Plötsligt vet jag inte alls

Filmen Plötsligt i Vinslöv – igen ställer en hel del obehagliga frågor och det finns en stor risk att skrattet fastnar i halsen.  Skolresor och svensexor vallfärdar för att pröva bänken och äta Holgermeny på Tavernan. Föreningen (länk) tillverkar souvenirer som säljs i stor skala. Den lilla filmen har skapat en kult som lever ett eget liv.

Hjältarna i filmen berättar om hur filmen påverkat dem och i uppföljaren är människorna delvis reducerade till statister. Bilden av byn har blivit större än verkligheten. 

“larger than life?”

Det känns lite som om den distanserade etnologiska ansatsen inte håller. Infödingarna är alltför medvetna om kameran och har insett att de kan använda situationen för egna syften. När Holger ringer till lokaltidningen och vill att de ska skriva om “bortförandet” av papegojan känner jag mig en aning medskyldig till spektaklet.

Den nye nye mannen?

Sydsvenskans serie om manlighet går vidare och när journalistiken beskriver människor blir det intressant och levande. Idag får vi några prov på moderna tolkningar av mansrollen.

Länk

Tre unga kroppsbyggare diskuterar:

Josef Aktan: – Tjejerna påverkar oss till hundra procent. De är delvis en anledning till att vi är som vi är.

Marcus Larsson: – Att vi solar är ju inget som vi går runt och stoltserar med. Det gör vi ju för att bli snyggare. Det handlar om att bli intressant hos tjejerna.

J T: – Ja, åtminstone utseendemässigt. Det är därför vi är här och tränar så mycket som vi gör.

J A: – Fast jag tränar ju bara för min egen skull.

Jag menar att logik är fullständigt övervärderat i sådana här diskussioner och männens famlande efter en hållbar position är spännande.

Mina favoritstudenter Rasmus och Fredrik  är inte helt förvånande mer konsistenta i sina resonemang.

R W: – Ja, jag tycker det är jättekul med skönhetsprodukter och kläder. För mig är det inget konstigt att ha genomskinlig mascara eller köpa dyra ansiktskrämer i Berlin.

F K: – Jag är uppvuxen bland bönder och har liksom inte kunnat laborera så mycket som jag skulle vilja. När jag klär upp mig kan jag tänka ”vad kul det vore med en stor blomma i håret”. Men när jag står där säger det stopp, jag trivs liksom inte. Men jag tycker fortfarande att det skulle se vackert ut på Rasmus.

Jag visste inte ens att det fanns genomskinlig mascara, men kommer att se på Rasmus med nya ögon efter detta.

Läs Rasmus och Fredriks examensarbete!

Strukturerna

Strukturerna

Höjdpunkten på min könsöverskridande karriär var annars en afton på danstrestaurangen Baldakinen  i slutet på 70-talet. Jag fick inte komma in i jeans – och snickarbyxor var inte att tänka på. Jag fick låna rosa  velourbyxor och en blommig slips av en kamrat så det löste sig smidigt.

Det var en underlig upplevelse när de välklädda männen kom fram till mig och diskret frågade om det var möjligt att jag lånade ut någon av mina 15 damer för en dans. Hierarkierna korsades på ett upplyftande sätt. Jag var liksom högst och lägst samtidigt.

Individualiserande moralitet

Sydsvenskans serie om manlighet rullar vidare.

Länk

Idag presenteras en översikt av hur mansidealet har förändrats genom tiderna. Jag tror att det är Marie Nordberg som ligger bakom texten. Hon har tidigare trampat rejält snett i diskussionen om män i förskolan (länk2) men här är det intressant och välskrivet.

Större problem har historikern Niklas Järvklo. Det händer något underligt när forskaren lämnar den beskrivande och analyserande nivån och med uppenbara normativa anspråk ger sig in på familjepolitiken.

