In his recent TEDxSinCity talk titled “Freedom to Learn,” Chaltain outlines the three questions that should be at the heart of every conversation about fixing our schools:
1) How do people learn best?;
2) What are the skills of a free people?; and
3) What in the end does it mean to be free?
Låt oss tala om frihet! Det var länge sedan ämnet diskuterades i skolvärlden.
Ett gott missförstånd förlänger livet. Efter en kväll på twitter kan det hända att jag undrar vad vi egentligen diskuterade och i morse försökte jag söka fram gårdagens aktiviteter. Eftersom vi inte använde hashtag (#) är det svårt att rekonstruera och en del röster saknas. Några ämnen: förhållandet pedagog/lärare, värde/värdighet, identitetsbegreppet, facklig samverkan, kommunalisering (surprise!) och mycket annat.
Många oroar sig för svensk skolas sjunkande kvalitet och teorierna om anledningen skiftar. Jag gillar den här lagom förenklande artikeln i The telegraph
Mrs Goddard Blythe, director of the Institute for Neuro-Physiological Psychology in Chester, said many early developmental problems could be overcome with old fashioned one-on-one interaction between parents and children.
Singing lullabies and using music gets a baby ready for language at a young age, while reading fairy tales can teach children moral behaviour and empathy, she said.
Många talar sig varma för en likvärdig skola och jag hör till dem som gärna ser skolan som en utjämnare av samhällets orättvisor. Alla barn har rätt till en bra skola och engagerade lärare. Vi kunde inte vara mer överens om det. Problemet är att uppväxtvillkor och förutsättningar är så olika.
Jag kan inte (djupt inne i min mörka själ) låta bli att tänka på friskolornas ibland skyddade världar när jag ser den här filmen:
I Sydsvenskan läser jag om hur de nationella satsningarna på att höja elevers skolresultat har resulterat i att resurserna styrts mot skolan. I Rosengård har förskolorna inte fått ett öre av de 12 öronmärkta (se kommentar) miljonerna. Förskolecheferna beskriver svårigheterna att rekrytera kompetent personal.
Margaretha Müngersdorff tycker inte det är konstigt att så många av stadsdelens elever inte blir behöriga till gymnasiet.
– All forskning visar att om ett barn inte lär sig sitt modersmål i tidig ålder är det mycket svårare att lära sig sitt nya språk och tillgodogöra sig kunskap i skolan. Modersmålsstödet till förskolebarnen borde vara mycket större.
Hon har en egen teori om varför inga av alla miljontals kronor har gått till förskolorna under årens lopp.
– Man får inte betygsätta eller utvärdera barns utveckling på förskolan. Därför är det svårt att mäta om en satsning har gått bra eller dåligt. Att satsa på eleverna i högstadiet är enklare, deras kunskap kan mätas i slutbetyget.
Under tiden fortsätter ett av lärarfacken att anklaga förskollärarna för att ha lagt beslag på löneutrymmet.
Jag lyssnar på morgonekots reportage (DN) om hur manliga chefer gynnar män och kvinnliga chefer belönar kvinnor. Det är något med den kvinnliga förskolechefens nervösa skratt som gör mig osäker:
Ulla Messing, som har ansvaret att sätta löner för 76 anställda håller med om att kvinnliga chefer gärna gynnar kvinnor.
– Det kan ju stämma. Jag kan känna att det finns inbyggt en viss försiktighet när det gäller män. Vi har inte så många, då ska de inte premieras bara för att de är män, säger hon.
Det är ett banalt påstående. Män ska naturligtvis inte premieras “bara för att de är män”. Kan det finnas andra anledningar till ett högre löneläge?
Låt oss pröva tanken på att de män som faktiskt har högre lön har uppnått den genom verkliga kvalifikationer. I en marknadsekonomi är det rimligt att den som erbjuder en vara som det råder brist på kan höja priset. Om männen tillför andra kvaliteter (i form av andra erfarenheter eller kompetenser) till verksamheten menar jag att det är rimligt att de också får ekonomiskt utbyte av detta om de tillför förskolan konkurrensfördelar på marknaden.
Här uppstår problemen. På den politiska nivån har vi bestämt att det inte bör finnas någon skillnad mellan hur män och kvinnor arbetar eftersom barnen då kan tro att det skulle finnas biologiska könsskillnader och de traditionella stereotypierna därigenom skulle förstärkas.
