Å-s-a B-a-r-t-h-o-l-d-s-s-o-n

Elza Dunkels skrev i sin blogg att Åsa Bartholdsson borde bli president eller i alla fall skolminister. Efter att ha läst Den vänliga maktutövningens regim som är en populärutgåva av avhandlingen vill jag dessutom gärna göra henne till chef över EU, FN, NATO och OPEC.

Åsa Bartholdsson gör upp med den svenska skolans dolda maktutövning och det är omöjligt att värja sig för hennes observationer och intervjuer som avslöjar lärarnas manipulativa och förtryckande sätt att skola in barnen i dubbelmoral och självreglering.

Diskussionen om IUP och utvecklingssamtal skulle ha sett helt annorlunda ut om svenska lärare hade tvingats att läsa boken. Nästa gång jag besöker ett klassrum och läser de beskäftiga listorna med ordningsregler kommer jag känna ett stick av skuld. Har jag varit med om att bygga upp denna hycklande kultur av självutlämnande normalitet? (“Här talar vi alltid sanning”)

Än värre skuld kan jag känna över att samma tekniker används vid högskolan för att få studenterna att arbeta i grupper på lärarnas villkor – men det är en annan historia. Kanske är det en förmildrande omständighet att studenterna läser boken i sin första kurs på lärarutbildningen i Malmö? Förhoppningsvis kommer de inte att genomföra utvecklingssamtal på samma ogenerat kränkande sätt som lärarna i boken (och de undersökta i Helsingborg) har gjort.

I framtiden kommer medvetna föräldrar att begära ut dokumentation från alla utvecklingssamtal som finns på en förskola innan de accepterar en plats. Striden har bara börjat.

IUP och offentlighetsprincipen

Varje svensk har rätt att begära ut alla barns Individuella utvecklingsplaner och förskolor och skolor är skyldiga att s-k-y-n-d-s-a-m-t lämna ut dessa – utan att fråga efter syfte.

Detta ger en viss tyngd åt frågan om hur pedagoger formulerar sig om barns förmågor. Aftonbladet uppmärksammar en granskning gjord av av Helsingborgs dagblad 1 2 3 4 5. Anne-Marie kommenterar.

Jag ryser över med vilken dåraktig naivitet vi har rusat in i dokumentationshysterin. Lösa fördomsfulla tyckanden och negativa omdömen blandas med godtyckliga tester. Det är en sorglig soppa som Skolverket inte har kunnat styra. Vi lärarutbildare har kanske ett visst ansvar för att stoppa de värsta avarterna, men det har redan gått alldeles för långt.

Lugn – bara lugn

De nya studenterna har gått här i drygt tre veckor. De börjar hitta i korridorerna och många verkar ha funnit sig väl tillrätta med litteratur och uppgifter inom högskolans väggar.

Nu är det dags för nästa steg. I malmömodellen odlar vi tanken på att tanke och handling ska förenas – den reflekterande praktikern är ett efterhängset ideal som innebär att vi hela tiden brottas med frågan om hur vi ska skapa meningsfulla samtal kring verkliga händelser. För att ge liv åt diskussionerna måste studenterna få erfarenhet från undervisning. Därför går de ut på skolor och förskolor redan i den första terminen – innan de har läst sina ämnen och innan de har matats med ideal om den rätta metoden.

Vi som har ansvar för samarbetet mellan högskola och partnerskolor kallas för mentorer. Vi ska vara studenternas stöd – men är också deras examinatorer. Det är en riskabel kombination och det gälller att kunna hantera denna dubbelhet utan att snubbla.

Idag har jag mött en samling andäktiga studenter som inser att nu börjar utbildningen på allvar och att de kommer att möta riktiga barn nästa vecka. Jag försöker lugna dem (“ni får lov att göra fel”) och skrämma upp dem (“ni är under bedömning och riskerar att bli underkända”) samtidigt. Stapplande försöker jag förklara att det går att vara lärare på många olika sätt och att de kommer få tid på sig att hitta sin egen stil.

Efteråt undrar jag över vad de uppfattar. Min erfarenhet är att de nervösa hör barska förmaningar och de lättsinniga hör lugnande ord. Det är inte min avsikt.