– Jag tycker det är överdrivet med män som talar om hur svårt det är att veta hur man ska vara, säger han. I dag har kraven på att män ska vara just män minskat. Det har blivit viktigare att de ska vara föräldrar, partners, medarbetare och kompisar istället för att de ska vara just män. Det är en positiv utveckling tycker jag. Män kan slappna av och behöver inte leva upp till fyrkantiga mansideal hela tiden.

Frågan är vem det är som tar sig rätten att beskriva problemen som “överdrivna”. Jag tror inte de män som jag möter i lärarutbildningen håller med. Om vi ska analysera rollkonflikter och motstridiga förväntningar känns det underligt och äppelkäckt  att forskaren beskriver det som “överdrivet”.

– Om män inte kan sluta leka Clint Eastwood så kommer de att stöta på problem i många sammanhang.

Jag tror vi har olika bilder av vad “lek” är och vilken funktion den fyller. Är leken en fråga för forskaren att moralisera över? Enligt mig uppstår verkliga problem när människor s-l-u-t-a-r leka – eller inte förstår skillnaden mellan lek och andra former av aktiviteter. De som använder Dirty Harry som moralisk kompass i existentiella frågor får problem.

Lösningen för den moderne mannen är att vara ödmjuk. Det är inte svårare än så för att lyckas i de nya rollerna. Men samtidigt är männen rädda att förlora sin maktposition och då hänvisar de till förvirrande ideal och krav för att försvara sin brist på jämställdhet.

Här omfamnar individualismen och moralismen varandra. I den moderna självhjälpsretoriken uppmanas vi att vara ödmjuka för att “lyckas i rollerna”. De som tvekar inför rollupplösningen hånas som “rädda”.

Män är alldeles för trygga i sin manlighet.

Det stämmer inte med de män jag möter på lärarutbildningen. Även om de gjort ett medvetet yrkesval i förskolläraryrket utsätts de för olika former av misstänkliggöranden och tvingas ständigt försvara sig mot angrepp från olika håll. Bland annat från etnologer som menar att de bär upp en stereotyp bild av manligheten.

De borde försöka vara mer trygga i sin mänsklighet och våga experimentera lite mer istället.

Historikern borde fokusera på historien och lämna populärpsykologin åt veckotidningarna. Anklagelsen mot de som inte är “trygga” framstår som ganska nedlåtande och bakom texten anar jag ett självbelåtet hånleende.

Ljuset kommer från Norge

Jag har försökt intressera mig för genusfrågor ur ett mer teoretiskt perspektiv men det går inget vidare. Diskussionerna tenderar att bli polariserande och förutsägbara. Jag behöver konkret inspiration och får en norsk länk av Fredric från Borås som gör mig glad. Det är Menn i barnehagen hemsida som beskriver hur de har byggt upp ett långsiktigt arbete för jämställda förskolor.

Länk

Vad tycker ni om deras rekryteringsfilmerna? Skulle de funka i Sverige?

De motstridiga förväntningarna

Sydsvenskan gör en uppföljning av serien om manlighet och relationer. Idag får vi möta Peter Karyd som beskriver förväntningarna på hur en man ska vara:

”Själv förstår jag inte alls varför inte killar bara kan anpassa sig. Allt som behövs är en vältränad kropp, bra jobb, inte vara en toffel, lyssna på kvinnans behov men inte gå till överdrift, vara jämställd fast utan att det blir osexigt, betala på dejten men inte göra karriär, vara mer hemma med barnen men låta kvinnan vara hemma tills hon inte vill vara hemma längre, slå Janne på truten om han säger något kränkande fast berätta inte för någon att kvinnan vet om det, styrketräna inte för det är osexigt med för tränade killar, ha inte kycklingben och säg att du älskar henne ofta men inte för ofta för då blir det tjatigt och pudelaktigt. Men framför allt sätt på henne stenhårt på köksön utan att fråga, bara ta tag i henne, men gör det inte om hon är trött. Klart som korvspad!”

