Jag borde jubla

Jan Björklund har upptäckt förskolan: Länk. Nu är det dags att satsa på fortbildning av förskollärarna. Men det är  något som är djupt oroande. Vad är det han vill? Ska förskolan bli ännu mera skolförberedande?

Är dagens förskollärarutbildning en “b-filial till grundskollärarutbildningen”? Uhu?

Ska läroplanen skrivas om? Är det dags för “mål att uppnå” och detaljstyrning?

Jag måste bli mer tillitsfull – detta är inte ett försök till likriktning och skolifiering. Jan Björklund har upptäckt lekens betydelse.

Ungdomsforskning som manlig domän

Jag undervisar i en kurs som heter perspektiv på ungdom och en central bok är Lalander och Johanssons Ungdomsgrupper i teori och praktik. Den är kraftfullt seriöst och bugar djupt för de stora ungdomsforskarna, sociologerna, stukturalisterna och postmodernisterna som bär upp den svenska varaianten av kulturstudier (cultural studies).

Författarna redogör allvarligt för de stora frågorna och redovisar sina studier i tredje person på ett ibland skrattretande sätt. Men jag förstår att om vi ska presentera stora teorier måste vi också använda rätt ord – även om en viss ofrivillig pompositet lyser igenom.

Värre är att traditionen är så präglad av ett manligt perspektiv och att en romantisering av gruppen som “symbollaboratorium” präglar synen på ungdomstiden. När jag ber studenterna associera fritt till begreppet ungdom är det helt andra berättelser som växer fram. Det är ensamhet, bästa kompisen, gemenskap med föräldrar, längtan till staden, längtan till vuxenhet, brådmogenhet, föreningsliv och andra erfarenheter som inte låter sig fångas in med de redskap och begrepp som Lalander och Johansson erbjuder.

Till författarnas försvar måste sägas att de redogör för den feministiska kritiken av Birminghamsskolans besatthet av manliga erfarenheter. Frågan är kanske om det går att rädda en tradition som så uppenbart är präglad av grabbarnas musikinhtresse och fascination av häftig manlig gängkultur.

Nu sätter jag mitt hopp till Fanny Ambjörnssons I en klass för sig.

Lagbygge – teambuilding

Första dagen möter jag 340 oroliga studenter. Vad är det vi förväntar oss av dem? Hur får vi dem att känna trygghet i en miljö som ofta är fylld av motsägelsefulla krav på individuella prestationer?

Ett sätt är att försöka skapa utrymme för gruppen som arbetsform. En del ryggar tillbaka och minns grupparbeten från tidigare skolgång. Kan jag lita på mina nya kamrater, vad är det för gemenskap jag tvingas in i? Rädslan för att bli utnyttjad tycks sitta djupt hos många. Går det att bli lärare utan att kunna samarbeta?

Idag tror jag att många av våra nya studenter har upptäckt att det finns vinster med att vara en grupp. De har kämpat sig igenom sju stationer ute i Törringelund, som är en skog (läs dunge) i utkanten av Malmö. Den banala erfarenheten av att “detta hade vi inte klarat utan varandra” lagras i kroppen. Snart kommer studenterna att sättas på hårdare prov och då behöver de goda upplevelser.

Jag är glad att få vara en del av de här processerna.

Egyptens gräshoppor

Jag möter 350 nya studenter och försöker skapa ett lugn som gör tillvaron uthärdlig för dem i en värld fylld av motstridiga krav.

Ja det finns toaletter, , du hör till en grupp, det finns ett schema, det finns möjlighet att värma mat, det finns andra som också är oroliga, det går att hitta kurslitteratur, det finns hjälp för datorovana, det finns lärare som hjälper dig, du behöver inte lära dig böckerna utantill, du kan redan nu fundera över examination, kursplan, mål och undervisningsformer.

DU MÅSTE INTE FÖRSTÅ ALLT GENAST!

Samtidigt är det svårt att med trovärdighet förklara den dubbla retorik som handlar om studenternas rättighet att bestämma över sin utbildning. Längtan efter tydlighet och entydiga krav är svårt att kombinera med möjligheten till inflytande. Länk.

1) Vi utbildar studenter som ska ta eget ansvar – men vad är det egentligen de ska ta ansvar för i en utbildning som är detaljstyrd på många plan?

