http://barnisten.blogspot.se/2016/05/myten-om-dodade-modrar-i-animerad.html
Margareta Rönnberg är välgörande skarp. Jag är rädd att det här räknandet av huvuden i barnfilm och litteratur ersätter en djupare förståelse för vad som döljer sig under ytan på berättelserna.
Jag är väldigt imponerad av allvaret i samtalen. Frågan är om det går att göra plats i utbildning för de här grundläggande frågorna om vad det innebär att vara människa.
Jag tror inte det!
Vi pratade om utvecklingspsykologins död. Jag tror den är överdriven:
http://www.heysigmund.com/developmental-stage/
Jag tror att föräldralediga män har mycket att vinna på att träffas. Om vi nu ska omdefiniera maskuliniteten kan vi göra något roligt av det.
I princip är jag mot könsseparerade grupper. Men bara i princip.
Frågan är om män i förskolan också behöver en egen dans?
Till de vilda lekarnas försvar. Artikeln är hejigt amerikansk och fokuserar på mannen som lekpartner. Detta är inte en genusfråga.
Följ länken. Det är en fantastisk bild som Kalle Lind delar med sig av.
Frågan är om jag är stämplad som “teknikfientlig” nu? Tur att jag har fast anställning.
Jag läser debatten om Jan Lööfs böcker och känner mig eländig. Vem orkar leva i denna uppblåsta självbelåtna tid?
När Sara Berglund och jag skrev den där debattartikeln i GP anade jag att vi beträdde farlig mark. Att ifrågasätta digitalisering OCH likvärdighet måste i det närmaste vara skolpolitiskt självmord.
Nu kommer Pedagogiska Magasinet (ingen länk än) med ett fylligt temanummer i ämnet och jag känner mig mindre ensam.
Tysta tankar 