En påminnelse om pressetik. Och om vikten av att inte spekulera över sådant vi inte känner till eller förstår.
Återhållsamhet – avhållsamhet
2
Category Archives: Värdegrund
Jag vill vara en positiv pedagogikbloggare
En sådan som sprider inspirerande tips och delar med mig av viktiga erfarenheter.
Tyvärr hamnar jag ofta i det gnälliga politiska läget. Tur att det snart är nytt år.
Sydnytt fortsätter leverera
Scoopet som försvann
Sydnytt granskar lärarutbildningen och begär ut alla tentor från första terminen av svensklärarutbildningen. Jo, de hittar både felstavningar och särskrivningar.
Ämneskoordinator Camilla Thurén undviker skickligt de utlagda trampminorna.
– Nej, vi sänker inte kraven.
– Ja, det är ett problem att många avbryter sina studier.
Jag är glad att min kollega inte föll för frestelsen att vara alarmistisk. De flesta av våra studenter har goda förutsättningar att bli utmärkta lärare.
Att beskriva en utbildning
Jag möter studenter som efter 3,5 år av hård utbildning nu söker jobb. I den avslutande kursen ska de analysera läraruppdraget utifrån styrdokument och den ämnesinriktning de har läst. Diskussionen glider över på den förändrade skolpolitiska kartan och många ställer arga frågor om vad deras examen är värd i förhållande till de nya regler som presenterades 2011.
Som representant för staten borde jag kunna ge bättre svar – nu hänvisar jag till Skolverkets tolkningar av behörighetsbestämmelser och lokala försök att göra något meningsfullt av provåret och legitimationskravet.
https://twitter.com/svenssonniklas/status/280792198470045696
Den nya lärarutbildningen som skulle höja kvaliteten på lärarnas utbildning förtjänar en egen artikel. De som så enigt kritiserade den tidigare utbildningen (utan att egentligen sätta sig in i vari problemen bestod) tycks hylla den nya helt enkelt för att det inte är den gamla. Jag menar att den nya lärarutbildningen utgör ytterligare ett exempel på det nuvarande styrsystemet som ger sken av att premiera kvalitet samtidigt som förutsättningarna för att driva en verksamhet med kvalitet alltmer urholkats.
Lärarlegitimationen har sålts in med löfte om att höja lärarnas status samtidigt som den bidrar till att försvaga de professionella kunskaperna i förhållande till akademiska kunskaper utan koppling till yrkesverksamheten. Att kunna skriva en uppsats inom en akademisk disciplin lär knappast göra bedömningen av elevernas kunnighet inom de olika skolämnena bättre – snarare tvärtom. Lärarlegitimationsreformen är kanske det värsta exemplet på hur utbildningsresurser som skulle kunna användas på meningsfulla sätt i skolan nu istället används för att bygga ett system som ser ut att garantera kvalitet i verksamheten men som i själva verket riskerar att få motsatt effekt. Och det är inga små resurser det handlar om. Jag tänker inte bara på kostnaderna i samband med Skolverkets genomgång av alla ansökningar utan framförallt på de prioriteringar som skolor och kommuner över hela landet tvingas till så att de ska få lärare som är behöriga att sätta betyg i alla ämnen. Tänk om alla dessa resurser istället hade kunnat användas till att lärarna i lugn och ro får utveckla och förbättra undervisningen och bedömningen av elevernas kunnande.
Och på teve tycks Reinfeldt tävla med Björklund om att romantisera betyg.
Är önskan om Prao på kvinnodominerade arbetsplatser den stora “åtgärden”?
Jag läser Nyamko Sabunis insändare och undrar om hennes tankar om PRAO inom kvinnodominerade yrken för pojkar är ett förslag på åtgärder för att rekrytera män till förskolan?
Förhoppningsvis kommer Skolverkets utredning att innehålla lite kraftfullare förslag!
Sabuni skriver:
För att få djupare kunskap om vilka insatser som ger resultat gav regeringen i fjol Skolverket ett uppdrag att kartlägga och analysera situation både nationellt och internationellt.
Jämför med direktivet:
Ett av insatsområdena, som inte funnits med i tidigare satsningar för jämställdhet i skolan, handlar om att Skolverket utifrån en kartläggning och analys ska föreslå åtgärder för att öka andelen män som arbetar som förskollärare och barnskötare i förskolan.
Det handlar alltså inte enbart om att kartlägga och analysera. I direktivet finns en direkt uppmaning om att förslå åtgärder. Jag hoppas att jämställdhetsministern inte glömmer bort det uppdrag hon har formulerat till Skolverket.
Jag vill också vara stolt…
…men är osäker på siffror och samband.
Debatten om debatten om debatten?
Jag har demonstrativt avstått från debatterna om konsttårtor, pepparkakor, disneyfilmer, Lilla Hjärtat och julavslutningar i kyrkan.
Tonläget har varit högt och positionerna låsta. Båda sidor tycks mig aningen självbelåtna och lusten att demonisera den andra stor.
Under året har den ena rasistdebatten avlöst den andra. Från Makode Lindes tårtperformance till “Tintin i Kongo” och “Lilla Hjärtat”. Nu i veckan har en ny diskussion singlat upp, om pepparkaksgubbar i Luciatåg. Gemensamt för alla är att det finns en högljudd grupp människor som avfärdar allt som trams och ett tecken på att icke-vita människor är överkänsliga.
Jag menar att Chukri väljer att förlöjliga debattmotståndarna genom den här beskrivningen. Det finns personer som varken är högljudda eller kategoriska. Om kritikerna av kritikerna är onyanserade (och hatiska?) skapas utrymme för en ny godhet i andra ringhörnan.
I grunden handlar det förmodligen om hur man ser på rasismen idag: är den ett stort problem eller något som vi gjort upp med i Sverige?
Jag tror att det också kan handla om en trötthet på symbolfrågor. Eftersom den verkliga rasismen är komplicerad väljer många att fokusera på vilka ord och bilder som passar in i kulturdebattsformatet. Samtidigt positionerar man sig som medveten.
I måndags skrev författaren Johannes Anyuru ett debattinlägg om dem som protesterar vilt mot att vissa bilder upprätthåller en rasistisk struktur.
Jag tror det hade varit bättre att strunta i dem som protesterar “vilt” och försökt hitta ett debattläge som inte utgår från att aggression måste bemötas på samma sätt. Låt oss vårda nyanserna. Och kulturarvet.
https://twitter.com/ikastrobo/status/280270920768180225
Jag hänger inte med…
Sydsvenskan publicerar två artiklar som försöker dekonstruera myten om det manliga geniet.
Jag läser förstrött och tänker att det är något som saknas – ett försök att beskriva vad de här personerna som vi kallar genier har gemensamt. Någonting måste de väl ha gjort som är anmärkningsvärt (förutom att vara män)?
Tysta tankar 