Eddy formulerar det mycket bra. Vad händer när postrukturalisterna dragit sig tillbaka? Jag citerar långt ofh hoppas det är OK:
Idag är modeller, kalkyler, utvärderingar och prognoser viktigare än levt liv och verkligheten. Idag förutsätter man snart sagt överallt att det går att med hjälp av förenklingar och abstraktioner nå kunskap om världen, om börsen, ekonomin, akademisk kunskap, väljarstöd, och så vidare. Verkligheten existerar inte, eller ses som en irriterande felkälla eller osäkerhetsfaktor. Levt liv, människors samverkan, kultur och samhället är problem som ställer till det för räknarna och kalkylerarna, prognosmakarna. Man har helt enkelt fastnat i modellerna och allt mer möda, kraft, tid, uppmärksamhet och pengar läggs på bilderna av världen. På kunskapen om, istället för livet här och nu, i all sin komplexitet. Det är den nya poststrukturalismen.
Det största hotet mot samhället och livet är övertygelsen om att det går att nå säker kunskap om levt liv. Livet kan inte målsäkras, för det är inte målet som är det vi vill ha, det är vägen dit som är det viktiga. Trygghet, vill och behöver alla, men det är inte samma sak som säkerhet och visshet. Det oväntat oväntade, slumpen måste man räkna med, och acceptera. Det går inte att räkna på, det går bara att förbereda sig och hålla många dörrar och vägar öppna. Marginaler är vad som krävs, och det enda som kan ge trygghet. Att hävda något annat, att tro på att det går att så säker kunskap (om levt liv och samhällsprocesser) är precis lika galet som poststrukturalismen. Det är bara så mycket farligare, för nu är det på allvar. Ingen verkar hävda att prognoser och modeller, målsäkring, är farligt. Tvärt om inför man det överallt, med entusiasm!
Tysta tankar 