Den här sporten verkar kul. Vi diskuterar ofta hur viktigt att barn lär sig samarbeta och de flesta är övertygade om att det är viktigt med beröring för att utvecklas.
Filmen är från Japan och det verkar vara viktigt med regler för att minimera skaderisker.
Frågan är väl om sådana här lekar ryms i en ängslig svensk skolkultur. De flesta ser nog aggressivitet och utslagning.
Barn får inte knuffas – men det går faktiskt att knuffas lagom (på ett trevligt sätt!
Den här berättelsen har just prisbelönats och jag behöver diskutera det moraliska budskapet.
Jag balanserar mellan hipster och bonnläpp.
Det händer att folk klagar på Twitter. De följer fel personer.
Vi lever i berättelsernas tidevarv. Men vad händer när det visar sig att en del historier är rena påhittelser och lögner?
Jag lyssnar på Oförnuft och känsla med en lätt svindel.
Regissören Tomas Vinterberg hörde en gång på ett program där en person berättade om att han hållit ett tal till sin morbror på ett 60-årskalas och att han avslöjade festföremålets övergrepp mot honom och tvillingsystern. Händelsen inspirerade Vinterberg att spela in filmen Festen som blev en världssucce. Dogmatekniken gav en stark känsla av närvaro och äkthet. Det var svårt att värja sig från allvaret i budskapet – alla familjer har sina hemligheter.
Frågan är om det spelar någon roll för mig om det finns en verklig händelse i bakgrunden? Den journalistiska bragden att avslöja lögnen bakom berättelsen känns lite ynklig. På något sätt vill jag gärna tro – det kunde ju ha hänt.
Jag såg den här filmen på premiären i Limhamn 1966. Ett popband spelade och jag hisnade över de fantastiska specialeffekterna. Hur svårt kan det vara att klättra på väggar?
Jag brukar vara misstänksam mot listor med goda råd. De här duger kanske som utgångspunkt för att diskutera?
In the December 16, 1951 issue of the New York Times, British philosopher/logician/ mathematician/historian (a quadruple thought leader threat) Bertrand Russell shared his ten commandments of teaching.
1872 beskriver den 24-årige Strindberg i en tidningsartikel sin drömskola så här:
EN FRISTAT UNDER SKRÄCKREGERINGEN
Lyceum var namnet på den akademi i Aten där
Aristoteles under promenader i alléerna meddelade
undervisning i filosofi, och kallades också därföre
filosof skolan för den peripatetiska (den promenerande).
Det var något peripatetiskt vid detta Stockholms
Lyceum, det var frihet från reglemente och skolbänk
och rotting och vanärande straff, det blev ett nöje
att gå i skolan ifrån att ha varit en fördömelse och
man behöll minnet från skoltiden verkligen som ett
bland de minst oangenäma minnena från den förfärliga
dressyrtiden som kallas barndom.
Låt oss gå och samtala – peripateti!
Tysta tankar 