden och hennes kamrater i förbundsstyrelsen som vill ha ut Sanningen enligt Fjelkner.

Läs om hotet mot den fria journalistiken i senaste numret av Journalisten. Tidningen ägnar en nyhetsartikel och hela ledaren åt Skolvärlden.

/Thorsten Ek
Här är länkarna:

Är detta en seriös uppgift?

Posted on by
9

Livet som lärarutbildare är skiftande. En stor del av tiden går ut på att klargöra mål och examinationsformer. Vi lägger ner massor av energi på att förklara vad som är obligatoriskt och vilka kriterier det är som gäller vid bedömning.

Jag har en (inte så hemlig) dröm om att undervisningen skulle styras mer av lust och nyfikenhet. Tillsammans skulle lärare och studenter närma sig ett område och ställa utmanande frågor som kanske kunde göra skolan till en bättre plats.

Denna vecka arbetar studenterna med att skriva reportage under handledning av Tidningen i skolan. Tanken är att de ska få upplevelser som vi bearbetar i  kursen som handlar om de svåra begreppen lek, kultur och kommunikation. Samtidigt tränar vi  en annan skrivform än den vetenskapliga och diskuterar  medias roll i samhället. Jo – det finns en baktanke om att arbeta med skoltidning eller skolblogg i framtiden också.

Men, men, men – det finns inga kriterier för bedömning av resultatet och det står inte i kursguiden att momentet är obligatoriskt eller examinerande. Jag tror att utmaningen blir större när studenterna inser att de skriver en text som många kommer läsa och försöker tona ner lärarbedömningens betydelse. De förväntas tänka själv och hitta sina egna drivkrafter.

Jag får ett telefonsamtal från en student som sätter myror i huvudet på mig

S: Är detta en seriös uppgift?

M: Jo det tänker jag att det är…

S: Jag menar – är den riktigt seriös?

M: Jo – jag är väldigt seriös och tror ni kan lära er mycket…

S: Jamen är det säkert att den är seriös?

M: Jag vet inte hur seriös du är…

S: Vad vill ni att vi ska lära oss?

M: Jag känner ju inte dig så jag har svårt att tala om exakt vad du vill eller behöver lära dig – men jag tror att du kan göra nyttiga erfarenheter under veckan…

Till sist kryper det fram att studenten vill veta om uppgiften är obligatorisk och hur jag tänker belöna de duktiga och straffa dem som slarvar. Jag förklarar att detta kallas undervisning eller lärandetillfälle och att kursens examinerande moment finns beskrivna i kursguiden.

I luren hör jag en besviken suck som jag har svårt att tolka – tänk om studenten har ansträngt sig i onödan?

escher

Jag har generat mig…

Posted on by
2

trad…försatt mig i prekära situationer. Och sällan eller aldrig satt hälsan i främsta rummet.

Ofta har det skett utifrån ett kalkylerat risktagande där jag har försökt väga fördelarna med ett mer personligt förhållningssätt gentemot vinsterna i en striktare mer tjänstemannamässig neutral lärarroll.

Nu står terminen och väger. På fredag lämnas examinationena in.  Då förväntas jag vara den objektive kriterieryttaren som bedömer alla arbeten utifrån upphöjd visdom. Samtidigt startar en kurs vars grundton handlar om lek, kultur och kommunikation.

Jag gör som alla riktiga män – citerar Gudfadern:

– I´ve tried to move out… but it pulled me back!

Frågan är vilken kraft som är starkast? Ordningssamhet, tydlighet och räta linjer eller de mer hotfulla kaotiska känslorna kring lek och lustfyllt lärande?

Jag, som lovat att avstå från alla pekoralistiska naturromantiska metaforer, känner valfrändskap (se där ett annat intressant ord) med den angripna bokstammen.

Antagligen är de små utväxterna ofarliga och kan till och med vara dekorativa. Den pampiga bokskogen är imponerande och vacker i lövsprickningstider – men underligt mörk och livlös på marken under sommaren. För den som inte varit i en riktigt skog är det lätt att förväxla en skånsk bokskog med vildvuxen natur. Jag ser det nog mer som ett uttryck för människans kortsiktiga triumf. Vi lyckas tillfälligt skapa en illusion av ordning.

Om kultur är “odling” så är detta kultur. Jag tänker nog att kulturbegreppet har andra mer vildvuxna dimensioner. Det verkligt spännande händer under ytan.