Jag har skrivit ett inlägg på Skollyftet med ett krampaktigt historiskt anslag.
Klicka på Metternich - gå till Skollyftet
Är Jan Björklund vår tids Metternich?
27
Category Archives: Utbildning
Är dagens skolpolitik “borgerlig”?
Per T Olsson diskuterar det laddade ordet och utgår från Bertil Ohlins invändningar på 50-talet.
Ohlin, som under många år personifierade alternativet till Socialdemokraterna, ogillade emellertid begreppet borgerlig. Det är inte, skrev han i sina memoarer, ”en terminologi som hör hemma i en objektiv framställning”.
Ohlins aversion mot ordet är förståelig. Det har en marxistisk klang: bourgeoisien, eller borgerskapet, var Karl Marx benämning på kapitalismens härskande klass.
(…)
Och utöver en gemensam antisocialistisk grundhållning har de partier som avses så olika idémässiga rötter att ett samlingsnamn blir missvisande: en värdekonservativ kristdemokrat representerar en annan sorts borgerlighet än en kulturradikal folkpartist; en urban moderat och en centerpartist på landsbygden gör olika prioriteringar.
Jag tror att många gärna vill se dagens upphetsade skoldebatt som opolitisk. Den handlar om barnens lycka, lärarnas status och nationens framtid. I en stor opolitisk omfamning förfasar vi oss över Zarembas skräckskildringar och värms av att tillhöra den goda sidan – vi som vill att det ska vara ordning och att barnen ska lära sig något.
Men frågan återstår: är det verkligen en borgerlig politik att vilja öka kontrollen och förstatliga skolan? Idag beskrivs misslyckandena som en följd av socialdemokratins dåliga politik och den usla forskningen. Hur ser den borgerliga visionen ut? Friskolor till alla?
Per T fortsätter:
Bertil Ohlin hade rätt. Termen borgerlig är ett elände. Det är något med själva ordet som spökar; det är liksom belastat av en förlorarstämpel från det förflutna som inte ens alliansen har lyckats radera.
För om man blundar och tänker på ordet borgerlig, vad ser man då för sitt inre?
Flimrande bilder från den ena valvakan efter den andra där molokna partiledare konstaterar att det inte blev maktskifte den här gången. Heller. Thorbjörn Fälldins svettiga anlete. Ola Ullsten, hjälplös som en tappad äggula. En arrogant Carl Bildt som pekar ut den ”enda väg” som slutar vid 500 procents ränta. En förvirrad Olof Johansson, vilt fäktande mot Öresundsbron.
Till de här bilderna fogar jag en stridslysten och segerviss utbildningsminister i färd med att återskapa gårdagens skola.
Utbildningssverige håller andan!
Idag är sista dagen att söka till högskolan och nervositeten är stor på landets lärarutbildningar. Kommer vi att få några studenter till hösten?
Utan sökande blir det svårt att höja kvaliteten.
Solen skiner och jag tror att vi kommer att få många studenter! Vem vill inte bli lärare idag?
När blev jag “en bevarare”?
Jag har fördomar mot anonyma debattörer. Om de dessutom är nedlåtande minskar min respekt ytterligare.
Under den pretentiösa pseudonymen LRradicals försöker en (1) person att provocera:
http://twitter.com/#!/LRradicals/status/58602018998206466
Om jag förstår inlägget rätt så är vi som är kritiska mot dem som är kritiska därmed “bevarare”. Några av oss är dessutom blinda.
Zaremba är naturligtvis den store hjälten och Aftonbladets serie #skolraset en viktig vinkel. Nu har kvällstidningen krupit till korset och ändrat inriktningen mot #skolgranskningen. En eftergift till oss “bevarare”?
Jag förstår inte den dubbla negationens logik och tror mig kunna vara kritisk mot skolan och samtidigt vara kritisk mot dem som kritiserar skolan utifrån ideologiskt tveksamma positioner. Fiendens fiende är inte alltid din vän. LRradicals är styrda av sitt hat mot SKL och alla angrepp mot den kommunala skolan är då ett sätt att flytta fram positionen.
På Newsmill skriver Helena von Schantz som alltid välformulerat om skolkriget. Jag skulle önskar mig ett mer nyanserat tonläge:
“Men Lärarförbundets beklagliga vana att skjuta oss ämneslärare i ryggen är inte hela förklaringen”.
Njae – det är ingen lyckad historiebeskrivning om vi ska utveckla en respektfull dialog mellan fackförbunden.
Fackligt samarbete?
Lärare kan se ut på många sätt
Sam Aalto skriver på Newsmill om kritiken mot hans utseende.
Om vi kan skapa en öppnare syn på hur lärare får vara finns det också förutsättningar att kunna acceptera barnens olikheter.
Diskussionen om skolans uppdrag går vidare och i matchen mellan fostran och kunskap väljer jag idag – kunskap.
Barn, föräldrar, kollegor och politiker bör ta alla tillfällen att träna sin tolerans.
- Vilket parti röstar du på?
