Vi har i olika omgångar diskuterat en aktuell teveserie här på bloggen och nu sammanfattar jag mina invändningar på Newsmill. Debattredaktören har satt en rubrik som jag hickar till inför. Kanske borde jag ha sett lite mer än trailern för att göra ett så kategoriskt påstående?
Uppdatering: Jag läser kommentarerna och förvånas över den hårda tonen. Ska det vara så?
Mats till höger - Bagarmossen 1959
En pedofil, en kopplerska och en förskingrare – alla får de tillstånd att driva friskolor.
En generad chefsjurist lyckas inte förklara hur det har gått till eller vilka regler som gäller. Jag är inte säker på att Skolinspektionen skulle få mata mina guldfiskar – om jag hade haft några. Det är ett uppdrag som kräver större ansvarstagande än inspektionen visar vid tillståndsgivandet för friskolor.
Anne-Marie Körling skriver fortfarande Sveriges bästa och mest envetna inspirationsblogg inom skolområdet. Detta är hennes viktigast punkter för utveckling. Jag citerar rakt av (som Morrica)
Följ bloggen!
En baksida av lärarutbildningens kursuppbyggnad är att studenterna tentar av en kurs och därefter tror att de behärskar ämnet. Den förra kursen handlade om lek, kultur och kommunikation. Det är tre svåra begrepp som ger utrymme för djupa tankar och som är grundläggande för att förstå vad som händer i läroprocesser. Jag är inte säker på att alla studenter förstår att leken kan ha ett eget värde.
Därför önskar jag att de hittar Filosofiska rummet som tar ett allvarligt grepp om ett spännande ämne!
Barn leker. Vuxna är kreativa. Människan är en unikt lekfull och kreativ varelse vars samhälle utvecklats i en rasande fart jämfört med andra djurs. Hänger lek och kreativitet ihop och kan leklynnet fylla funktion som meningsskapande kraft. Så hur gör vuxna i så fall när de leker, och får man som vuxen leka bara för lekandets skull?
Gäster är Nicolina Ställborn, konstnär, Jonna Bornemark, doktor i filosofi vid Södertörns högskola och Gabriel Widing, speldesigner och medlem i det kreativa kollektivet Interacting Arts.
Är dagdrömmeri en form av lek?
Vad är lek egentligen?
Vi leker att det finns gränser
Skola och samhälle fortsätter att diskutera Cambridgerapportens slutsatser och det är svårt att inte se parallellerna med svensk skolutveckling.
”Weʼre impressed by the Cambridge Reviewʼs evidence. We like the ideas. We want to take them forward. But we darenʼt do so without permission from our Ofsted inspectors and local authority school improvement partners.”
Så säger flera engelska lärare i diskussioner med forskarna bakom Cambridgerapporten. De vill gärna, men… Detta är kanske det mest nedslående med ett i övrigt överväldigande positivt offentligt mottagande. Undantaget i hyllningskören är annars politikerna. De flesta politiker håller inte med om slutsatserna i Cambridgerapporten. Politikerna vill alltså inte se några alternativa lösningar – och lärarna vågar inte!
Olle Holmberg sammanfattar vad som krävs för att återerövra det professionella initiativet och stärka bandet till skolforskningen:
Skolutvecklingens många ansikten!
Vi har bott i samma lägenhet i 25 år. De första åren var balkongen ett viktigt rum och familjen utnyttjade den flitigt. Efter ett tag började dörren att kärva och jag drog mig allt mer för att öppna den – eftersom jag visste att den var oehört svårstängd. Till sist blev det outhärdligt och jag insåg att det krävdes kraftfulla åtgärder för att lösa problemet.
I julas skulle vi ha gäster och behövde verkligen använda balkongen. Jag tog fram 5-56-burken och sprayade i hålen där spanjolettens låstappar sticker ut. Ingreppet tog nästan 20 sekunder och nu är dörren som ny.
Det var länge sedan jag kände en sådan innerlig tacksamhet mot en produkt!
