Prestationsdepression

Skolfront lyfter fram faktumet att flickor överbelönas betygsmässigt för sina prestationer på de nationella proven. Anna Ekström menar, trots att kursplanerna beskriver det motsatta, att det flickorna är bra på (att läsa av läraren, vara aktiva i diskussioner och visa upp sitt engagemang) är något som pojkar också borde lära sig.

Länk till UR

I Aftonbladet lyfter två  journalister den motsatta vinkeln och menar att talet om “duktiga flickor” och “prestationsprinsessor” är en härskarteknik för att förlöjliga flickor och bevara den manliga överordningen.

Går de här två teorierna att förena? Jag tänker att det som borde vara en ganska teknisk fråga om betygskriterier har nu blivit väldigt moraliskt laddat – en fråga om skuld. Hur gick det till?

Länk, Christer

Vem är det som harvar?

Vem är det som harvar?

Nu blir allt hemligt?

Mina kolleger Ann-Christine Vallberg Roth och Annika Månsson har visat att IUP används slarvigt och i många fall kränkande på förskolor och skolor. Man skulle kunna tänka sig att staten reagerar med en kraftfull insats för att råda bot på detta. Regeringen väljer att gå den andra vägen:

Länk till ekot

Björklund förklarar:

De nya bestämmelserna har ett omvänt skaderekvisit. Det betyder att utgångspunkten är att allt är hemligt. Bara om ingen lider men kan uppgifter lämnas ut.

Bakgrunden är att skolorna sedan några år måste dokumentera hur eleverna utvecklas.

För varje elev ska finnas en utvecklingsplan och lärarna ska ge skriftliga omdömen. När det dyker upp problem ska ett åtgärdsprogram skrivas.

Lärarna vågar inte skriva viktiga men känsliga uppgifter om eleverna om en prövning enligt dagens lag visar att uppgifterna kan lämnas ut, säger Jan Björklund.

– Om man skriver ett dokument så vet man aldrig när det skrivs, vad som bedöms vara offentligt eller inte. Jag har hört lärare och rektorer som menar att de här reglerna gör att man blir hämmad när man skriver de här dokumenten. Jag har vägt det mot om det finns något stort allmänintresse av att få ta del av hur lille Kalle utvecklas i skolan. Det menar jag att det inte gör, säger utbildningsminister Jan Björklund.

Jag menar att det finns ett stort allmänintresse av att kunna kontrollera hur lärare formulerar sig om barns utveckling. Spåren förskräcker.

Vem anmäler vem?

Vem anmäler vem?

Nu är HSV och utbildningsdepartementet kompisar igen

Efter den uppslitande striden mellan Anders Flodström och regeringen tycks nu åter friden lägra sig över huvudstaden.

Länk till HSV och Flodströms text:

Det låter lovande att regeringen, enligt det faktablad som ligger ute på deras webbplats, återgått till att definiera resultat med att utbildningarna säkerställer att studenterna når examensmålen. Att inte göra några innehållsmässiga granskningar alls får nämligen stora negativa konsekvenser ur ett samhällsperspektiv.

Utbildningsministern talade också på presskonferensen om det nya systemets tydliga koppling till Bolognaprocessen i vilken lärandemål ingår som en central del. Jag utgår därför ifrån att begreppet har en central plats även i regeringens förslag. Att inte utvärdera lärandemålen ställer de svenska studenterna utanför det europeiska utbildningssystemet och den svenska högskolan blir mindre internationell.

Jag är glad över att regeringen har släppt tanken på att enbart värdera professionsutbildningar utifrån de självständiga arbetenas kvalitet.

Länk till utbildningsdepartementets pressmeddelande

Glidarministern och prestationslärarna

Medan landets lärarkår slår knut på sig själv för att hitta undervisningsformer som fungerar i brokiga elevgrupper tolkar utbildningsministern resultaten på sitt eget högst personliga och intellektuellt lättsinniga  sätt:

Kanske passar inte en pedagogik med mycket enskilda studier, grupparbeten och projekt för majoriteten av pojkarna. Jag skulle därför vilja se mer katederundervisning där läraren är mer närvarande i klassrummet. DN

Den massiva serien om pojkar och flickors olika sätt att närma sig utbildningssystemet tuffar vidare och många spännande tankar möts. DEJA:s ordförande är bekymrad över det orättvisa i att Harry Potter räddar världen trots att det är Hermione som pluggar mest.

