Jag ser debatten mellan Pär Ström och Kawa Zalfagary på TV4 morgonprogram.
Lite tjatigt och med en tråkig misstänksam underton som förvrider det möjliga samtalet. Pär vill tala om formell diskriminering och juridik medan Kawa ser allt genom strukturer.
Parallellen mellan kvinnor och personer med läs- och skrivsvårigheter är riskabel. Bilden av kvinnor som svag och utsatt grupp leder till slutsatser som nog ingen är beredd att dra.
Få har som Anne-Marie Körling förmågan att fånga det unika i läraryrkets utsatta och underbara position.
Om du fick önska dig vad du vill av Malmö och Lund, vad skulle du önska dig då?
Margareta Pålsson, landshövding:
”Två samverkansprojekt! Dels att byta lärare med varandra under en termin, så att Malmös skolresultat förbättras. Och så samarbeten kring internationella frågor – där har Malmö mycket att lära Lund.”
Hmmmm – jag vet inte om Margareta Pålsson är felciterad men samarbetet med Malmös lärarkår kunda ha börjat bättre.
När jag började jobba på Lärarutbildningen ägnade vi huvuddelen av den första kursen åt att diskutera “En skola för alla”. Idag lever begreppet en undanskymd tillvaro.
Läs Anna Kayas text på Skollyftet
De här diskussionerna slutar ofta i vaga antaganden om “lagom” och försök till gränsdragningar mellan privat och personlig.
Mikael har bestämt sig för att gå hela vägen. Det är bra att någon vågar gå före.
De flesta på Twitter delar min åsikt – illa skrivet trams.
Vi undviker att nämna den pinsamma krönikörens namn.
Det är den 15/9 idag och finns det inte längre någon ursäkt att inte ha koll på utbudet av appar.
Jag har snabbkollat och det ser mycket generöst ut.
Jan Sjunnesson spar inte på krutet i sin kritik.
Frågan är väl om vi ska skriva kursplaner som utgår ifrån vilka studenter som söker till lärarutbildningen? Det är nog en politiskt riskabel väg. Utredningarna pekar mot mer vetenskap och mer akademisering. Vi som jobbar här rår inte över de besluten.
Samtidigt inser jag att Jan har många viktiga poänger:
Lärarstudenter har de senaste decennierna mötts av paradoxala budskap som de sällan kunnat hantera utan lämnats att ta hand om själva. Jag är själv lärarutbildare sedan snart ett decennium och har försökt hantera studenters förtvivlan och frågor. Men till slut har jag blivit lika frågande som dem och har kommit fram till denna synbart enkla men bekymmersamma tes: Arbetardöttrarna med låga betyg som dominerar lärarprogrammen numera möter en skolkritisk pedagogik som ställer dem inför uppgiften att kritisera ett system som de själva knappt klarat av men valt att verka inom av skäl som sällan är relaterade till egna skolframgångar. Lärarutbildare och pedagoger är inte medvetna om dessa motsägelser.
Vi behöver diskutera de här beskrivningarna av studentgruppen. Jag känner delvis igen mig, men ser också andra mönster. Jan avslutar med goda råd:
Mina rekommendationer till lärarutbildarna är att ge dessa lärarstudenter en extra termin av intensiv studie- och skrivvägledning parallellt med sina studier. De behöver tränas mer i skrivande men också i att resonera om vad de fört med sig in i studierna som skulle kunna tillföra den medelklassdominerade lärarutbildningen utan att göra dem till spännande identitetspolitiska projekt. Jonas Frykman varnade tidigt för detta 1998 och Ziehe likaså.
Varierande examinationsformer måste skapas eftersom dagens hemskrivningar och observationer lätt negligeras och kopieras. Progression och sammanhang saknas i lärarutbildningar i en omfattning som inte finns på andra yrkesprogram vill jag hävda. Metodik på allvar, fler VFU besök av lärareutbildare, praktisk skoljuridik, redskap för konflikthantering, röstträning, presentationsteknik, tätare undervisningstempo och högre krav – allt detta leder framåt till ett klassiskt skolmästarskap och diskuteras under visst gny sedan utredningen och propositionen om ny lärarutbildning sedan 2008.
Medelklassen som fört fram progressivismen till seger under andra hälften av förra seklet har enligt Broady (2011) tappat greppet trots sin dominans inom lärarutbildning och skola där den hållt stånd bakom höga murar. Den dagen lärarutbildarnas egna barn kommer hem med felstavade veckobrev blir definitivt ett uppvaknande. Av att döma av de texter vi lärarutbildare suckar över lär den tiden redan vara inne.
Efter mitt framträdande i Aktuellt kritiserades jag som elitistisk alarmist. Nu har jag fått konkurrens i den positionen. Jag försöker se kraften hos individerna och avstår från generaliseringar. Det är lätt att hamna i ett bristperspektiv. Våra studenter bär viktiga erfarenheter med sig in i högskolan – frågan är vad vi gör med dessa? Kierkegaards ord om att möta eleven där den är behöver vi påminna oss om – dagligen.
Sällan har så många väntat så mycket på en rapport från Skolverket. Möjligtvis är det bara jag?
Tysta tankar 