HUT, genus och Let´s dance

Jag har tidigare relativt mångordigt beskrivit hur Lärarutbildningsutredningen HUT ser på genusfrågor och fenomenet män i skolan.
Länk
Om hållbarhet är ledord får det allvarliga konsekvenser på många plan och jag kommer att diskutera detta olyckliga ord från två perspektiv.

1) Den hållbara mansrollen.
Statistiska undersökningar och lösa spekulationer förstärker bilden av att männen är:

  • statusberoende
  • lönefixerade
  • ämnesromantiker
  • flexibilitetslängtande
  • omsorgsovilliga
  • skolutvecklingsmotståndare (för många möten)

Kvinnorna antas då vara ointresserade av sådana bagateller som status, lön, flexibilitet och karriärmöjligheter – utsikten att få vara en del av traditionell omsorgskultur är kanske belöning nog.

2) Den hållbara skolan.
Förslaget befäster uppdelningen mellan grundlärare och ämneslärare och eftersom inte utredningen anser att förändring är möjlig eller önskvärd är det en naturlig konsekvens att männen ska lockas till de senare årens ämnesläreri – där de inte riskerar att utmanas i sin hållbara mansroll utan får ta del av den status som utredarna av tradition placerar hos ämne och äldre barn.

Eftersom varken skolan eller mansrollen beskrivs som föränderlig framstår det som ett mysterium varför män ska lockas att arbeta med yngre barn.

Jag ser det ur ett annat perspektiv. Framför allt stämmer inte utredarnas beskrivning av hur män egentligen är med mina erfarenheter. Diskussionen om manlighetens variationer går inte att föra utifrån förenklad statistik och spekulativa fördomar. Dessutom menar jag att dessa män även är en del av skolans ständiga förändringsarbete. De utmanar skolkulturens traditioner och hotar därigenom själva tanken på hållbarhet.

Tänkt scenario
Höstens antagningar till Barndoms-och ungdomsvetenskapliga programmet har kommit tidigt och jag ögnar igenom listan. Några namn förefaller mig välbekanta från ett populärt teveprogram. Bland de sökande återfinns:

1) Hasse Aro som med sin målmedvetenhet och stabilitet gett hopp åt många brottsdrabbade personer. Här har vi mannen som förkroppligar värdegrundsarbetet på ett mycket handfast sätt. Bakom den barska ytan anar vi brunnar av empati. Bristerna i smidighet kompenserar han genom träningsvilja och uthållighet.

2) George Scott är den perfekta blandningen av otämjt vilddjur och ömsint familjefar. När motivationen sviker kallar producenten in hans barn som får peppa George i sambans virvlar. Bristerna i taktkänsla kompenserar han med fysisk styrka och ett vinnande leende

3) Carl-Jan Grankvist representerar en manlig omsorgskultur av storslagna och välorganiserade mått. En svårbestämd sexualitet kombineras med humor, verbal förmåga, djup yrkesstolthet och mänsklig värme.

4) Niklas Wahlgren är den tekniske läraren som med sitt förvånansvärt slitna pojkbandsansikte visar sig ha ett förflutet som såväl barnprogramsledare som musicalstjärna. Han är vikarien som vi kan slänga in i alla ämnen och stadier – kanske en aning ytlig, men alltid engagerad och väl förberedd.

5) Morgan Allinger är en annan favorit. För femton år sedan såg jag honom i föreställningen Clowner och det är fortfarande bland de roligaste teaterupplevelser jag haft. Morgan är rytmisk lekfull och levande – med en kroppsbyggnad som döljer oanade akrobatiska förmågor. Han har också varit barnprogramsledare och har en dokumenterad pedagogisk förmåga att skapa engagemang kring hållbar utveckling som programledare för Tippen.

6) Magnus Samuelsson är naturligtvis den givne stjärnan bland de nyantagna studenterna. Med sina två meter har han en naturlig överblick över undervisningen och den fysiska auktoriteten som världens starkaste man åtnjuter motsvaras av en inre styrka som tevetittarna börjar ana konturerna av. Magnus förenar machotangokavaljerens erotik med sambacharmörens glittriga sensualitet och det är inte bara Tony Irving som faller pladask. Den nye mannen har härmed fått både kropp och ansikte.

Som lärarutbildare är det en utmaning möta dessa erfarna mäns bilder av lärarens uppdrag – men jag ser fram emot terminsstarten med skräckblandad förtjusning. Vi kanske får tänka om i vissa undervisningsmoment…

En het afton i den gamla staden ikväll

I Malmö filmar polisen sina egna övertramp och spelar upp dem i rätten. Jag är motvilligt imponerad av en sådan plikttrogenhet och är nog glad över att inte alla dumheter som sagts i landets lärarrum är dokumenterade.

