I efterdyningarna av Alfonsdiskussionen kanske det går att diskutera litteraturens möjligheter att skapa förutsättningar för samtal om allvarliga saker. Jon Klassen har skrivit två böcker som är väldigt älskade i England. Jag är inte säker på att föräldrarna i Bunkeflo skulle uppskatta moralen.
Jag läser en insändare som beskriver svårigheten i att organisera en utbildning med begränsade resurser. Nils Ekelund är prefekt på institutionen NMS och det är ovanligt att chefer markerar på detta sätt. Grundinställningen är att le och försöka hålla skenet uppe. Ibland diskuterar vi om det går att göra utbildning effektivare, mer digitalisering, mer kamratrespons och mer självständigt arbete. Samtidigt möter vi studentgrupper som fostrats in i ett lärarberoende – de vill ha mycket detaljerade anvisningar och förväntar sig utförlig respons efter varje uppgift.
Jag gillar den här boken. Idén med att låta pedagoger (som har gått en kurs i Malmö stads regi) berätta om sina utvecklingsarbeten är befriande och öppnar för samtal om vad kvalitet är – eller skulle kunna vara.
I ett annat sammanhang beskriver Per Dahlbeck vad som händer när pedagogerna riktar uppmärksamheten mot barnens intressen med hjälp av frågan “Vad går du igång på?”. Kanske är det ett sätt att lämna den undergivna dokumentationen där barnen romantiseras och förväntas sprudla av idérikedom?
Jag tänker att den frågan skulle kunna kompletteras med en beskrivning av “vad går pedagogen igång på?”. Om vi tänker oss att det finns ett gränssnitt där de här två delmängderna möts – då tror jag det skulle kunna bli riktigt spännande!
Min enda invändning är boktiteln. De här begreppen stökar till det och större tänkare än Skolverket har gått vilse i sina försök att reda ut begreppen. Länk till Förskolan.Jag förstår att det är kursens namn och allt som liknar forskning kanske ger legitimitet åt projektet att förstå sig själv. Men de här berättelserna behöver inte en överbyggnad som riskerar att bli pompös.
Vad gick barnen igång på? När tände pedagogerna till?
Sådana frågor kommer man långt med.
Det finns olika sätt att höja förskolläraryrkets status.
I dag utnämner Nacka kommun sina första ”särskilt yrkesskickliga förskolelärare”. Karin Mattsson är en av dem. – Vi tänker att barnen är aktiva och kompetenta och hela tiden lär sig. Till exempel matematik när de klär av sig: ett par skor, två vantar, säger hon.
Jag gillar inte ribbmetaforen, men anar att de menar något annat än idrottsliga prestationer.
Barnen byter blöjor själva, klär sig själva och äter själva.
– Höj ribban för ettåringar, det är fantastiskt att se samarbetet mellan dem. I början blev föräldrarna chockade, men vi har en skyldighet att ge våra juveler de bästa förutsättningarna, säger Tuula Aula.
Men om så vore låg högstadielärarna ganska bra till. Eller illa.
En av mina intellektuella idoler Margareta Rönnberg skriver om genuspedagogik i förskolan och antyder att det skulle kunna vara för tidigt ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv.
Länk
Jag har ju ofta känt mig lite ensam i min kritik av den tidiga genuspedagogikens instrumentalism och kompensatoriska strategier.
Kanske håller det på att ske en uppmjukning av positioner och jag möter en mer nyfiken hållning ibland – det går att förena feminism och poltisk medvetenhet med en försiktig tolerans mot små barns könstereotypa lekar (som jag kallar att de utforskar en möjlig könsidentitet).
Samtidigt är väl fortfarande den stora diskussionen fortfarande ängslig och troféjagande (se en pojke som leker med dockor!). Det stora flertalet är inte lika bekymrad över pedagoggruppens brist på mångfald som jag.
Det finns utrymme för kraftfulla åtgärder. Kanske också lite kunskap. gå in och kolla vad som pågår.
Och lite svalka från Elza Dunkels:
Jag läser rapporten med blandade känslor.
De positiva dominerar. Här fnns underlag för spännande diskussioner.
Tysta tankar 