Om det skulle komma en man till en förskola och ha en annorlunda tolkning av förskolläraruppdraget innebär det inte bara en kulturell utmaning utan även en lönepolitisk sådan. Risken är stor att han bestraffas lönemässigt om han vågar bryta mot normen när det gäller innehållet i verksamheten.
De ska inte belönas “bara för att de är män” – men de ska inte heller bestraffas för att de tillför nya perspektiv. Jag kanske är onödigt misstänksam, men ser en farlig tendens till likriktning i Ulla Messings uttalande.
I Norge arbetar staten aktivt för att rekrytera män till läraryrket. I Sverige romantiseras lönediskriminering som en form av jämställdhetsarbete. Eftersom pedagogens kön inte spelar någon roll för innehållet i en könsneutral förskolan reproduceras de nuvarande könsrollsmönstren oreflekterat.
I stället för att diskutera verksamhetens innehåll kan de kvinnliga pedagogerna fortsätta att fokusera på pojkarnas problematiska beteende. Genuspedagogiken erbjuder teorier som legitimerar de här ansträngningarna. Ingemar Gens beskriver pojkarnas lek “Allt är tillåtet – bitas, klämma pungkulor, dra i håret, knuffas, slänga, ja, egentligen vad som helst som gör en framgångsrik i att bli Herre på täppan”. Jag känner inte igen mig och undrar syftet med de här polariserade kategoriseringarna: “Hon är otränad i våld och hierarkier och hon är inte lika skoningslös, smärttålig och empatibefriad som pojkar förväntas vara.”
Det behövs fler män i förskolan som kan göra upp med genusexpertarnas stereotypiserade bilder av hur pojkar är och förväntas vara. Annars är risken stor att vi får dras med de här skräckskildringarna.
Jag känner mig vilsen och funderar över vad som är viktigt i barns liv. De starka reaktionerna på svd-artikeln om fri lek och genuspedagogik skrämmer mig och jag tror det är dags att tona ner retoriken. Kanske är maskulinitet ett alldeles för svårt och laddat ämne? Bara tanken på att beskriva någon utifrån kön tycks vara tabu – å andra sidan står en högljudd antifeministisk lobby som tar alla chanser att förlöjliga det statliga jämställdhetsarbetet. En bekant skriver att jag är orättvis mot genuspedagogerna och att de inte alls strävar efter “könsneutral” verksamhet. Det kanske är sant, men varför tryckte då Torbjörn Messing från DEJA på detta som ett centralt krav?
Snart ska jag möta Ingemar Gens och Gudrun Schyman i en debatt om pojkars villkor i förskola och skola. Då måste jag nog ha bestämt mig för hur ideologisk jag vill vara.
Jag lutar mig fram mot spegeln och andas på glaset. Bilden löses upp och det känns ganska bra.
Handen! Vems är handen?
Uppdatering:
Leker barnen det de själva vill eller det de förväntas leka? Det blir debatt om ifall vuxna ska få styra barnens lekar så att de blir jämställda och rättvisa? Tinni Ernsjöö Rappe, skribent och författare och Johan Ingerö, liberal skribent medverkar. 16-timmen
Jag läser Ingemar Gens artikel ”Den fria leken är nästan fånigt hyllad” i Svenska dagbladet och studsar till inför den hårda tonen i kommentarerna. Går det att förstå de hatiska reaktionerna som något annat än antifeministiska stridsrop? Det är en underlig text som kräver en del förtydliganden.
Rubriken utgår ifrån att det finns en gemensam förståelse för vad som är ”fri lek” och att en icke definierad grupp hyllar denna. Jag menar att Gens gör det lätt för sig genom att konstruera en nidbild och därefter polemisera mot den.
De flesta debattörer är nog medvetna om att talet om frihet alltid går att problematisera. Vuxna och barn är i någon mening fångade av sin tid och vår kulturs värderingar. Även de intellektuella som skryter över sin ”medvetenhet” riskerar att göra sig löjliga om de på allvar menar sig vara friare än andra.