Eller är jag verkligen det?

Sydsvenskan


http://www.newsmill.se/millord/Polisen

Akademisk floskeltopp

rodfargPå lösa grunder tror jag att vi är på  väg in i en ny fas. D-ordet och K-ordet  (Diskurs och Kontext) tappar mark och i stället seglar de meningslösa sammansättningarna upp som oväntade vinnare på den akademiska floskeltoppen. Jag presenterar en liten lista som är inspirerad av en stunds håglöst visionsarbete.

1) Medvetna satsningar
Har någon sett en omedveten eller medvetslös satsning? Jag vill gärna att ni beskriver den – för jag har ingen aning om hur det skulle  se ut eller gå till.

2) Studentaktiv undervisning
Uttrycket antyder att det skulle finnas någon form av undervisning där studenterna inte är aktiva och jag undrar om det verkligen är fråga om undervisning i så fall? Allt lärande förutsätter någon form av aktivitet och verkligt lyssnande aktiverar tidigare erfarenheter. Eller har jag missat något?

3) Det självständiga arbetet
En synnerligen obehaglig idé som har gjort sig bred inom högskolevärlden. Tanken skulle vara att stora delar av den övriga undervisningen skulle vara osjälvständig  – men att det skulle beredas plats för eget självständigt tänkande inom vissa väl avgränsade moduler. Jag menar att denna form av kompensatoriskt tänkande är en intellektuell härdsmälta av värsta slag.

Rost sover aldrig 12

rost13

Ringvälten är en personlig favorit bland jordbruksmaskiner. Mina kunskaper är ytliga och fragmentariska – men till skillnad från skivharven som krossar och luckrar upp jorden tror jag att ringvälten har som främsta funktion att bryta kapillärkrafterna i jorden. Genom att bearbeta jorden med ringvält efter harvning och sådd behövs det mindre ogräsbekämpningsmedel. Fukten stannar kvar vid ytan och försvinner inte ner  i osynliga kanaler.

Om vi nu beskriver skolan som en kulturaktivitet och tar fasta på den latinska betydelsen av cultura som odling – då öppnar sig ett fält av oväntade metaforer för det som vi vill ska hända i undervisningen. En uppenbar fara i denna liknelse  är att barnet tilldelas en passiv roll i processen och den aktive bonden blir den som plöjer, harvar, gödslar, sår och ogräsbekämpar – på samma sätt som läraren planerar, organiserar, motiverar, bedömer och belönar barnets framsteg.

Samtidigt är det något i liknelsen som lockar mig och jag tror det är upplevelsen av oförutsägbarhet. Bonden som har gjort allt rätt och ändå tvingas se utsädet torka bort måste orka ta nya tag nästa år. På samma sätt tvingas en klok lärare inse att allt inte går att planera fram. Misslyckandet är en del av jobbet.  Barnen och naturen följer sina egna lagar. Vi kan välja att lägga vår energi på att förbanna vädret eller barnens hemmiljöer – men jag rekommenderar en mer fördragsam hållning.

När det gäller undervisning tror jag att vi ofta missar det moment som jag numera kallar ringvältning – en sorts beredning av ytan som gör att det uppstår bra förutsättningar för växande.

Rostmusik 12

“I´m gonna burn diesel and dinosaur bones”

Och var är Socialdemokratin?

Jag lyssnar på Studio 1 där Maria Wetterstrand mosar den folkpartistiske papegojpolitiker Christer Nylander i frågan om ämnesundervisning på modersmålet.

Samtidigt minns jag med en viss saknad en tid då det fanns ett stort statsbärande parti som hade en tydlig hållning i skolfrågor. Nu hukar socialdemokraterna nationellt och lokalt. Planen tycks vara att att undvika strider som avslöjar den inre splittringen samt att lägga sig så nära Folkpartiet som möjligt.

Lyssna

Knuff

malmo

Dagens folkpartistiska stolleprov 1

DN

Svd

Grundskoleelever med utländsk bakgrund ska inte längre få läsa matematik på arabiska, anser en arbetsgrupp i Folkpartiet.

Jag önskar mig en vecka utan galna utspel från Folkpartiet. Maria Wetterstrand kallar förslaget för “idiotiskt” – det tycker jag nog var i snällaste laget.

Forskningsetik och journalistik

klanning

I fredags presenterade Sydsvenskan med buller och bång en rapport om integrationsproblem på Rosengård.

Länk till rapport

1 2 3 4 5

Det var inledningsvis relativt okritiska artiklar och lanseringen över hela första sidan en aning – udda.

När jag nu läser ikapp helgens tidningar studsar jag till inför lördagens rubrik som i sitt försök till reträtt är svårslagen i sin ofrivilliga komik.

