Jag är ganska skeptisk mot det ivriga testandet i skolor och förskolor. Den här föräldern är också bekymrad, kanske tycker jag att kritiken är lite teknisk.
Frågan om vilket som är det korrekta sättet att hålla i en penna föreställer jag mig är öppet för förhandling.
Det är inte så länge sedan skolan tog till sin uppgift att bota vänsterhänta.
Hur får vi barn och unga att intressera sig för omvärlden? Ett sätt är att använda medier i undervisningen och läroplanen lägger stor vikt vid att utveckla barnens kompetens inom det här området. Frågan är vilken roll tidningen spelar för läraren? Går det att lära ut kärlek till tidningar? Romantiken verkar vara lite skör och många föredrar gratisinformation på nätet.
Samtidigt förändras medielandskapet och allt färre hushåll håller en daglig papperstidning. Jag romantiserar bilden av en familj som läser och diskuterar aktuella händelser vid frukostbordet utifrån aktuella artiklar.
För mig som lärarutbildare har det varit svårt att förklara tidningarnas magi för studenterna och jag inser att mina referenser är starkt klassbundna. För många är tidningen det första man sparar in på när det kärvar ekonomiskt.
Sydsvenskan live satsade lokalt på att bjuda in klasser som fick pröva på att redigera en tidning under realistiska former. Många skolor vittnar om att det har varit uppskattade och lärorika besök.
Nu läggs verksamheten ner och bloggvärlden rasar? Twitter vibrerar? Facebook mullrar?
Jag är uppvuxen med romantiska föreställningar om kritisk journalistik och tidningarnas grundläggande funktion i det demokratiska samhället. Idag avslöjas turerna bakom Sydsvenskans VD:s bonus och avgångsvederlag. Han har fått större bonus när förlusten ökat.
Samtidigt brottas tidningen med ekonomiska problem och många mister jobben i nedskärningar. Antagligen är de långsiktiga skadeverkningarna svåra att överblicka. Vem vill läsa en tidning där reportrarna inte ens kan kontrollera sin egen ledning?
Under dagen har jag varit på VFU-besök och sett entusiastiska lärare undervisa niondeklassare om pressens roll och det journalistiska hantverket. Snart åker de på studiebesök till Sydsvenskan Live.
Det är en klen tröst att den verksamheten finns kvar sedan Tidningen i skolan lades ner i Skåne. Johan Ståhls miljoner hade räckt långt för att driva den. Vi är många som saknar de duktiga pedagogerna på TiS.
Förhoppningsvis tappar inte journalisterna på Sydsvenskan sugen. Det finns tillräckligt många tappade sugar redan.
Uppdatering
Och ironiskt nog läggs Sydsvenskan live ner nu. Det kanske inte enbart är Johan Ståhls fel?
Diskussionen om pojkars skolprestationer rullar vidare. Pelle Billing kritiserar Mia Heikkiläs inlägg i P1. Tyvärr missar han själv två avgörande dimensioner i alla undervisning – innehåll och relationer.
Idag är den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor. Sydsvenskan bidrar genom att ta in en artikel av Carl Emanuelsson, talesperson för FI.
Våldets logik är något som genomsyrar hela den manliga uppfostringskulturen och just nu lär sig tusentals unga pojkar i Sverige vad den går ut på.
Den skolmiljö som möter unga människor idag uppfattas ofta som diskriminerande och våldsam. Våld i skolan tas dessutom inte på lika stort allvar som våld i vuxenvärlden. Skolan måste motverka stereotypa föreställningar om kvinnligt och manligt och bryta de strukturer som i tysthet legitimerar våldet.
Från dagis till vuxenvärlden uppfostras vi män till att förhandla med knytnävarna.
Därför har vi män också ett särskilt ansvar att ifrågasätta de strukturer som skapar och formar män i våldets vardag.
För att få mäns våld att upphöra måste vi våga utmana oss själva och vår egen bild av den svenske jämställde mannen, och stå emot den manlighet som underförstått ger oss rätten att slå.
Jag känner inte igen mig i bilden av hur uppfostringskulturen ser ut. Var finns de där manliga uppfostrarna som förmedlar de här värdena? Ja inte är de i skolan eller förskolan i alla fall!
Igår mötte jag en grupp handledare som ska ta hand om våra blivande lärare. Av 30 lärare var en man och han jobbade som mattelärare på byggymnasiet. Är det han som står för de här värdena som Emanuelsson beskriver? Jag borde kanske ha tagit ett enskilt samtal med honom.
Nej – jag är grundligt trött på detta insinuanta “vi män” och efter gårdagens SVT Debatt vet jag inte om jag vill kalla mig feministisk man längre.
Man önskar att Fanny Ambjörnssons Rosa. Den farliga färgen hade varit där för oss, femme-feministerna, då. Innan vi gav upp. En viktig bok: för att den leder i bevis hur föraktet för det feminint kodade lever inte bara i mainstream-samhället, bland föräldrar med halvsmälta genusidéer, utan också inom vänstern och hbtq-rörelsen.
Om rädslan för en färg! Om skulden bland de föräldrar som upplever sina barns färgval som ett misslyckande. Om skräcken för det feminina inom feminismen.
De här verkar vara en riktigt spännande bok för oss som gillar att leva farligt.
Det är spännande och stimulerande att möta erfarna handledare. Den nya utbildningen ökar kraven och vi brottas med att försöka förstå de nya styrdokumenten.
Min grupp bestod av 23 förskollärare och fem gymnasielärare. Vid presentationsrundan kände jag mig lite orolig över hur vi skulle mötas över stadiegränserna. Nu är jag väldigt glad över det här dubbla perspektivet. Det handlar om att möta lärarstudenten med öppenhet och engagemang. Då är inte barnens ålder en avgörande faktor.
Själv är jag småkrasslig och gnällig. Ibland får Twitter mig att känna mig väldigt utanför. Alla andra är på spännande konferenser. Jag besöker VFU-studenter i kranskommunen.