I London lär Sarah Lunds snöflingetröja vara högsta mode och teveserien The Killing (Forbrydelsen) är plågsamt spännande. Vi har tio avsnitt kvar.
Just nu bryter jag på danska och håller på att bli fullständigt “agurk”.
Jag planerar en kurs som heter Perspektiv på ungdom. Sociologiska teorier känns plötsligt väldigt angelägna och jag drömmer om en kurs som tar sin utgångspunkt i aktuella händelser.
Bauman formulerar min misstro mot modernitet och rationalitet med stor precision.
Kaliber granskar åter ämnet “livskunskap” och upptäcker stora problem med de metoder (läs SET) som marknadsförs som evidensbaserade.
Åsa Bartholdson skräder inte orden i programmet och i Sydsvenskan lämnar inte MarieLouise Samuelsson sten på sten (länk) svd, Zoran summerar
Jag önskar att min kollega Camilla Löf hade haft bättre tur med timingen av sitt avhandlingsarbete. Nu hittar jag en gammal text och anar att det finns fler dimensioner av det här fenomenet att blottlägga . (Länk) Förhållandet mellan forskning och journalistik fascinerar mig.
Antagligen finns det många andra metoder som förtjänar att granskas. Bakom den vänliga ansatsen att stödja barns utveckling döljer sig ibland otäcka mönster av kontroll och normativitet. Dokumentation är inte alltid så oskyldigt som det kan tyckas. Beskrivningen innebär en maktutövning och pedagogens tolkningsföreträde är ett moraliskt dilemma.
Vem undersöker RUS?
De främlingsfientliga krafterna breder ut sig i Europa. Sverigedemokraterna framstår än så länge som ett gäng trevliga grabbar. Kanske går de att dra in i demokratin genom kommunalt grovarbete?
Lyssna på Azur Ray – Displaced
I Sydsvenskan skriver Lars Dencik om den danska sjukan. Länk
Jag citerar utförligt:
Dansk Folkeparti med dess politiska mix av främlingsfientlighet, välfärdsstatschauvinism och populism står idag som segrare i den ”kulturkamp” man menar sig ha fört mot kulturradikalismen, ”smakdomarna”, ”eliten” och multikulturalismen i danskt kulturliv. Men segern har inte vunnits i kraft av partiets egen storlek eller styrka utan i kraft av dess förmåga att smitta andra större partier i samhället. Eller snarare i de större och redan etablerade partiernas oförmåga att mobilisera sitt eget immunförsvar mot lockelsen att – för att bevara eller vinna den politiska makten – acceptera först små och sedan allt större portioner av de komponenter som ger Dansk Folkeparti dess politiska identitet.
Jimmie Åkesson har utmärkt förstått detta. Tyvärr kan han ha alldeles rätt när han nu segervisst säger att Sverigedemokraterna i kraft av att de vunnit insteg i parlamentet – och alldeles oavsett hur det nu pågående spegelfäkteriet om regeringsbildning utfaller – redan har uppnått att djupgående ändra förutsättningarna och riktningen för det politiska samtalet i Sverige.
Till en början är danska sjukan smygande, och till synes obetydlig. I dess slutstadium eroderar den de humanistiska, liberala och sociala värden vi menar oss bygga det svenska samhället på.
Alla partier talar nu om att ta ansvar. Frågan är om de som har avgörandet i sin makt till slut verkligen förmår att göra det. Eller om de låter sig så blockeras av sin blockpolitik att smittan och danska sjukan också når hit.
Jag älskar att skryta om min arbetsplats och nu finns det även anledning. Anne-Marie tipsar om en nyutkommen antologi och hon presenterar Jonas Qvarsebos text på ett lockande sätt (Länk till Anne-Marie)
Det går också att ladda hem hela rapporten direkt (Länk till Mah i nytt fönster)
När jag läser Jonas sammanställning över hur fostransbegreppet har används under 1900-talet undrar jag om ordet fortfarande är användbart. Anne-Marie ifrågasätter om det verkligen är “den kommunikativa, kritiske, reflekterande demokratiske medborgaren” som vi fostrar idag? Bra fråga!
Lyssna på Ekots inslag:
Nog är det oroande att juristen inte uppfattar propositionen som en skärpning av lagstiftningen.
Ja – det är provocerande för en del föräldrar att barn inte alltid lyder.
Nej – det räcker inte som förmildrande omständighet!
