Idag har Gudrun Schyman och jag diskuterat mansrörelsens förhållande till feminismen. Jag skulle nog ha föredragit ett stramare upplägg och nu drog diskussionen ofta iväg mot allmänpolitiska marker.

Publiken var aktiv och hade många frågor. Till sist närmade vi oss kärnan – om det gäller att upplysa och medvetandegöra “de andra”  hur genusmönstren ser ut – behöver vi verkligen män till det?

Jag menar att handlingen kommer före tanken och värjer mig mot ett missionerande anslaget. Kanske handlar det om att jag inte gillar när någon försöker berätta för mig hur det egentligen är.

Gudrun beskriver problemet som att det handlar om kvalitet. Om det finns begåvade lärare inom gruppen män bör de också rekryteras till yrket – på samma sätt som begåvningsreserven under 30-talet återfanns inom arbetarklassen. Min analys är mer konfliktinriktad. Det behövs avvikare som synliggör de osynliga normerna inom skola och förskola. Förhandlingen om innehållet har inte börjat. Majoriteten beskriver sin tolkning som könsneutral.

En dag ska jag presentera min åsikt på ett sammanhängande och vänligt sätt. Nu riskerar jag att låta hotfull och anklagande. Det är alltid fel väg.

Gudrun är driven och extremt svår att avbryta. Trots att hon pratade 75% av tiden lyckades hon framställa sig själv som offer för härskarteknik.