På väg mot läraryrket

De pompösa professorernas upprop

I efterdyningarna av att smutskastningen av den svenska skolan delvis har nyanserats (går det att nyansera svart?) dyker det upp aktörer som inte gärna vill skiljas från talet om den dåliga svenska skolan. DN ställer som vanligt upp med spaltutrymme och retoriken är minst sagt pompös.

Vi har svårt att tro att alla företrädare för pedagogik vill släppa kontakten med övrig akademi och forskning. Vi är också övertygade om att många kolleger är inriktade på att bidra till att lösa de problem som utbildningen står inför och inte vill blåsa till strid för att bekämpa nödvändiga förbättringar. Vem är betjänt av en kunskapsproduktion inom pedagogik-ämnet som inte tar till sig resultatet av inhemska och utländska undersökningar och inte heller fundament inom modern inlärningspsykologi, differentiell psykologi, neurovetenskap och kognitionsvetenskap, humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning?

Efter denna utflykt i den ofrivilliga komikens utmarker återstår att klämma fram den retoriska höjdpunkten:

Efter att ha tagit del av den senaste tidens debatt om skolan finner vi ingen anledning till lugn när det gäller svenska skolan.

Tödde och Mödde arbetar vidare på att sy om den svenska skolan…

Diskussionen om pojkarnas och arbetarbarnens svaga prestationer måste föras från andra utgångspunkter. Ljuset kommer inte från Finland.

Vad är det som händer på nätet?

Ibland är jag riktigt glad över mitt jobb – det är när jag ser studenter som verkligen försöker undersöka något som intresserar dem. Då kan de hända att de glömmer diskussionerna om bedömning och kriterier. Kunskapen är sin egen belöning och utmaningarna upplevs som intressanta.

Idag har de arbetat med att undersöka digitala mötesplatser för unga på nätet. Katia Wagner inledde med att berätta om Alexandramannen och diskuterade faror och möjligheter. Många blev starkt berörda och en hel del av texterna behandlar det  ogenerade raggandet på sidor som snyggast. se och porrigt.se.

Men det finns andra som ser möjligheter. Ge gärna respons till grupper som skrivit något intressant!

http://ungdomsforskning.wordpress.com/

Dikotomisering

Våra ambitiösa studenter  har genomfört en undersökning av populärkulturens funktion för barn och ungdomar i mångkontextuella uppväxtvärldar (ja – det är en pompös formulering!). Samtidigt läser de Magnus Persson bok Populärkulturen och skolan som är en stark uppgörelse med skolans tradition att dela upp kultur i hög/låg, nyttig/onyttig, fin/skräp.

Studenterna ger många exempel på hur pedagogerna kämpar för att upprätthålla gränslinjen mellan undervisning och underhållning. Datorspel tycks ofta beskrivas som underhållning (även när det är fråga om de allra torftigaste drillspel) och många menar med emfas att sådant får barnen syssla med hemma. Tanken på att spelen skulle kunna överbrygga dikotomin mellan underhållning och undervisning tycks vara väldigt avlägsen. En student menar att det krävs mod och kunskap för att kunna förklara för föräldrar och kolleger att det finns olika sätt att undervisa.

– Ja , det är delvis därför ni går här 3,5 år, tänker jag högt…

Observera att barnet (20 månader) har lärt sig att trycka förbi de segdragna repriserna som förstör speltempot. Jag känner två rektorer som är hängivna wii-spelare, som i-n-t-e har upptäckt denna finess.

Kris i radion

Serien Kris i skolan är slut. I det fjärde avsnittet debatterar Jan Björklund med företrädare för socialdemokrati, fack och forskning. Det är en ganska slipprig anrättning och svår att tolka. Alla är överens om kunskapens betydelse och mycket tycks vara krampaktigt bevarade missförstånd.

Björklund och LR framhärdar i att vi har en lärarutbildning med stora brister och att lösningen är mer av allt. Mer ämne, mer metodik, mer omsorg, mer, mer, mer! Fast helst på kortare tid. Trovärdigheten är begränsad.

