Jag tycker ofta att undervisning på högskolan är ett ganska ensamt jobb. Idag har Mikael Björk och jag haft en heldag tillsammans och livet är plötsligt mycket ljusare.
Missa inte föreläsningen om undervisningens dramaturgi. Det lär komma fler filmer från det hållet.
Nu är förskolechatt igång på riktigt. Onsdagar kl. 20-21 diskuterar pedagoger aktuella ämnen. Dagens samtal handlar om teknik och naturvetenskapligt förhållningssätt. Vad hände med alla snickarrum som fanns på 70-talet? Kan vi använda ipad som komplement till vävramar och pärlplattor? Är det OK att tävla i teknik med högst torn, längst bro. lättast flygplan? Behöver vi ett särskilt ord som lyfter statusen för teknikintresserade pedagoger. En motsvarighet till reggiopedagogikens atelierista? Verkstadista? Snickarista? Mekanista?
Jag var i Toronto för 15 år sedan. Då var inte reformernas inriktningen lika generös som de beskrivs i artikeln. Med mina mått var de nya kursplanerna extrem rigorösa. Någonting har hänt på vägen.
Texten är från The Guardian och anlägger ett längtande brittiskt perspektiv på den gamla kolonin:
The state matters, not as a monolithic controller of schools but as a driver for change and high expectations. Ontario learned from some of the 1997 English Labour government’s successes (when standards mattered more than structures), while being less prescriptive and recognising that support rather than punishment was a better way to tackle schools that were not improving fast enough.
The Ontario government chose a few targeted and ambitious, but not unusual, objectives: raising standards for all, narrowing gaps, increasing participation rates, and growing public confidence in state schools. But rather than experimenting with US-style marketisation policies and tinkering with structures, it developed a rigorous programme based on evidence, and began a relentless focus on implementation and building capacity at every level.
“Skill” and “will” became the watchwords, not just for teachers but for everybody involved in the education system, which progressed rapidly thanks to massive investment in leadership and professional development at school, district and ministerial level.
Public statements from government and ministers were switched to be deliberately supportive rather than dismissive of state schools. Finally, and most crucially, the government set out to build a respectful, collaborative relationship with teachers, unions, pupils and parents. “You cannot threaten, shame or punish people into top performance,” writes Levin.
It all seems a long way from home, where division and animosity prevail, parents and teachers are obliged to organise against forced, unpopular takeovers of their schools, anyone who dares to criticise the government is a closet Trot, and even the headteachers’ union is polling members on how morale is affecting their work.
Vad har hänt med världen? Det fanns en tid när DN:s ledarsida ogenerat backade upp Jan Björklunds skolpolitiska utspel. Nu smyger det sig in kritiska tankar. Vart är vi på väg?
Jag hatar folk som säger “Vad var det jag sa!!!!” – men har svårt att låta bli. Det är svårt att beskriva hur mycket pengar och energi spektaklet har kostat. Misslyckandet är ett bakslag för dem som tror att ett förstatligande av skolan skulla vara en snabb lösning. Bemanningsfirmor och ostbrickor kommer att vara en belastning i den fortsatta debatten.
Troedsson tror inte att legitimation kommer att höja yrkets “status” – ett ord som behöver vila upp sig några år.
LR är som vanligt uppfyllda av framtidstro – och en smula angelägna om att fiaskot inte ska stänka på den egna organisationen.
…korsar varandra. På Newsmill skriver naturvetaren Claes Andersson ett kritiskt inlägg om postmoderna teorier. Jag tycker han tar i lite väl mycket och gör sig delvis skyldig till samma synd som de totalitära postmodernisterna, men resonerar klokt i kommentarstråden. Andra är mer upphetsade och jag önskar mig ett lägre tonläge.
Själv sätter jag mig på bekvämt avstånd och iakttar. Det känns bra.
Ibland tänker jag att det är lite torftigt att låta twittercitat fylla bloggen. Sedan fnissar jag och rusar vidare genom livet.
Välskrivet och klokt.
Läs!
Jag läser Anne-Marie Körlings nya bok och förlorar mig i avsnittet som beskriver hur hon lär sig spela kort.
Texten väcker starka minnen från den skånska landsbygden och tiden runt 1960 då jag gjorde samma erfarenheter. Det är lätt att översätta de här intensiva bilderna av lärande till skolans värld. Jag anar vikten av drivkrafter och respekten för individen – men mest av allt ser jag inramningens betydelse. Släktingarna investerar i barnet som en dag ska stå som värd för framtida gillen. Det måste finnas någon som bevakar traditionerna och ser till att spelet flyter. Jag bär de här mönstren med stolthet.
I min släkt hände det att pengar bytte ägare under kortspel. Jag önskar att Anne-Marie hade tagit upp denna dimensionen. Plötsligt låg en värld öppen för barnet som efter kortspelet kunde sitta med en rejäl hög av småmynt. Det allvaret lär vi inte kunna återskapa i skolan. Kanske händer det att barnet får samma svindlande upplevelse under kulspelet på rasten?
Boken är utmanande och jag rekommenderar läsaren att stanna upp mellan kapitlen. Anne-Marie bjuder in till samtal och jag skulle gärna diskutera innehållet med arbetskamrater.
Det är hårda ord om en skola som ibland fastnat i fostransuppdraget och jag är glad över att författaren är så tydlig i sin människosyn. Läraruppdragets kärna är inte korrigering.
Det är en entusiastisk samling kvinnor som på konferensen Rösträtt diskuterar betydelsen av musik för barnens utveckling. Ibland kanske lite väl godhjärtade för min smak.
“Vi ska rädda sången, vi ska rädda rösterna, vi ska skydda barnen”. Ett övermått av godhet gör mig matt och när de diskuterar Lady Gagas klädsmak börjar jag snegla mot ytterdörren.
Den andra dagen arbetar vi i Open space och det är en spännande form att mötas.
https://twitter.com/#!/tystatankar/status/178049175827644416
Jag leder ett seminarium med rubriken “myten om den goda nyttiga och könsneutrala barnvisan” och försöker förklara varför vi kallade våra sångböcker Pojkaktiga.
När jag lyssnar på den här sången blir jag själv fundersam: Pärlor
Det är bra med teorier som inte gör anspråk på att förklara hela tillvaron.
Dessutom var det roligt att träffa twitteransiktet Alice Myllenberg IRL.
Tack för ett bra arrangemang!
https://twitter.com/trinejr/status/178372596805550080
Jag gillar inte tanken på att pojkarna behöver räddas och värjer mig mot att IT i hemmet skulle göra barnen uttråkade i skolan.
Men tycker mycket om möjligheten att göra undervisning mer inkluderande med datorer.
Tysta tankar 
