Sam Aalto skriver på Newsmill om kritiken mot hans utseende.

Länk

Om vi kan skapa en öppnare syn på hur lärare får vara finns det också förutsättningar att kunna acceptera barnens olikheter.

Diskussionen om skolans uppdrag går vidare och i matchen mellan fostran och kunskap väljer jag idag – kunskap.

Barn, föräldrar, kollegor och politiker bör ta alla tillfällen att träna sin tolerans.

- Vilket parti röstar du på?

Åsa Lindeborg granskar Maciej Zaremba 2008 i Aftonbladet.

Jag tror Zarembas verkliga ärende är större, och samtidigt hans gamla vanliga: Att håna idén om jämlikhet. Han låtsas, än en gång, ställa sig på den svages sida (på så vis får han ett tyst ängsligt bifall även av vänstern) – i syfte att slå mot välfärdsstaten och demokratin. ”Hos de svagas riddersman finns paradoxalt nog ofta ett folkförakt”, skriver Wijk som öser ur den prisade kulturskribentens fatabur: Zaremba menar att folkhemmet vilar på ”en perverterad jämlikhetsidé” och ryser vid tanken på den medeltida bytraditionen där de fria bönderna hade en röst var – den som han (felaktigt) tror ligger till grund för den svenska rösträtten.

(….)

Den gången var det de kränkta bosnierna Zaremba ömmade för så pass att han ropade efter domstol. Nu drar han ut till försvar för de jagade lärarna som inte vågar öppna käften av rädsla för att bli anmäla av folk som känner sig – kränkta. Skickligt får han läsaren att tro att lärarstuderande dyslektiker, homosexuella och svenskar med invandrarbakgrund utgör en allvarlig fara för rättssäkerheten, åsiktsfriheten och samhällsmoralen. En handfull rättshaverister blir argument mot en hel jämlikhetslagstiftning.

Återigen visar Zaremba sig ha näsa för sånt som ligger i tiden. Den oförvägne sanningssägaren är den borne opportunisten. Han formulerar sig i trygg förvissning om att det han skriver landar mjukt hos en tyst men privilegierad opinion som tycker att nu, nu får det fan i mig vara slut på daltet.

Jag föredrar nog en skabbig kvällstidning framför den här inskränkte hycklaren.