Den viktigaste skillnaden tror jag är frågan om inspektionernas betydelse. Hans-Åke Scherp betonar att dessa skapar farliga mönster i skolorna och förflyttar fokus mot de mätbara ytkunskaperna. Alternativet skulle vara de skolstyrda nätverken där verkligt erfarenhetsutbyte är möjligt.

I avslutningen skakar Björklund av sig de senaste veckornas förnedrande underläge och intar sin vanliga terrierposition. Samförstånd är inget alternativ. Berusad av sin retorik rusar han mot stupet. De tidigare så hyllade lärarna skakar antagligen förvånat på huvudet.
– Han menar faktiskt allvar!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

En avhandling “i en klass för sig”

Fanny Ambjörnssons undersökning av gymnasieflickors tankar om genus, klass, etnicitet och sexualitet är en underbar text. Jag brukar slarva mig igenom avhandlingars metod- och teoridelar, gäspa mig igenom själva undersökningen och lida mig igenom resultat och diskussion. Här njuter jag av varje ord och är lycklig över att boken ingår som kurslitteratur på lärarutbildningen i Malmö.

Särskilt spännande är det att ett viktigt tema i boken är skillnaden mellan BF-studenterna (barn- och fritidsprogrammet) och de flickor som läser samhällsvetenskaplig inriktning.

Jag tänker inte försöka sammanfatta boken (läs!) men vill gärna ha hjälp med att tänka kring ett tema som fångar mig. Det handlar om den starka diskursen kring att media har skapat ideal som förtrycker och tvingar flickor in i själdestruktiva beteenden och könsstereotypier. I undervisningen tycks alla vara helt överens om denna förklaringsmodell – samtidigt som de är helt passiva inför sina egna tankar om hur beteenden, kläder, språk och hår är signaler som konstruerar tillhörighet och identitet.

Samma flickor som förfasar sig över hur äckligt det är med orakade armhålor är samtidigt knivskarpa i analysen av hur medier styr våra sinnen. Ambjörnsson väcker tanken på att denna komplexitet och dubbelhet faktiskt bekräftar sakernas tillstånd och förlägger ansvaret för normerna utanför aktörerna. Eller skapar helt individualistiska förklaringsmodeller (“det är upp till var och en”)  som i det insamlade materialet inte stöds av de oerhört starka vardagskoderna. Det är en hård värld och trycket på anpassing vibrerar genom boken.

De välmenande lärarna tycks befinna sig långt ifrån BF-flickornas burdusa tolkning av hur femininitet ska gestaltas – eller avfärdas. De tycks lägga stor vikt vid att inte befinna sig på planeten “fina flickor” där S-flickorna kämpar för att balansera mellan hetereosexuell attraktivitetet och ointaglig oskuldsfullhet.

Jag ser farm emot att höra studenternas tankar om boken – särskilt de som har gått BF-programmet har äntligen fått sina erfarenheter beskrivna.

Förenklingsminister Björklund

Regeringsförslaget om att införa uppgifter om skolk i betyget väcker inget jubel bland landets rektorer (länk). De flesta tycks redan ha rutiner för att hantera problemet och mina rektorsvänner berättar om hur de arbetar koncentrerat och förebyggande idag.

I Utbildningsministerns värld tycks det mesta handla om diciplinära åtgärder, tydlighet och straff. Rektorerna ser andra dimensioner i problematiken. Frånvaro kan bero på många saker. Anne-Marie skriver om hur det kan vara när skolan inte är det viktigaste i livet. Frågan är om vi lärare står ut med den tanken.

Skillnaden mellan politker och rektorers uppfattningar är intressant:

På en punkt verkar dock oppositionen och regeringen vara överens: skolk är ett otyg som på ett eller annat sätt måste bekämpas. Vilket också leder fram till ett annat tydligt resultat från rundringningen bland de 25 Stockholmsrektorerna. De håller nämligen inte med politikerna om att skolk är någonting omfattande och förödande. En förkrossande majoritet svarar i  stället nej på frågan: ”är skolk ett stort problem på er skola”.

Björklund spelar flöjt och oppositionen dansar med.


DN
SVD
SVD
SVD
SVD
Sydsvenskan
Sydsvenskan
SVD
SVD
SVT (Aktuellt)