Svenska dagbladet hyllar den nya genuspedagogiken – det gör inte jag.
Jag har arbetat som förskollärare i 25 år. Att vara man i en kvinnovärld innebär en hel del utmaningar. Jag var bekymrad över den utformningen som den förra regeringens jämställdhetsarbete tog – men är ännu mer oroad över den Jan Björklunds ointresse för frågor kring förskola. Följande text är ett privat utkast till remissvar som jag hittade i en mapp.
Delegationen har haft ett komplext uppdrag och problemen att beskriva verksamheten och föreslå förändringar har inneburit förenklingar som tyvärr tvingar oss att fokusera på vissa brister i utredningen. Detta innebär inte att vi (pluralis majestätis…) ställer oss utanför den grundläggande ambitionen som skulle kunna sägas vara att minska orättvisor och förtryckande stereotypier.
Ett genomgående problem är att utredningen beskriver förskolan som en könsneutral arbetsplats. Författarna väljer att inte se de komplikationer som den 96-procentiga kvinnodominansen innebär. Bilden av förskolan som en agent för de goda krafterna i samhället tycks vara nödvändig att bevara och med en sådan agenda blir bristen på mångfald inget avgörande problem. Nu ligger fokus på genus – men det skulle också kunna vara en fråga om klass eller etnicitet.
Utredarna tycks vara starkt upptagna med att INTE diskutera frågan om de icke närvarande männen. Efter 55 välskrivna sidor som eftertänksamt tecknar en historisk bild av utvecklingen inom fältet byter texten karaktär och får öppet retoriska förtecken. När författarna polemiserar mot insatser som skulle öka den manliga delen av personalen väljer man att göra det genom att förlöjliga någon icke angiven motpart
”Vi delar inte uppfattningen om att män måste in i förskolan enbart på grund av att de är män. (a.a. s. 56)”
Det är ytterst oklart vem som är målgruppen för detta svepande påstående, men vi tror att behovet av att distansera sig från denna hållning (som möjligtvis skulle kunna tolkas som en biologistisk ståndpunkt )leder till låsningar som hindrar en konstruktiv dialog om de problem som svensk förskola och skola står inför. Utredarna tycks ha haft ett starkt behov av att inte romantisera bilden av män som undergörare eller befriare. Denna hållning leder tyvärr till att analysen av förskolan blir bristfällig.
I den bästa av alla världar är förskolan god och blotta tanken på att män skulle tillföra något tycks vara starkt hotfull mot utredarnas världsbild. Skräcken för biologismen skapar en hållning som leder in i en intellektuell återvändsgränd. Männen är välkomna – men enbart på den förhärskande kulturens villkor. De är möjliga att acceptera om de anpassar sig till den givna ordningens regler – och då som exempel på ”den nye mjuke mannen”.
Agendan är att inte att förändra förskolan som kultur. Det är mannen och pojkarna som är objekt i denna process. Utredarna är starkt normativa och synen på genus och könsroller pendlar mellan önsketänkande och behaviouristiska förklaringsmodeller.
I kapitel tre slår utredarna fast att läroplanens skrivningar har haft en avgörande betydelse för de vuxnas förhållningssätt till barnen. Detta påstående vilar på lösan grund och är ett uttryck för vaga förhoppningar. Men personalen har ett uttalat uppdrag att motverka stereotypier och traditionella könsroller. Oklarheten kring vilka mönster som är uttryck för stereotypier är besvärande. Är alla roller ett uttryck för patriarkal underordning? Risken finns att en sådan långt driven strukturalistisk teoribildning reducerar alla aktörer till offer. Hjältarna skulle då vara de medvetna goda genuspedagogerna som ska befria och medvetandegöra offren för denna könsmaktsordning.
Textens generaliserande karaktär är 
besvärande och försöken att beskriva mönster i svenska förskolor andas tyvärr fördomsfullhet och skräck inför allt som skulle kunna tolkas som könskodade aktiviteteter. Utredarna väljer att framställa pojkar som förövare och flickor som offer. Personalen ses som omedvetna och i starkt behov av statlig styrning och upplysning. Den sociala ingenjörskonsten firar triumfer.I sin iver att hitta mönster väljer utredarna att förenkla idetitetsskapandets komplicerade processer till en enkel imitativ process. Behaviouristiska förklaringsmodeller som betonar det enkla belönings/bestraffningstänkandet spelas inte ut mot andra försök att gestalta könssocialisation. Teoribildningar som försöker kombinera psykodynamiska och familjesociologiska modeller (Chodorow, Badinter m.fl) väljs bort till förmån för lättköpta teorier om identifikation och diffusa medieteorier. Ivern att ställa sig på det godas sida reducerar barnet till ett objekt för statlig ideologi om könsneutral uppfostran i könsneutrala förskolor – administrerade av kvinnliga pedagoger.I kapitel fyra låter författarna ljuset spridas över det goda landet Sverige och dess förträffliga jämställdhetsarbete. Projekten i Gävle och efterföljande kommuner bärs upp av en grundläggande naiv instrumentalism och tycks vilja förenkla barns identitetsskapande till en träning i beteenden. Tanken på att genom könsuppdelade grupper och kompensatoriska åtgärder äger ingen vetenskaplig bas och är djupt oetiskt ur ett humanistiskt perspektiv. Med vilken rätt tar sig dessa pedagoger sig friheten att skapa nya normer för hur pojkar och flickor ska vara? Retoriken talar om att skapa frihet för individen att välja – i praktiken lär sig barnen vilka beteenden det är som är socialt godkända.