Jag tänker att det är ungefär samma motstridiga tankar som styr bilden av vilken funktion de män som väljer att arbeta inom förskola och skola  förväntas bära upp!

Fast värre.

P.S. Som vanligt är de slarvigt modererade kommentarerna plågsam läsning.

“Jag är inte feminist, men…”

Förhållandet mellan mansrörelse, kvinnorörelse, feminism och allmänt jämställdhetsarbete är komplicerat i Sverige. Jenny Nordberg skriver i Svd (länk) om hur internationella jämställdhetsexperter översvämmar Afghanistan för att lösa den outhärdliga situationen för landets kvinnor. Ändå vill inte Carol kalla sig feminist:

Västvärldens avsky inför brott mot afghanska kvinnor är så stor att Kabul kryllar av utländska genusrådgivare som beväpnats med miljarder dollar för att hjälpa. För att göra livet lite svårare har jag valt att träffa Kabuls enda jämställdhetsexpert som vägrar att kalla sig feminist. Carol är sjuttio år och en häxa av allra bästa sorten. Hon har eldrött hår, (“out of a bottle dear”) ljusblå ögon och samma manér som Dame Judi Dench. Carol är en antropolog som kom till Afghanistan för tjugo år efter att ha lämnat sin man hemma i England, och hon har gjort allt. Hon har förhandlat med talibaner åkt vilse i burka och varit rådgivare till regeringen. Hon har sett utlänningar med stora planer komma och gå.

Efter Gudruns famösa talibantal är alla paralleller mellan Sverige och Afghanistan bannlysta, men jag funderar över om feminismens kärna verkligen är att “medvetandegöra” kvinnor? Hur närmar sig kvinnorörelsen i Sverige frågan om pojkarnas prestationer i skolan?

“Genusförvirrad” – vem är inte det?

Pelle, Michael och jag möter Arawn som driver bloggen Genusförvirrad.  Det är befriande med människor som tar kontakt och säger:
– Hej, ni verkar föra ett intressant samtal – får jag vara med?

Min kunskap om HBT-frågor är ytlig och mitt liv traditionellt inrutat. Arawn presenterar sin blogg så här:

Jag hävdar att genusförvirring är det som uppstår i en normperson när någon bryter mot deras förväntningar om hur män och kvinnor är, och ska bete sig.

Det kan handla om att normpersonen inte kan avgöra om en person är kille eller tjej, om någon heter något som normpersonen uppfattar som “könskonträrt” eller om den blir ombedd att använda ett annat pronomen på en person än det som den använde utifrån sitt intryck av personens genus.

Genusförvirring beror oftast inte på illvilja, utan på bristande kunskap och perspektiv hos normpersoner. Okunskapen och bristen på perspektiv leder ofta till konstiga beteenden.

Vi diskuterar vad som menas med ett “normkritiskt” förhållningssätt och jag har svårt att följa med i hela tankegången. På ett plan tvingas vi in i förtryckande roller som begränsar våra handlingsmönster – jo den teorin känner jag igen. På ett annat plan är identiteten en social konstruktion som styrs av särhållandets logik – jag är med!

Det är konsekvenserna av de här teorierna som gör mig förvirrad. Bakom kritiken av essentialismen tycker jag mig se en romantisk föreställning om ett autentiskt “jag” eller “själv”. I det goda samhället skulle den rollbefriade människan leva i en större frihet. Dagens strukturer skapar onda mönster.

Kanske är jag alltför mycket gammal marxist för att ryckas med av den här formen av utopisk ideologikritik. Bilden av “den nya människan” känns inte särskilt lockande. Jag har fullt upp med att förstå de människor jag möter idag.

Samtidigt ställer den här romantiska bilden av ett villkorslöst “jag” bortom roller till det för mig. Hur ska jag förstå transsexuella personers vantrivsel i ett fysiskt kön?