Lärarna i 9A bekymrar sig över att barnen inte känner till betydelsen av vitsippa – frågan är hur många svensklärare som vet vad en spanjolett är?
Den här berättelsen har nog en moral – frågan är om den går att översätta till skolvärlden?
2007 presenterade en ivrigt trumpetande Jan Björklund kraftfulla åtgärder mot mobbning i skolorna och jag var på ett underligt möte där representanter från Skolverket skulle förklara och inplementera de evidensbaserade och godkända metoderna. Stämningen var ganska besvärad och jag ställde en del misstänksamma frågor. De ansvariga var nog lite generade över de krampaktiga försöken att skapa en vetenskaplig stämning över spektaklet. Jag citerar bloggen från april 2007:
En djupare fråga är vad det är för syn på vetenskapen som Björklund för fram. Finns det forskare som kan tänka sig att stå till tjänst här? Finns det någon yrkesheder som skulle kunna hindra styrningen av forskningen mot detta fält? Inom journalistiken kan en reporter åberopa en paragraf om förnedrande uppdrag – finns det en motsvarighet inom akademin? Eller är allt tillåtet i jakten på forskningsbidrag?
Jag tycker det är beklämmande att ungdomar kallar varandra ”hora” – men för forskare som väljer att legitimera sådana här påhittelser… nej, det är kanske för grovt.
Det var ganska hårda ord av en nybliven och upphetsad bloggare – men idag kanske det är nödvändigt att fundera över hur det kunde gå så fel. Läs i Skolvärlden:
Inget program mot mobbning fungerar tillfredsställande. Åtgärder som kamratstödjare och medling har till och med visat sig öka mobbningen på skolor. Det visar en stor utvärdering som Skolverket har gjort.
Skolverket, Lärarnas nyheter, DN, Svd, AB
Från Skolverkets hemsida citerar jag med glädje:
– De manualbaserade programmen är ett trubbigt verktyg i kampen mot mobbning. Vi förespråkar istället att man utgår från Skolverkets allmänna råd och systematiskt skapar en strategi utifrån skolans unika förutsättningar, säger Annika Hjelm, undervisningsråd på Skolverket.
Fyra år har slösats bort i tron på att vetenskapen skulle presentera generella lösningsmetoder på specifika problem.
Min cyniske arbetskamrat sa:
– Jag förstår inte varför man ska gå på kurs om mobbning. Det är väl bara att ta den minste killen och slå så hårt man kan…
Få saker väcker så starka känslor som “kommunaliseringen” och kloka läsare som Jan Lenander visar ibland oanade sidor (Länk):
När SKL uttalar sig på sitt förnumstiga, myndiga vis och sätter på sig sin vi vet bäst attityd helt utan kunskapsförankring så skulle jag kunna använda knytnävarna.
Nu har hatet mot huvudmannen även utvidgats till att innefatta förskolan som får skulden för den svenska skolans förfall:
Jag har en teori om att kommunalisering av övriga skolan hade en klart positiv effekt på förskolan. Frågan är om inte samhället får betala dyrt för den vinsten genom att ett annat område hamnade i riktig strykklass.
Jag tror inte Jan Lenander menar riktigt så illa som det låter och citaten är ryckta från sitt sammanhang – men vill gärna ta chansen att förtydliga några detaljer från 90-talet.
Först ett tillrättaläggande: förskolan kommunaliserades inte. Däremot övergick den från Socialstyrelsen till Skolverket som tillsynsmyndighet.
En central fråga var inrättandet av förskoleklasser som ersatte den tidigare sexårsverksamheten/deltidsgruppen eller lekskolan som det hette när jag var liten. Det fanns olika förväntningar på vad som skulle hända och i SOU 1994:45 resonerar Dahlgren och Lenz Taguchi om svårigheterna att förena förskolans passiva ”barn som natur” med skolans reproduktiva ”barn som kultur”. De landar i vaga förhoppningar om att barnet skulle kunna konstrueras som “kulturproducent”.
