Vilket antagligen behöver kompletteras med lite klassisk proggvisdom:
Vilket antagligen behöver kompletteras med lite klassisk proggvisdom:
Ulla Lundqvist har skrivit en sällsynt magsur debattartikel i DN.
Ingenting att hänga upp sig på.
Författaren presenteras som Sveriges ledande expert på Astrid Lindgren. Det kanske är en förmildrande omständighet.
Att fackpedagogerna inte vågar närma sig de rent didaktiska problemen hänger samman med deras bakgrund: de har misslyckats i katedern och flytt in i det lugnare livet bland diagram, staplar och procent vid akademierna. Där kunde de väl få sitta ifred skulle jag tycka om det inte vore för det inflytande de har på skolpolitiken alltsedan sextitalet då de stora reformerna genomfördes. Parallellskolesystemet slopades, enhetsskola och senare grundskola infördes, gymnasiereformernas tid började och studentexamen avskaffades.
Jag vet inte ens vad en fackpedagog är – obildningen breder ut sig.
Det har blivit viktigare att studenter som avbryter sina studier gör det på rätt sätt. Just nu snurrar frågorna om studiemedel på landets högskolor.
Alla känner inte till alla regler.
Jag gillar det här gamla ESC-bidraget. “The new seekers” – vad hände med de gamla sökarna?
Hälften av eleverna hade nyligen upplevt konflikter. Betydligt fler flickor än pojkar hade hamnat i någon form av dispyt med lärare eller skolkamrater. Men oftast ville och kunde barnen själva lösa problemen. Det visar de första resultaten av en stor forskningsstudie om konflikthantering i skolan.
De allt fler anmälningarna om kränkningar kan göra skolorna avtrubbade, menar professor Antoinette Hetzler.
Svårtolkat och högintressant.
Det var nog lättare förr. Då var ett sår ett sår och inte ett ideologiskt försök att dölja den patriarkala maktstrukturen bakom självömkan.
Bilden är från Retronaut
Och en lite mer oroande vinkel:
Å andra sidan – vem bryr sig om goda råd?
‘
Between July 1944 and 1946, the U.S. Camera Publishing Company published a comic book titled “Camera Comics” in an attempt to get kids interested in the growing hobby of photography. ‘
– Peta Pixel
Jag lär mig mycket av att vandra runt bland Retronauts olika album. Fotografering har förändrats från att ha varit en manlig pryltävling till att vara en del av det vardagliga livet.
Och ibland blir det nästan konst.
På lärarutbildningen talar vi ofta om dokumentation. I första hand hoppas vi att studenterna ska få syn på sig själv. Förhoppningsvis lär vi dem att inte fokusera på barnets brister. Den formen av dokumentation har djupa rötter och jag är rädd att traditionen lever ett eget liv inom skola och förskola.
Då föredrar jag Linda Lens (Lins)
Per Selin tycks inte vara övertygad om att legitimationen garanterar kvalitet:
Det sägs att detta (lärarlegitimationen) skall höja lärarnas status och stärka vår professionalitet. Jag kan garantera att jag inte skulle känna mig särskilt professionell på gymnasiet och tror knappast att elever eller deras föräldrar skulle anse mig som en lärare att respektera och ha förtroende för. Man jämför gärna med andra yrkeskårer med legitimation, men mina kamrater som är läkare med olika specialiseringar kan knappast kalla sig kirurger (om de inte är specialiserade inom detta) enbart för att de pluggat någon eller någon extra termin kirurgi. De kan inte heller kalla sig tandläkare för att de läst extra odontologi.
Jag tror att professionalitet och status kommer när vi lärare ges förtroende att ansvara för det vi är bra på; att planera, genomföra och utvärdera undervisning. Och detta ges alldeles för lite möjlighet till i administrationshetsens tid.
Frågan är väl vad systemet innebär och vad den här formalistiska kunskapssynen får för konsekvenser på lång sikt? Alla begåvningar passar inte in i mallen.