Läs gärna intervjun med Lars H Gustavsson med rubriken: “Jag vill att mina barn ska bli totalt olydiga”

Fler intressanta bilder på temat “blodtörstig bestraffning”:
Sydsvenskans serie om manlighet rullar vidare.
Idag presenteras en översikt av hur mansidealet har förändrats genom tiderna. Jag tror att det är Marie Nordberg som ligger bakom texten. Hon har tidigare trampat rejält snett i diskussionen om män i förskolan (länk2) men här är det intressant och välskrivet.
Större problem har historikern Niklas Järvklo. Det händer något underligt när forskaren lämnar den beskrivande och analyserande nivån och med uppenbara normativa anspråk ger sig in på familjepolitiken.
– Jag tycker det är överdrivet med män som talar om hur svårt det är att veta hur man ska vara, säger han. I dag har kraven på att män ska vara just män minskat. Det har blivit viktigare att de ska vara föräldrar, partners, medarbetare och kompisar istället för att de ska vara just män. Det är en positiv utveckling tycker jag. Män kan slappna av och behöver inte leva upp till fyrkantiga mansideal hela tiden.
Frågan är vem det är som tar sig rätten att beskriva problemen som “överdrivna”. Jag tror inte de män som jag möter i lärarutbildningen håller med. Om vi ska analysera rollkonflikter och motstridiga förväntningar känns det underligt och äppelkäckt att forskaren beskriver det som “överdrivet”.
– Om män inte kan sluta leka Clint Eastwood så kommer de att stöta på problem i många sammanhang.
Jag tror vi har olika bilder av vad “lek” är och vilken funktion den fyller. Är leken en fråga för forskaren att moralisera över? Enligt mig uppstår verkliga problem när människor s-l-u-t-a-r leka – eller inte förstår skillnaden mellan lek och andra former av aktiviteter. De som använder Dirty Harry som moralisk kompass i existentiella frågor får problem.
Lösningen för den moderne mannen är att vara ödmjuk. Det är inte svårare än så för att lyckas i de nya rollerna. Men samtidigt är männen rädda att förlora sin maktposition och då hänvisar de till förvirrande ideal och krav för att försvara sin brist på jämställdhet.
Här omfamnar individualismen och moralismen varandra. I den moderna självhjälpsretoriken uppmanas vi att vara ödmjuka för att “lyckas i rollerna”. De som tvekar inför rollupplösningen hånas som “rädda”.
Män är alldeles för trygga i sin manlighet.
Det stämmer inte med de män jag möter på lärarutbildningen. Även om de gjort ett medvetet yrkesval i förskolläraryrket utsätts de för olika former av misstänkliggöranden och tvingas ständigt försvara sig mot angrepp från olika håll. Bland annat från etnologer som menar att de bär upp en stereotyp bild av manligheten.
De borde försöka vara mer trygga i sin mänsklighet och våga experimentera lite mer istället.
Historikern borde fokusera på historien och lämna populärpsykologin åt veckotidningarna. Anklagelsen mot de som inte är “trygga” framstår som ganska nedlåtande och bakom texten anar jag ett självbelåtet hånleende.
Det går mot jul och ingen får missa Bob Dylans julfilm!
Länk
Min lille väns världsbild är i dallring.

Karin Arbsjö är också förvånad.
Det finns institutioner du inte vill stöta dig med om du arbetar inom högskolan. Högskoleverket och Utbildningsdepartementet hör givetvis till makthavarna och vi kan inte nog markera respekten för det demokratiska regelverket. Vetenskapsrådet och KK-stiftelsen är mer diffusa till sin karaktär – samtidigt som deras pengar är starkt åtråvärda. Dessutom finns det något som vi i brist på annat skulle kunna kalla “vetenskapssamhället” där vissa forskare sätter agendan för debatten.
När Tomas Kroksmark kritiserar Roger Säljö och Ulf P. Lundgren är det upplagt för en rejäl strid. Bakom de oskyldiga frågorna om de 136 KK-stiftelsemiljonerna till LearnIT döljer sig en maktkamp som jag tror handlar om vilken forskning som ska prioriteras i framtiden.
På sidan 75 i senaste numret av pedagogiska magasinet kan vi följa den tredje (men säkert inte den sista) ronden i striden. Ett bra gräl livar upp och om jag skulle satsa en hundring blir det på Kroksmark som verkar sitta på de bästa korten. KK-stiftelsens hantering av satningen på att utveckla IT inom landets lärarutbildningar imponerar inte.