Kvotering inom superhjältarnas värld kanske är lösningen – men inte på skolans problem.

Vad betyder dominans?

Jag försöker smälta intrycken från alla genusföreläsningar. Det finns en hel del perspektiv som är svåra att förena:

  1. Könsmaktsordningen finns överallt och går inte att rubba
  2. Allt förändras på ett naturligt sätt i en trevlig takt
  3. Vi har redan genomfört jämställdhet
  4. Idag är det mest synd om männen och insatser bör riktas därefter
  5. Idag är det mest synd om männen, men de bör få känna på hur det är att lida…

Dahlerup problematiserar begreppet “dominans” och menar att vi enbart bör använda det för utbildningar där obalansen är större än 90/10. Jag tänker att det är ett ganska generöst mått, men att både förskollärare och lågstadielärare antagligen kommer att ligga kvar på samma magiska 5% som de senaste 30 åren. Kanske är toleransen för obalans en aning större när det gäller yrken där kvinnorna håller på att ta över?

Prognosen om hur könssammansättningen kommer att se ut 2030 är intressant:

Samtliga utbildningar där kvinnoandelen ökar mellan 1990–2030

1990 2007 2030
Agronomer, hortonomer
29 49 74
Apotekare
57 70 76
Arkitekter
31 45 61
Civilingenjörer
11 21 26
Ekonomer
31 47 56
Grundskollärare, senare år, gymnasielärare
55 61 65
Grundskollärare, tidigare år
80 84 87
Högskole- och gymnasieingenjörer
8 11 21
Journalister
51 64 75
Jurister
31 49 62
Konstnärlig utbildning
48 55 58
Läkare
34 44 52
Naturvetare
31 42 53
Poliser
12 22 37
Samhälls- och beteendevetare
46 57 72
Skogsvetenskaplig högskoleutbildning
7 17 24
Socionomer
80 84 88
Speciallärare, specialpedagoger
78 86 94
Tandläkare
42 52 68
Teologer
26 41 53
Transportutbildning, eftergymnasial
6 16 29
Veterinärer
40 64 78

Mitt liv som genusräv

Idag har jag varit på ytterligare en genuskonferens! Drude Dahlerup beskrev svenska högskolor och universitet som den sista bastionen när det gäller att beskriva sin verksamhet som könsneutral. (Länk till forskningsöversikt) Ur detta perspektiv blir frågan om de manliga studenternas avbrott från en kvinnodominerad lärarutbildning oerhört laddad.

Med referens till Sharon Traweek benämner Egeland akademin som en ”culture of no culture – en kultur utan kultur – där den vetenskapliga verksamheten uppenbarligen är helt oberoende av den störande omvärlden” (s. 55). (Dahlerup, 2010 s.17)

Vi är ju en bild av det goda och rena – en meritokrati!

Skolverket presenterar en text med titeln Diskrimineras pojkar i en feminiserad skola? av en forskare från OECD.

– Sett ur ett mångfaldsperspektiv där vi tror att pojkar och flickor har olika kompetenser som kompletterar varandra, så är det naturligtvis det. Skapas ett läge där ett kön blir underrepresenterat och hamnar i utanförskap så får ju det också sociala konsekvenser. Av rent biologiska skäl vill vi förmodligen också ha ett mixat samhälle, sammanfattar Stephan Vincent-Lancrin och påminner om att det tar lång tid att vända en trend.

Jag tror att det går att hitta andra skäl än “rent biologiska”

Genusräven raskar över isen?

Genusräven raskar över isen?

“Emil är 19% dum!”

Idag har jag sett en underbar föreställning med våra studenter som spelade för riktiga barn på Mazettihuset. Pjäsen var en nytolkning av en berömd  buspojkes äventyr och publikkontakten var stark. När berättaren frågar hur Emil är utbrister ett barn i fyraårsåldern:
– Emil är 19% dum!

Läktaren gungar till under mig och jag tänker att det här mätandet av barn har gått för långt. Jag vågar inte tänka mig hur de individuella utvecklingsplanerna ser ut på den förskolan.