Christermagister tar upp ett mycket viktigt ämne. Håller skolans dokumentationskrav på skrämma lärarna till undergivenhet gentemot högljudda föräldrar? Det tycks vara viktigare att bevisa att man har vidtagit åtgärder än att de gett resultat. Kartan är viktigare än verkligheten.
Vi riskerar att gå från ”En skola för alla” till ”En skola för alla som har en bra advokat”.
Skolvärlden har en bra sammanställning över var de olika partierna står i de centrala skolfrågorna.
BETYG?
Centerpartiet (C): Ja, sifferbetyg från årskurs 6.
Folkpartiet (Fp): Ja, från årskurs 6 i helt ny betygsskala A-F.
Kristdemokraterna (Kd): Ja, årskurs 6 med bokstavsbetyg.
Moderaterna (M): Ja, från årskurs 6.
Miljöpartiet (Mp): Betyg bara sista terminen i nian som urvalsmetod.
Socialdemokraterna (S): Ja, kan acceptera från årskurs 6, men då med fler betygssteg med nationellt fastställda kriterier.
Vänsterpartiet (V): Ja, men bara i nian och då inte graderade utan intyg på att man uppnått målen.
STATLIG GRUNDSKOLA?
C: Nej, kommunerna ska huvudmannaskapet oavsett om det är en kommunal skola eller friskola.
Fp: Ja, kommunaliseringen har fått katastrofala följder, inte minst för läraryrkets status och attraktionskraft.
Kd: Nej, staten tar redan ansvar genom lärarutbildningens utformning och uppföljning.
M: Nej, däremot ska vi ha en stark skolinspektion med muskler att sätta åt de skolor som inte följer styrdokumenten.
Mp: Nej, staten ska garantera hög kvalitet och likvärdighet i hela landet genom lagar, förordningar och inspektion.
S: Nej, men staten bör ta ett större ansvar för att säkra kvalitén och likvärdigheten.
V: Ja, åtminstone behövs ett större statligt ansvarstagande för att likvärdigheten ska kunna öka.
Och nu känner jag att dimmorna lättar och solen bryter fram över landskapet. Med ett saligt och lätt debilt småleende skrider jag fram mot valurnan.
Våra studenter är sällan sociologiskt skolade och deras kunskaper om historiematerialstiska teorier är begränsade. Karl Marx betonade det ekonomiska kapitalets avgörande betydelse för hur vi kan förstå samhällets utveckling. När studenterna möter Bourdieus teorier om socialt och kulturellt kapital sker det ofta i en form av igenkänning.
– Aha, är det därför jag klär mig så, äter sådan mat, lyssnar på sådan musik…
Det riskerar att bli reduktionistiskt och banalt. De franska exemplen är inte helt överförbara och jag tror att Sverige är ett mer rörligt samhälle med större frihet för individen att välja sin livsstil. Men det är en bra ingång till att diskutera maktens undflyende natur. Vi är sällan så fria som vi tror.
Jag vaknar till radioprogrammet Kropp och själ som skakar liv i en fjärde dimension av makten – det erotiska kapitalet. Vissa människor tycks genom sin utstrålning ha stora möjligheter att uppnå en ledande ställning.
Frågan är om de här teorierna lyckas ta sig in i högskolans värld? Vad ska vi göra med makten?
Jag funderar över hur vi kan använda blogg, facebook och twitter på lärarutbildningen. Idag har de flesta barn stora erfarenheter av sociala medier och våra studenter tackar bestämt nej till den stendöda digitala lärplattform vi erbjuder dem. De har egna kommunikationskanaler och ser inga vinster med att bli övervakade i olika forum. Jag förstår dem.
Hur var det pastor Jansson sa:
– Varför kommer de inte när jag ringer i klockan?
Nu arbetar jag på en institution som delvis lever på att erbjuda lärare fortbildning. Samtidigt funderar jag över varför det går så långsamt att införa digitala redskap i skolan. Många klagar över att de inte har utbildning och efterlyser kurser.
Samtidigt som vi på ett ideologiskt plan odlar en starkt ideologisk figur som vi kallar “det kompetenta barnet” som i samspel med andra själv erövrar och konstruerar sina kunskaper, tycks många lärare ha en ganska passiv och förmedlingspedagogisk syn på sitt eget lärande:
– Jag vill att någon ska lära mig!
Så här - fast tvärt om?
Anne-Marie sammanfattar diskussionen om diagnoser i skolan.
Länk
Som vanligt – ovanligt klokt!
Jag läser folkpartiets valaffischer och studsar till inför Jan Björklunds storslagna utspel:
“Sverige ska vinna nobelpris”
Tror Fp att det är en tävling?
Tror Fp att länder kan få nobelpris?
Kan någon informera vår leende utbildningsminister om hur det ligger till? Senast vi försökte belöna oss själv genom att ge Harry Martinsson och Eyvind Johnsson priset i litteratur höll det på att gå riktigt illa. Prisets status tog skada och pristagarnas heder hämtade sig aldrig riktigt.
Enskilda personer (inte länder!) gör sig förtjänta. Pristagaren utses av en jury.
Inte ens jag (som gillar att tävla) tror att den här metaforen leder till bättre skolresultat. Det är bara dumt. Fast det kanske är ett vallöfte? När? Vem? Vilket ämne?
Regeldiskussionerna – leder plankan el?
Akrobatik eller samarbete?
Vuxna vet inte särskilt mycket om barns lekar och bilden av den idylliska barndomen hindrar oss från att se vad som händer bakom kulisserna. I dagens Sydsvenska presenteras en bok om barns maktlekar och samtidigt hålls en konferens i ämnet som ordnas av ALMAEuropa.
Några vanliga maktlekar:
Sydsvenskan bjuder på den generösa rubriken “FP vill lära unga att läsa böcker” och blåser därigenom liv i den periodvis avsomnade kanondebatten. Två skräckinjagande topplistor (barnens och lärarnas) presenteras över vilka böcker som skulle kunna ingå och jag värjer mig mot den här formen av ultrapopulism. Inte heller den samlade litteraturvetareliten torde erbjuda ett trovärdigt alternativ
Om vi ska återupprätta läraryrkets status måste det vara en rättighet att efter 4,5 års högskolestudier ha mandat att avgöra vilka böcker det är som barnen behöver för att uppnå målen i ämnet svenska. Det handlar om professionalitet och yrkesstolthet.
Och att möta barnen där de är.
Tysta tankar 