Plötsligt framstår den likhetsfeministiska teorin om socialt konstruerat kön som ytterst förtryckande. För de transsexuella är frågan betydligt allvarligare.

Men jag hör definitivt till Arawns målgrupp.

Är mansrörelsen antifeministisk?

Jag träffar Pelle Billing och Michael Högberg idag. Vi diskuterar förhållandet mellan mansrörelsen och feminismen. Utgångspunkten är en gemensam övertygelse om att teorin om könsmaktsordning är ett begränsat redskap för att analysera relationer mellan män och kvinnor. Dessutom finns en uppenbar risk att detta perspektiv blockerar viktiga frågeställningar.

Michael är familjestödjare och brottas med den ensidiga bilden av mannen som förövare i relationer. Pelle formulerar sig mer övergripande. Jag visar en text som Pelle har skrivit för en feministisk och vänsterintellektuell kamrat. Han säger förfärad:
– Om jag hade läst något sådant när jag var 19 år hade jag köpt det fullständigt!

Antagligen var det enklare att orientera sig när alla feminister var goda och kritikerna neanderthalmässiga våldsverkare. Varken Pelle, Michael eller jag lever helt upp till den bilden.

I akademiens värld finns en stark längtan att definiera vilka perspektiv som är accepterade och en snabbhet i att demonisera motståndarna. Logiken är ganska primitiv:
– Antingen är du för eller emot. Du kan också vara fiendens fiende. Men kom för helvete inte med någon intersektionell sörja och stöka till det!

Jag fortsätter att hävda en ståndpunkt som skulle kunna kallas maskulinistisk när det gäller frågan om varför män bör arbeta i förskola och skola. Frågan om jag samtidigt knuffas ner i en antifeministisk låda? Den kvinnofientliga tonen i en del bloggkommentarer skrämmer mig. De kompisarna behöver jag inte.

Min första ansiktsmask

Min första ansiktsmask

Förskollärarutbildningen förkortas inte

Länk till intervju med Jan Björklund

Efter en onödigt spännande höst verkar det som om regeringen har bestämt sig för att behålla utbildningens 3,5 år. Det blev en ohållbar position att utöka läroplanen och höja kravet på forskningsanknytning s-a-m-t-i-d-i-g-t som utbildningen skulle förkortas.

Grattis alla som har drivit fråga. Jag tror att det kommer en spännande debattartikel i nästa Pedagogiska magasinet där berörda professorer reder ut begreppen.

Nästa steg är att skapa en förskollärarutbildning som inte  banaliserar verksamheten till skolförberedande läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna-läsa-skriva-räkna….

Kritiken av feminismen

Eskil Fagerström skriver en krönika om reaktionerna på en text om genuscertifiering och annat genusarbete i Lund. Han beskriver de hårda webkommentarerna från antifeminister som det bästa argumentet för att feminismen verkligen behövs.

Länk

På Pelle Billings blogg anklagas Fagerström för härskarteknik när han buntar samman kritiker av genusvetenskap. De som försöker föra en nyanserad diskussion vill på goda grunder gärna distansera sig från anonyma misogyna kommentarer. Hämndlystnaden är pinsam – men inget argument i sig.

Länk

Jag intar en avvaktande hållning och väntar tills krutröken har lagt sig. Lund har alltid varit en gåta för mig och de som ger sig in på det akademiska spelet får nog vara beredda att betala ett högt pris i form av anpassning. Det gäller såväl kvinnor som arbetare, invandrare och malmöbor. I dokumentet läser jag att arbetsgruppen inte är överens om att använda ett intersektionellt perspektiv och tvekar inför att föra samman olika former av diskriminering. Kanske är det ett avgörande problem att feminismen tror sig ha monopol på kränkthet. De flesta punkter i det föreslagna programmet för genuscertifiering är ganska banala och borde falla under högskolelagen.

En akademisk trappa