Zaremba enligt Lindeborg
Åsa Lindeborg granskar Maciej Zaremba 2008 i Aftonbladet.
Jag tror Zarembas verkliga ärende är större, och samtidigt hans gamla vanliga: Att håna idén om jämlikhet. Han låtsas, än en gång, ställa sig på den svages sida (på så vis får han ett tyst ängsligt bifall även av vänstern) – i syfte att slå mot välfärdsstaten och demokratin. ”Hos de svagas riddersman finns paradoxalt nog ofta ett folkförakt”, skriver Wijk som öser ur den prisade kulturskribentens fatabur: Zaremba menar att folkhemmet vilar på ”en perverterad jämlikhetsidé” och ryser vid tanken på den medeltida bytraditionen där de fria bönderna hade en röst var – den som han (felaktigt) tror ligger till grund för den svenska rösträtten.
(….)
Den gången var det de kränkta bosnierna Zaremba ömmade för så pass att han ropade efter domstol. Nu drar han ut till försvar för de jagade lärarna som inte vågar öppna käften av rädsla för att bli anmäla av folk som känner sig – kränkta. Skickligt får han läsaren att tro att lärarstuderande dyslektiker, homosexuella och svenskar med invandrarbakgrund utgör en allvarlig fara för rättssäkerheten, åsiktsfriheten och samhällsmoralen. En handfull rättshaverister blir argument mot en hel jämlikhetslagstiftning.
Återigen visar Zaremba sig ha näsa för sånt som ligger i tiden. Den oförvägne sanningssägaren är den borne opportunisten. Han formulerar sig i trygg förvissning om att det han skriver landar mjukt hos en tyst men privilegierad opinion som tycker att nu, nu får det fan i mig vara slut på daltet.
Jag föredrar nog en skabbig kvällstidning framför den här inskränkte hycklaren.
Lärare möter socialsekreterare
Min kamrat Per Germundsson disputerar på fredag kl 13.00 i Örebro.
Syftet med avhandlingsarbetet är att utifrån teoribildningen sociala representationer fördjupa kunskaperna kring mötet mellan yrkesgrupperna socialsekreterare och lärare vid samverkan kring målgruppen barn som far illa eller riskerar att fara illa. Avhandlingen avser fånga parternas uppfattningar om varandra och det man samverkar kring samt diskutera möjliga konsekvenser av dessa uppfattningar i kontexten interprofessionell samverkan kring barn som far illa.
Ett svårt och viktigt ämne. Jag önskar att jag vore där. Kanske någon bloggläsare kan rapportera?
Den här delen av lärares uppdrag är svår att sköta från katedern.
“Forskarnas skolsvek”
De svenska pedagogernas storhetstid inträffade under 1940- och 50-talen. Forskarna medverkade i de utredningar som föreslog de stora skolreformerna och bidrog därmed bland annat till att den nioåriga enhetsskolan inrättades. På den tiden kunde forskarna hjälpa politikerna att se längre.
På Svenska dagbladet är tonläget annorlunda. Under rubriken “Fler lärare måste bli forskare” skriver en namnkunnig samling:
Det är angeläget att förstärka den forskning som handlar om klassrumssituationen, ämnesdidaktisk kompetens, undervisningsmetoder, hur lärare undervisar och hur elever lär. En starkare koppling till sådan forskning från olika vetenskapliga områden höjer lärarnas kompetens och förmåga att använda olika verktyg i undervisningen beroende på situation och elevernas behov. Det behövs också fler forskarutbildade lärare.
Ytterligare en utmaning är att lärare, skolledare och företrädare för huvudmännen behöver ta del av relevant forskning och använda den i verksamheten i ökad utsträckning. Det ska löna sig att ta fram arbetssätt som utgår från forskningen och därmed öka kvaliteten på undervisningen.
Idag har jag ingen åsikt. Låt elefanterna dansa.
Jag väntar på en facklig crossboll!
Igår såg jag Malmö FF besegra Halmstad och idag vinner Manchester united över Chelsea.
Fotboll är nästan lika spännande som utbildningspolitik och på twitter är “inspel” det nya modeordet.
Själv längtar jag efter en befriande facklig crossboll. Spelet behöver öppnas upp på flankerna. Någon måste göra en oväntad löpning mot den fria ytan bakom backlinjen.
Publiken börjar bli otålig.
Är “katederundervisning” ett okontroversiellt begrepp?
Jag möter kloka personer som inte ser kopplingen till oreflekterad maktutövning, faktatragglande och förmedlingspedagogik. Hamnar i hopplösa diskussioner om betydelsen av fakta. Älskar frågesporter och är stolt över min breda bildning. Känner mig förflyttad 40 år tillbaka i tiden och famlar efter tröst på nätet. Det måste finnas värdigare sätt att förhålla sig till utveckling och lärande.
http://twitter.com/#!/briankotts/status/56427426460336128
Alfie Kohn släpper in lite luft i den pedagogiska gravkammaren.
Tysta tankar 