Delegationen har beviljat medel till många projekt som har imiterat detta upplägg och utfallet visar inga bestående konsekvenser när det gäller djupare mönster. De rapporter som har gjorts har ofta karaktären av tillrättalagda beställningsverk och uppvisar stor lydighet inför det politiskt korrekta. Delegationen har härigenom tyvärr snarare motverkat än stimulerat jämställdhetsarbetet i Sverige. Intentionerna kan sägas ha varit goda men ofta tycks projekten ha haft en direkt förtryckande karaktär. I stället för att uppmuntra till mångfald har könskodade beteenden skuldbelagts och miljöer och leksaker som skulle kunnat associerats till kön har tabuiserats.
Frågan kvarstår: Vad är det egentligen för sjukdom som delegationen avser att bota? Är det moraliskt rätt att behandla en patient som saknar sjukdomsinsikt?I vissa fall har projekten lyckat engagera personalen och i de fall det egna förhållningssättet varit en del av processen anar vi en större framgång och en varaktighet i resultat.
På sidan 167 försöker delegationen värja sig mot den normativa undertonen i projektet och framställer genusarbetet som en fråga om valfrihet. Maktanalysen haltar dock och bilden av pojkarna som förtryckare gör att försöken att beskriva de egentliga förhållandena riskerar att bli bekräftande. Det är möjligt att genusglasögonen skymmer andra aspekter av förskolans problematik. Bilden av den treårige pojken som en utlöpare av det talibanska patriarkatet kontrasterar skarpt med den utsatthet många pojkar upplever i förskolan.I kapitel sex föreslår delegationen ett antal åtgärder. Dessa placeras på statlig central nivå och som utförare av en certifiering föreslås Skolverket och Myndigheten för skolutveckling. Från Malmö Högskola menar vi att det vore olyckligt med en centralisering av denna verksamhet och att RUC är den aktör som har bäst förutsättningar att skapa en aktivitet underifrån. Jämställdhet uppifrån är ingen bra idé och vi riskerar att skapa en kraftfull motreaktion om direktiven sker utifrån centrala positioner.
Delegationen föreslår även att Skolverket får ett utökat tillsynsansvar – vilket tycks vara ett förslag som måste relateras till de nya direktiv som styr Skolverkets insatser från förskolan till skolan. Förskolan befinner sig idag inte i samhällets öga och om direktiven skulle ändras är det möjligt att andra aspekter av förskolans verksamhet skulle prioriteras politiskt.
I avsnitt 7.2 återupptar delegationen sin förvirrade retorik kring vad det är män skulle kunna tillföra förskolan. Eftersom förskolan inte är ett ämne för analys väljer 
författarna att inte beskriva förskolan som ett fält av inre konflikter. Män som går in med en medveten strävan att förändra förskolans struktur och tänkande tycks inte existera i delegationens tänkande. I stället riktas uppmärksamheten mot en grupp som tycks vilja rida på sitt kön och som förutsätts vara yrkesmässigt inkompetenta. De lyckade projekten för att rekrytera män till skola och förskola i Malmö uppmärksammas inte. I stället väljer författarna att (utan empiriskt underlag) sprida myter om män som smitare och karriärister (jfr s. 213). I svepande ordalag tar delegationen avstånd från pedofiljakten men citerar ändå oroliga förskolechefer.
I avsnittet 7.2.5 föreslår delegationen åtgärder för att höja andelen män i förskolan. Vi tror att dessa behöver kompletteras med nätverk och fadderverksamhet för nyutbildade män som riskerar att marginaliseras på sina arbetsplatser – men även under sin studietid.
I avsnitt 7.3.3. föreslår delegationen en satsning på genuspedagoger. Det är oklart vilka styrmedel det är som skulle verka för denna reform och innan innehållet är klargjort är det svårt att beskriva formerna för denna insats.
I avsnittet 8.1.2. kritiserar delegationen formuleringar i examensordningen och det framstår som givet att det är djupt olyckligt att vi lärarutbildare ska examinera studentens förmåga att ”inse betydelsen av könsskillnader i undervisningssituationer…” Antagligen kommer denna formulering inte att återfinnas i den nya högskolelagtexten.
Delegationen väljer också att lyfta fram problem i konstruktionen av den nya lärarutbildningen och tycks kritisera utformningen från två håll. Dels råder stoffträngsel och alltför mycket styrning – men å andra sidan kontrolleras inte studenterna tillräckligt och en del studenter släpps ut utan grundläggande genusfärdigheter. Vi bedömer att studenterna idag arbetar med genusfrågor inom många kurser och att Malmö högskolas perspektivarbete innebär en garanti för att frågorna inte glöms bort.
Som helhet är delegationens arbete alltför hårt styrt av politisk korrekthet. Beskrivning och analys är tyvärr ofta ytliga och ibland direkt felaktiga. Det mästrande och förnumstiga tonfallet gör att delegationens ibland kloka förslag riskerar att drunkna i utredarnas retorik. Redovisningen av genomförda projekt ger en del exempel på “rena stolleprov” och må barmhärtighetens slöja vila över dessa.
Jämställdhet är en alldeles för viktig fråga för att begravas i detta nomativa moras av fördomar och naiva förhoppningar.Vi rekommenderar att regeringen tillsätter en ny utredning med direktiv som utgår från lokala initiativ och med en öppnare syn på hur könssocialisation går till i ett postmodernt samhälle.
Vi diskuterade Högskoleverkets undersökning som återger studenters beskrivning av sina arbetsinsatser. En del högskolor låg runt 40% och detta inbjuder naturligtvis till att arbeta samtidigt. Siffrorna är problematiska att tolka ur många aspekter. Som lärare möter jag ofta studenter som är helstressade och menar att det ställs för höga krav och att de varken har tid att läsa eller reflektera.
Tysta tankar 