Ibland är det skrämmande likt.
De senaste veckorna har vi diskuterat vem som bär ansvaret för tillståndet i svensk skola och Helena von Schantz har i en serie inlägg beskrivit tendensen att lägga skulden hos lärarna (Allt är lärarnas fel 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 och 11, 12, 13.)
I USA finns en motsvarande debatt som jag tror kan hjälpa oss att se mönster. En federal myndighet vill styra upp de yviga delstaternas skolsystem och redskapen är rigorösa kursplaner och omfattande tester. I Sverige motsvarar detta maktkampen mellan stat och kommun. Vi rusar in i förändringen utan att fundera över konsekvenserna på den lokala nivån.
Vad händer när resultaten inte blir de önskade? Diann Woodard sammanfattar i Huffington Post:
In both the assault on public employee pensions and the blame-the-educators movement, the failures of elected officials and their corporate benefactors are projected onto the victims of these failures — and public schools have certainly been among those victimized.
When federal experiments with school curricula fall short, the thrust of the attack on educators and students is to label them “failures” when the experiments themselves have failed largely as a result of excluding front-line educators from the design of reforms.
And when poorly designed data-driven tests are adopted by Democrats as well as Republicans as a panacea, it’s difficult not to conclude that the same corporate interests that now dominate both parties are dominating the debate about the best way to educate our children.
Jag är rädd att Helena inom en snar framtid kommer att tvingas skriva en ny serie med den ironiska rubriken Det är barnens fel!
Tysta tankar 