Skolfront lyfter fram faktumet att flickor överbelönas betygsmässigt för sina prestationer på de nationella proven. Anna Ekström menar, trots att kursplanerna beskriver det motsatta, att det flickorna är bra på (att läsa av läraren, vara aktiva i diskussioner och visa upp sitt engagemang) är något som pojkar också borde lära sig.
I Aftonbladet lyfter två journalister den motsatta vinkeln och menar att talet om “duktiga flickor” och “prestationsprinsessor” är en härskarteknik för att förlöjliga flickor och bevara den manliga överordningen.
Går de här två teorierna att förena? Jag tänker att det som borde vara en ganska teknisk fråga om betygskriterier har nu blivit väldigt moraliskt laddat – en fråga om skuld. Hur gick det till?