“Söndertuggade källor får forskare att rasa”

Jag hoppas att det är utskrifterna från intervjuerna som har körts i dokumentförstöraren och inte själva källorna. Annars är jag orolig för deras fysiska tillstånd.

Dessutom tänker jag att ordet “rasa” borde vara förbehållet kvällstidningarnas rapportering om dokusåpor. Risken finns annars att vi får läsa om “källchock” i den tabloiserade varianten av Sydsvenskan. Jag menar att det borde vara de förtalade Rosengårdsborna som “rasar” – inte experten på forskningsetik, som uttrycker sig högst måttfullt i texten.

Jag läser vidare och inser att Sydsvenskan tycks ha ytterligt initierade uppgifter om när, var och hur förstörelsen har skett:

När regeringen presenterade rapporten om ökad islamisering på Rosengård gick dokumentförstöraren varm på försvarshögskolan. Hela källmaterialet förstördes.

I reportaget finns inga ytterligare uppgifter som styrker denna ganska dramatiska berättelse om samtidighet, men jag är nyfiken – ungefär hur varm var dokumentförstöraren?

Vad hände med hårddiskarna? Finns det ingenting sparat på server för back-up?

Om det är någon som borde rasa är det journalister och allmänhet som enligt offentlighetsprincipen har rätt att begära ut offentliga handlingar. Det är inte inför vetenskapssamhället som konflikten är djupast – det är en fråga om en statlig myndighet som sviker sitt ansvar gentemot medborgarna och lagen. Sabuni väljer att bagatellisera kritiken på ett oroväckande sätt

Jag läser rapporten och slås av hur svårtolkade uppgifterna är. Forskarna tycks ha intervjuat alla utom de som rapporten verkligen berör.

Skvaller och hörsägen med andra ord.

Andra bloggar om rapporten

Pernilla Ouis är tydlig i sin formella kritik av rapporten:

Den är ovetenskaplig i flera hänseenden: Metodologiskt tveksam eftersom den berörda gruppen inte intervjuats, referenser saknas och källmaterialet har förstörts. Dessutom språkligt tafflig med svepande, oklara formuleringar och en total avsaknad av teori och analys. Jag hade inte heller godkänt den som en studentuppsats.

Slutsatsen är att vi missar ett tillfälle att diskutera ett viktigt problem. Ansvaret vilar tungt på regering, forskare och journalister.



Inre och yttre kartor – ett HUT-löst perspektiv

Jag försöker förstå hur Björklund och Franke tänker om skolans framtid. Bakom Lärarutbildningsutredningen HUT:s förslag finns kanske en karta över svensk skola. Frågan är vem som ritade den och när? Vem tog sig rätten att beskriva skolan i dessa grälla färger? När blev förenklingen politiskt möjlig?

Jag tröstar mig med en vacker karta över trakterna kring S:t Olof. Klicka och njut av detaljrikedom.

karta-stor1

1812-1820 red den tappra fältmätningsbrigaden runt och kartlagde den skånska landsbygden. Resultatet blev en rekognosceringskarta. De mystiska tecknen markerar olika former av vegetation.

Läs mer

Jag vandrar runt och letar efter spår från den tiden. Mycket är förändrat men själva förändringen är också spännande och ofta vacker. Markerna bär på hemligheter.

Om jag vill veta mer om tomtgränser och avstyckningar går jag till häradskartan (förstora!):

stolof

Konstruktionismen använder liknelsen med inre kartor som ett sätt att åskådliggöra vad kunskap är och hur den förändras genom anpassningar till nya intryck. Våra världsbilder uppstår i samspel med omgivningen. Hållbarhet är inget självändamål.

Det jag kallar kunskap kan vara en vag föreställning om något som jag lyckas beskriva på ett sådant sätt att det framstår som meningsfullt för någon annan än mig själv. Dessa beskrivningar – eller yttre kartor – är tillfälliga konstruktioner och värdet högst tidsbegränsat. Jag behöver dem för att orka leva och våga handla -men den största faran är kanske om jag verkligen börja t-r-o på dessa kartor och förväxlar dem med verkligheten.

Inom militären finns ett talesätt om att ifall det föreligger skillnad mellan kartan och verklighet – då gäller kartan.

När jag är ute och vandrar blir glappet mellan kartorna och terrängen synligt. Någon form av kunskap uppstår i mina försök att tolka skillnaderna mellan de sinnliga intrycken och de yttre kartor som ritades för nästan 200 år sedan. Försiktigt lägger jag pussel.

Försiktighet tror jag inte finns på Björklunds dagordning.

HUT och musiken

musik

Jag försöker förstå vad Lärarutbildningsutredningen HUT menar är viktigt inom musikämnet. Det är en förvirrande blandning av nervös modernitet och en mycket traditionell kunskapssyn.