Samtidigt vore det fel att beskriva människans handlingar som förutbestämda och i någon mening väljer de flesta av oss att leva våra liv som om vi verkligen vore fria att träffa självständiga val. Vi vill gärna se oss som kompetenta aktörer och detta synsätt ställer krav på hur vi bemöter omvärlden. Om vi reducerar barnen till ”objekt för uppfostran” blir det svårt att samtidigt tala om delaktighet och barnperspektiv. Frihet forsätter att vara livets största utmaning.
Det andra nyckelordet är lek. Vilka teorier lutar sig Gens mot när det gäller lek? I skolan ser många lärare lek som i första hand avkoppling – något barnen behöver för att orka med de viktiga lektionerna.
I svensk förskoleforskning har Ingrid Pramling Samuelsson dominerat debatten . Hon har lyckats skapa gehör för lekens pedagogiska möjligheter och idag är det inte kontroversiellt att beskriva lärandet i leken. Pedagogerna tilldelas en viktig roll för att synliggöra vilka kunskaper det är som barnen erövrar i den nyttiga leken.
Birgitta Knutsdotter Olofsson har ett mer barnnära perspektiv och betonar lekens sociala kvaliteter. Här utvecklas samförstånd, ömsesidighet och turtagning som både utgör lekens fundament och mål. Leken är en del av barnens arbete för att hitta sig själv och lekreglerna definierar den som god och trevlig.
De här lekteorierna menar jag är otillräckliga och banaliserar lekens djupare natur. Huizingas beskriver människan som en lekande varelse och då kan vi inte begränsa leken till de aktiviteter som är nyttiga. Leken är större än så. Lek är mer än träning av färdigheter. Lek är mycket mer än anpassning till rådande strukturer.
Hjärnforskaren Matti Bergström lyfter fram lekens mörka sidor och jag är rädd att hans teorier inte passar in i genuspedagogikens världsbild. Eftersom barnens (i första hand pojkarnas) beteenden definieras som problematiska gäller det att träna bort dem utan att de förtryckande metoderna blir alltför uppenbara. I klassisk behavioristisk anda belönar och bestraffar pedagogerna önskvärda mönster. Så skapas ”den nya människan” med urgamla metoder.
Gens påstår att de ”nästan fåniga hyllningarna” till den fria leken beror på att pedagogerna är lata och han får oväntat medhåll från Knutsdotter Olofsson.
Jag saknar en sammanhängande teori om hur Gens ser på lekens betydelse för barns utveckling. Genuspedagogiken har problem med barnens val och det går att urskilja två traditioner med olika angreppssätt.
Den starkaste grenen är en kompensatorisk idé om att belöna könsöverskridande val. Pojkar som leker med dockor dokumenteras och blir en form av troféer för pedagoger som gärna vill bevisa att könsroller är något inlärt och därmed möjliga att förändra. En del barn väljer att spela med i spektaklet. Vi behåller alltså det könskodade leksaksutbudet men arbetar aktivt för att motarbeta konventionella val. En ny normativitet är svår att undgå. Mjuke Alfons och tuffa Pippi är de nya förebilderna.
Den andra hållningen är mer radikal och tror sig kunna skapa en könsneutral miljö genom att ta bort alla leksaker som skulle kunna kategoriseras utifrån kön. Barnen tvingas då hitta på nya lekar och förskolan blir en god utopi medan de onda stereotypierna frodas i samhället utanför förskolans väggar. Problemet är att hemmets och populärkulturens värderingar ständigt hotar att störa den ideala tillvaron. Personalen tvingas in i en defensiv hållning – men kan å andra sidan trösta sig med att tillhöra ”de goda”.
Jag är bekymrad över Gens och genuspedagogernas ovilja att se sin del av problemet. Om pedagogerna inte själva bryter mot traditionella mönster finns det en uppenbar risk att barnen reproducerar stereotypier.
Min tes är att personalgruppens könssammansättning är betydelsefull för hur pedagogerna bemöter och inspirerar barnen lekar. Idag vet pojkarna mycket väl vilka lekar som är accepterade och de väljer ofta att leka så långt bort från pedagogerna som möjligt. Jag beskriver detta som en form av instinktivt självförsvar.
Ingemar Gens tycks se det som en inträning i maskulinitet – jag menar att det är ett desperat försök att smita från kontrollsamhällets allt mer påträngande tentakler.