Jag jobbar med en kurs som försöker ringa in omsorgsbegreppet i förskolan. Det är ett svårt ord och många blir oroliga inför den här dimensionen av det pedagogiska arbetet. Den svenska modellen bygger på att pedagogik och omsorg är både möjligt och nödvändigt att förena. Det blir då två aspekter av det goda mötet mellan barn och pedagog.

Samtidigt är det intressant att se hur bilden av  samhället som omsorgsgivare har vuxit fram. Idag menar många att det är självklart att det goda samhället ska på sig ett stort ansvar för barns vuxenblivande och en del undrar över vad som hände med föräldrarna?

Vi diskuterar bilderna av hur det var för när barnen ibland lämnades ensamma under tiden då föräldrarna arbetade. I Hylands ABC 1966 sammanfattades oron:

NYCKELBARNET sa till pappan
Far, jag såg din fru i trappan

Nyckelbarn syftade alltså inte på att barnet var en nyckelkompetens inom det entreprenöriella lärandet – nej här handlade det om ett barn som hade en så kallad “hemmanyckel”. Hemmafrun hade rymt och förskolorna hade ännu inte byggts ut.

Jag möter vuxna personer som aldrig hört uttrycket “nyckelbarn” – för dem verkar det vara en helt osannolik tanke att barn skulle vara hänvisade till sig själv när föräldrarna arbetar. Det kan vara en klassfråga.