Att bekräfta sig själv genom ädel tävlan

Jag pustar ut efter en lång och intressant studiedag tillsammans med kollegor. Vi pratar (som vanligt) om responsens betydelse och diskuterar tesen att dagens studenter behöver mycket stöd. Genom tydliga förväntningar, mycket respons och långsiktiga relationer kan den gode högskoleläraren lyfta och lotsa studenten under krävande utbildningar. Baksidan av teorin är att läraren tar ett mycket stort ansvar för studentens utveckling och att det finns en risk att vi utbildar bekräftelseknarkare.

I studien ovan beskrivs hur skolorna i Philadlphia höjt matematikresultaten i socialt utsatta omtåden med hjälp av självbelönanande spel. Barn som är vana vid omedelbar feedback från idrott och musik har svårt att motiveras av betyg – som dessutom ofta kommer långt efter lärandetillfället.

Därför lyfter författaren de digitala tävlingsmomentens möjligheter när det gäller att stimulera barn till att anstränga sig hårdare för att nå de eftersträvansvärda målen.

Det känns lite osvenskt. Vi romantiserar samarbete men konkurrerar under ytan.

20130612-171349.jpg

Märks det att jag längtar efter lätträttade tentor?

Myndighetsutövning i privata förskolor?

Nu börjar rättegången mot den förskolechef som enligt åklagaren dröjde att anmäla det misstänkta övergreppet.

Försvaret menar att föreståndaren följde sin anmälningsskyldighet, även om det dröjde några dagar. Dessutom hävdar hennes advokat Magnus Lundh att det är oklart om kvinnan kan straffas eftersom förskolan är privat.
– Det finns inga regler som tydligt pekar ut att en verksamhet på en privat förskola är myndighetsutövning. Är det inte myndighetsutövning kan ju inte heller, som i det här fallet, min klient dömas för tjänstefel. För det är ju en förutsättning för att dömas för tjänstefel att det är myndighetsutövning det handlar om, säger Magnus Lundh.

Jag hoppas att kommunens jurist griper in här. De har ju tillsynsansvar för verksamheten. Det känns som om jag borde läsa på vilka regler som gäller anmälningsskyldighet.

De anpassliga akademikerna

Ett kännemärke för en profession är att den i institutionellt hänseende består av jämlikar: sedan kan individuella prestationer vara av högst varierande klass. Jämlikhet kolleger emellan präglar diskussion och beslutsfattande – sociologen Hans L. Zetterberg har allmänt karakteriserat professioner som ”kollegiestyrda yrken med vetenskaplig bas”. Vad som har skett på universiteten är att de kollegiala styrformerna urholkats och på sina håll helt raserats. Efter den senaste så kallade autonomireformen, signerad av liberala politiker, har svenska universitet kommit att styras hierarkiskt. Rektorn har utrustats med vd-makt, men är inte utsedd av sin styrelse (och inte heller som förr i världen av den akademiska personalen), utan av regeringen som också utser styrelse på rektors förslag.

Universitetets ledande person har upphört att vara den främsta företrädaren för verksamheten och gjorts till en oavsättlig myndighetschef med rätt att infoga allt beslutsfattande, all rådplägning (som tenderar att ske efter, inte före beslut) i en linjeorganisation med handplockade, icke-valda underchefer (prefekter och liknande). Universitetens ledarkadrer är därför sällan de mest excellenta på sina fält utan sådana som kan styra och hantera folk – skälla ut och avskeda, när så kan krävas, eftersom professorns anställningstrygghet nuförtiden inte är starkare än vaktmästarens. Inom kort kommer de inte heller att behöva hämtas från vetenskapens värld.

Detta är inte en nidbild. Det är akademisk misär. Det är avskaffandet av all akademisk frihet, som på Orwellskt vis har omtolkats från att vara individens autonomi till att bli institutionell autonomi med en diktatorisk rektorsmakt. Istället för akademiska intriger har det uppstått en hotfullhetens kultur, en tävlan om att vara till lags och institutionsledningar som tar sina medarbetare i örat när de blir ansatta i debatten, i stället för att försvara dem. Vem vill sätta sin fot på en sådan arbetsplats om man inte är tvungen? Många är tvungna, många skattar sig lyckliga över att ha meriterat sig till en postdoc-befattning istället för att kastas ut i långvarig arbetslöshet.

Jag känner igen en del tendenser, men är inte säker på hur en alternativ styrng skulle se ut.

20130610-060126.jpg