2) Vi vet att flexibilitet är en avgörande kompetens för framtidens lärande. Samtidigt gäller det att vara stark och ha en fast hållning när allting svajar och tiderna förändras. Kanske vore det bättre att lära sig stå för något?

3) Vi uppmanar studenterna att vara personliga och ser olikheter som en kvalitet. Samtidigt finns det dolda gränser för hur personlig en lärare få vara. En trovärdig lärare får inte vara för annorlunda.

“Tuff och tydlig”

Del 2 av Kris i  skolan

Forskarna är inte överens med Björklund. Journalisternas metod är en enkät bland utbildningsvetenskapliga professorer som har fått ta ställning till ett antal påstående. Alla är verkligen inte överens om allt – men det är både motvind och uppförsbacke för utbildningsministern.  Särskilt stor är forskarnas misstro mot betyg som prestationshöjande faktor. Enbart 10% instämmer i påståendet. Det tycks inte bekymra honom. Länk.

Sammantaget ett bra och välgjort avsnitt – inte lika brutalt avslöjande som ettan. Men frågan om vetenskapens betydelse inom utbildningspolitiken är spännande.

I ett pressmeddelande klargör Björklund att:

– Jag har inga problem med en tuff och tydlig skoldebatt.

Vi är ganska många som hade föredragit en vänlig, nyanserad och ärlig skoldebatt som inte syftar till billiga poänger och polarisering.

Bloggverktyg för pedagoger?

Jag är intresserad av att använda blogg som verktyg i klassrummet och har hittat en del inspirerande exempel från klasser som har kommit långt. Frågan om barns säkerhet och integritet på internet är känslig men vinsterna med att öppna klassrummet mot världen tror jag är stora.

Ina Alm bjuder på en instruktionsblogg och ett kul exempel

Nåja – jag funderar över vilka program som är lämpligast. Själv är jag lycklig wordpressmissbrukare som njuter av alla möjligheter och inställningar. Dessutom bjuder de på generöst serverutrymme. Tyvärr går det inte att ladda upp film och musik om man inte köper tilläggstjänst.

Ina rekommenderar Blogger/Blogspot, som verkar vara enkelt och desssutom stödjer film i olika format. En nackdel är den där slumpgeneratorn “nästa blogg” som kan föra in oönskade element i klassrummet.

Pedagogbloggar.se tycks vara ett alternativ?

Är det någon som har testat?

Pinsamt patetiskt politiserat

Jag trodde att avslöjandet av Björklund som lögnaktig statistikmanipulatör skulle få genomslag i medier, men tystnaden är bedövande.

I dagens svd beskriver ledaren kritikerna av utbildningsministern som tjoande vänsterdebattörer. (misstänkliggörande)

Och förresten har han rätt i alla fall… (sanningen ska segra)

“så kan det gå” (bagatelliserande)

Socialdemokraterna hade gjort likadant… (relativisering)

I DN begår Johannes Åman en försiktig reträtt, men det är en historiskt riskabel position. DN debatt har varit huvudkanal för okritiskt spridande av folkpartistisk propaganda. Vågar vi hoppas på en omprövning av sidans linje som maktens megafon?

Jinge summerar

Maria Sundkvist

Rätten att beskriva skolan

Jag har lyssnat på radioprogrammet om “krisen” svensk skola igen och är tagen av hur en svensk partiledare reduceras till en simpel lögnare och rabulist. Folkpartiets kampanj för att smutskasta svensk skola har pågått så länge att vi till sist har vant oss och tagit in budskapet.

Lyssna nog!

Var finns andra mediers uppföljning av programmet? Varför stormar inte landets lärare regeringskansliet och slänger ut den uppenbart okunnige och manipulative demagogen?

Kejsaren är inte bara naken – han har dessutom förverkat rätten att bära kläder under de närmaste 20 åren.

Myten om den gamla fina skolan

Anna Larsson har skrivit en underbar krönika som gör mig allt igenom glad.

Idag är det riskfritt att klaga på skolan och politiker vältrar sig i nostalgi över hur bra det var förr och frossar i beskrivningar över hur dåligt det är nu.

Arbetet med att återerövra rätten att beskriva svensk skola har börjat. Den första striden står om “the F-word” (flumskola). Går det att ladda om det med positivt innehåll? Det är nog bättre att fokusera på de aspekter Anna Larsson lyfter…