Slutbetänkandet inför Lpfö98 kom också att betona det aktiva barnet. Titeln”Att erövra omärlden” är en stark markering och i debatten fanns på många nivåer upptrissade förväntningar på att förskolans arbetssätt (tematiskt, lekfullt, ämnesövergripande, Vygotskij, Piaget, estetiskt, barnperspektiv) skulle kunna utgöra en motpol till skolans mer traditionella undervisningssyn. Även inom skolan fanns det krafter som såg fram emot att förskollärarna skulle komma in och frigöra kreativitet.
Samtidigt diskuterades frågan om skolans innehåll i SOU 1994:45. Grunden för livslångt lärande. En barnmogen skola (till skillnad från skolmogna barn – min anmärkning) och starka krafter frågade sig om det var skolan eller barnet som skulle förändras?
Men det fanns alltså starka förväntningar på spännande möten mellan kulturerna och i kommunerna skapades ledningsgrupper där det kunde hända att förskollärare blev rektorer för skolor. 0-16-perspektivet var ett mantra som upprepades ofta och vi var några som trodde på det. Idag försöker Malmö stad återskapa den gamla strukturen som speglar de nya stryrdokumentens ansvarsfördelning.
Norge hade gjort samma resa några år tidigare och resultatet var entydigt. Skolkulturen visade sig ha en större densitet och lektionsliknande undervisningssätt sipprade lätt ner i förskolorna. Förhoppningarna om att leken skulle genomsyra skolan kom fort på skam.
När Jan Björklund under 2000-talet började sin kanonad mot svensk skola var det naturligt att hitta syndabockar för de svaga resultaten på olika plan. Men att skylla på förskolan är även med dessa mått mätt rätt lågt. Det är faktiskt den verksamhet som får högst betyg i brukarundersökningar.
Tidsmässigt låg de här två processerna parallellt – men det som Jan Lenander beskriver som att omsorgskulturen har tagit över skolan känner jag inte igen. Tanken på att renodla skolans kunskapsuppdrag bygger på en dikotomisering av människan. Barn lär hela tiden med alla sinnen. Kunskap har andra dimensioner än reproduktion – och det vet Jan.
Om skolan hade tagit vara på möjligheten att lära av förskolorna hade vi haft ett annat läge idag. Matchen är över – skolan vann.
Idag är ett bra tillfälle att reflektera över den gode Pyrrhus ord: En sådan seger till och jag är förlorad.
Jag bläddrar i Lärarnas tidning och studsar till inför en annons från REDE
I Lgr11 finns inte ordet djur och i Lpfö98 nämns djur på ett ställe:
utvecklar förståelse för sin egen delaktighet i naturens kretslopp och för enkla naturvetenskapliga fenomen, liksom sitt kunnande om växter och djur
Vad är det för värdegrund de syftar på? Kan vi lära ut människolivets okränkbarhet genom att experimentera med djur? Det låter lite långsökt.
Jag läser vidare och inser att det handlar om att pojkarna ska korrigeras. Deras påstådda brist på empati botas genom djurterapi:
Pojkar som under en tid gjort REDE-övningar visade högre grad av empati än pojkar i som inte gjort REDE-övningar. Flickornas resultat visar ingen märkbar skillnad. Slutsatsen blir att för flickor är ålders-utvecklingen det viktigaste – deras empati ökar med åldern. Men för pojkar kan det behövas träning för en bra empatiutveckling och REDE-övningar är utmärkt sätt att öka pojkarnas empati.
Rapporten har publicerats under Mälardalens högskola beskydd?
Stoppa plågsamma djurvänner!
I en av trailrarna inför seriestarten av 9a säsong 2 säger läraren Gunilla indignerat:
– En del av barnen har identifierat vitsippa som ett djur!
Superläraren Stavros utbrister:
– KATASTROF!
Det kanske är en olycklig klippning av osammanhängande händelser, men samtidigt känns det symptomatiskt för seriens dramaturgi. Jag säger som Stavros:
– KATASTROF!!!!!!
Tysta tankar 