3.3.7.2 Musik

Grundskolans kursplan för musik fäster stor vikt vid att eleverna ska kunna ägna sig åt eget musicerande. Detta ska dock inte enbart förstås som sång och instrument, utan också friare uttryckssätt och användande av IT.

kedjaPerspektivet är genomgående riktat mot de äldre barnen. Utredaren tar inte upp problemet med att musikundervisningen i förskolan och grundskolans tidigare år bedrivs av icke-musiklärare. En trovärdig utredning hade diskuterat musiken ur flera aspekter. Vilken ställning får musiken i utbildningen av “vanliga” lärare. Kommer de senaste årens urholkning av de estetiska ämnena att fortsätta?

Musikämnet ska skapa förståelse för musikens betydelse såväl i dagens samhälle som historiskt sett och i andra kulturer. Det är väsentligt att ämnet inte gör en uppdelning mellan producenter och konsumenter av musik, utan visar på att alla på något sätt kan producera och få tillgång till musik.

Här flödar visdomen. Men vilka lärare är det som ska plantera och administrera denna demokratiska kunskapssyn? Här ekar tystnaden över den annars oblygt detaljstyrande utredningen.

Musiklärarstuderande behöver således få djupa kunskaper i musikdidaktik och musikvetenskap, med inriktning både på musikhistorien och på nutida och IT-anknutna musikformer. Kunskaper om musik i andra kulturer, liksom om musikens betydelse för barn och unga, är nödvändiga.

Hur många musiklärare vill utredarna utbilda? Var ska de arbeta? När jag arbetar med 300 blivande lärare känns det underligt att inte se dem som en del av denna nya kultursyn!

Kompetensbehov för blivande lärare

För att musiklärarna ska kunna uppfylla läroplanens förväntningar på undervisning i instrument och sång krävs att utbildningen ger generell övning i musicerande, enskilt och i grupp. Inom Kulturskolan, liksom på musikgrenen av gymnasieskolans estetiska program, behövs lärare med mer djupgående färdigheter på enskilda instrument. Bland annat på grund av detta är det nödvändigt att lämna utrymme för individuell specialisering inom utbildningen av blivande musiklärare.

Jag är osäker på om denna specialisering verkligen är ett seriöst försök att lyfta musikens betydelse för barns utveckling. Fokus ligger på de äldre barnen och Kulturskolan där utredaren föga förvånande förespråkar djupgående kunskaper.

Min fråga hänger kvar:
Kommer det finnas utrymme för musik, dans, drama, bild, film, rörelse och rytmik i den nya lärarutbildningen?

När det gäller intresset för det estetiska fältet har Björklund & co mycket att bevisa.

Mitt liv som vikarierande musiklärare 2

Jag har tagit mig igenom min första vecka som musiklärare och mött 280 studenter i åtta grupper. Det är ganska många möten och musik gör oss både glada och sårbara. Jag har en ambition att försöka hitta en personlig nivå och betonar gärna musikens känslomässiga kraft – men vet inte riktigt om det är möjligt eller lämpligt att sträva efter den intensiteten i möten med 40 studenter.

När jag gick min utbildning fick alla lärarkandidater individuella instrumentlektioner och vi hade mycket musik. Tonvikten låg vid repetoarkännedom och det fanns bestämda uppfattningar om vilka som var de rätta sångerna i förhållande till barnens utvecklingspsykologiska ålder.

För 15 år sedan tror jag att den tidens studenter fick traggla med Elefantsångboken från förlaget Lutfisken som bildade någon sorts förskolekanon. Utbildarna såg sig nog som en sorts garanter för att de blivande lärarna i alla fall kunde de vanligaste sångerna. En hedervärd – men svåruppnåelig hållning när resten av skolväsendet inte ser musikens betydelse på samma sätt. Det var ovanligt att studenter som inte kunde sjunga underkändes p.g.a. bristande musikalitet.

Idag har studenterna försvinnande få musiklektioner och förklaringarna är många. Om jag antyder att det som vi kallar akademisering har haft konsekvenser för de praktiskt-estetiska ämnena så riskerar jag att bli beskylld för att vara emot  vetenskaplighet.

Men så är det.

Jag njuter av att få undervisa i musik och gillar omedelbarheten att sjunga tillsammans. Det är roligt att se hur spänningarna släpper och känna tilliten växa fram. Jag får utlopp för mina dominanta drag och är fullständigt utmattad efter dagen. Men nöjd.

Särskilt kul är det att upptäcka hur väl våra gamla sånge fungerar!
Här kan du ladda hem Pojkaktig sångbok 1 som mp3 + de andra som pdf-fil