Jag lyssnar på Tom Alandhs sommarprogram och plötsligt faller bitarna på plats. Monica Zetterlund sjunger att underbart är kort och tiden står still.

Lyssna på hur de fyra konsonanterna möts G-T-K-L. Spotify
På Österlen är det Rosfest och jag missade Henriks Valentins kröningstal. Jag lånar bilden från Henrik och gratulerar Ingvar och Ingela till upphöjelsen

  
Våra rosor tvekar. Det är bäst så.

Vi träffas och jämför våra berättelser – hur hamnade vi i förskolan? Det visar sig att ingen av oss har haft en stor plan. I stället tycks det ha varit tillfälligheter som styrt. Några av oss började som altruister och ville verkligen rädda världen, någon tänkte ta med sig sitt intresse för musiken in i yrket – de flesta av oss ville nog bara ha ett jobb där man kunde försörja sig själv och familj. Att få lov att vara utomhus, bestämma över sin dag och möta levande barn är en bonus.

Föreningens hemsida!

Nästa träff är den 4/9.

Till hösten jobbar med en kurs i entreprenöriellt lärande. Då kommer vi att prata mycket om kreativitetens betydelse. Den här artikeln pekar på något viktigt.

Länk

Länk till examensarbeten

Våra studenter besöker det marina kunskapscentrumet SEA-U vid Ribersborgsstranden. De möter Peder Hansson och håvar upp olika djur. Mest spännande är nog Tångsnällan. Det är en avlägsen släkting till sjöhästen och fadern tar hand om avkomman.

Jag är verkligen stolt över att våra studenter får en  varierad undervisning i kursen Naturvetenskap och teknik i förskolan.

Jag har jobbat med handledarutbildning idag och vi tangerar diskussionen om professionalitet några gånger.

Handlar det om ett yrkesspråk? Nej – det är väl en konstig idé.
Handlar det om status? Nej – varför skulle vi låta andra avgöra vårt värde?
Handlar det om allmän duktighet? Nej – det är inte samma sak.
Handlar det om att kunna utestänga andra från arbestuppgifter? Nej – den formen av kunskaps- eller fostransmonopol känns varken önskvärt eller möjligt.

Vi landar i slutsatsen att en förutsättning för professionalitet är frihet och autonomi. Den professionelle läraren kan inte bara planera och utvärdera undervisning – de erfarna vet att den verkligt kvalificerade reflektionen äger rum samtidigt. Pedagogik är ögonblickets konst. Du kan vara väl förberedd – men till sist gäller det att fånga bollarna i flykten. En förutsättning är självförtroende och frihet. Vi vill gärna tro att det går att utbilda fram.

Länk till text i Pedagogiska magasinet av Niklas Arevik.

Så, för att sammanfatta: kan läraryrket av i dag anses vara en profession?

Å ena sidan har vi undergrävt kunskapsmonopol, ökat inflytande för politiker och tjänstemän. Vi har marknadsanpassning med elevpeng, balanserade budgetar och krävande föräldrar. Och vi har, inte minst, en kraftigt utbyggd kontrollapparat i form av Skolinspektionen på bekostnad av lärarnas professionella autonomi.

Å andra sidan finns en tydligare vetenskaplig förankring, lärarna är på väg att återta tjänstemonopolet genom lärarlegitimationens införande och de har, åtminstone tills vidare, vunnit den ur autonomisynpunkt viktiga striden om förtroendetidens bevarande.

Vi kan också se en större intern kontroll och självsanering inom kåren. Lärarnas ansvarsnämnd ser till att yrkesetiken upprätthålls. Det gör den främst av lärarna själva (även om nämndens ordförande är jurist är majoriteten av ledamöterna yrkesverksamma lärare). Den har redan visat sina muskler genom att gå emot Skolinspektionen i flera viktiga fall, där de professionella gjort radikalt annorlunda bedömningar än tjänstemännen och juristerna på myndigheten.

  
(Min bror och jag – Bagarmossen 1959)

Frågan om män i förskolan har diskuterats under snart 50 år och idag kan vi spåra en viss uppgivenhet i debatten. Motiven har skiftat och det politiska stödet har vacklat.
Det vanligaste argumentet bland föräldrar tycks handla om ”manliga förebilder” och en del del män lockas kanske av tanken på att vara ersättare för frånvarande fäder. Resonemanget inbjuder till strereotypt tänkande. Männen reduceras till sitt kön och uppmuntras att förstärka diffusa föreställningar om manlighet. På sikt är det ingen bra väg.

Samtidigt dominerar en likhetsfeministisk ideologi förskolan. Män och kvinnor bör helst göra och tänka på samma sätt. Genus är en social konstruktion och genom att inte tala om kön kan vi på sikt dekonstruera könet och skapa utrymme för individerna att göra egna val bortom strukturerna. Män som kommer in i förskolan och utför traditionellt kodade maskulina handlingar blir ett hot mot idén om förskolan som könsneutral arena. De kvinnliga pedagogerna ser sig sällan som representanter för ett kön – de är mer eller mindre kompetenta.

Jag hörde till dem som hade höga förväntningar på det arbete som Maria Arnholm initierade 2013. I uppdragsbeskrivningen till Skolverket beskrivs regeringens motiv för insatsen som att det är viktigt att i förskolan synliggöra för flickor och pojkar att kön inte ska vara avgörande i val av yrke. Målet är också att öka rekryteringsbasen. 

De män som ska rekryteras tilldelas en starkt symbolisk funktion och ska visa världen att könet inte spelar någon roll för deras yrkesval. För att kunna leva upp till de här ambitionerna som genuspolitiska stridspiloter måste de bevisa sin förmåga att hantera motstridiga förväntningar på många plan.

Idag har jag lärt mig att den oskyldiga frågan ”Vad tillför egentligen män?” är en fälla som handlar om att avslöja biologister. Vanliga följdfrågor är: 
 – Blir man bättre pedagog för att man har snopp?
 – Är alla män lämpliga?

Frågorna blir absurda om vi byter ut ”man” mot ”kvinna” i exemplen ovan. I förskolan är kvinnan normen och behöver inte motivera sitt existensberättigande. 

Kön ska alltså inte ska vara avgörande för val av yrke. Vilka slutsatser drar barnen av att majoriteten av pedagoger är kvinnor? En stor del av dessa har dessutom mödrar som också arbetar inom förskolan och tycks ha varit inriktade på yrket sedan tidig ålder.  Kan könet vara vara av betydelse?

Männen som väljer att utbilda sig till förskollärare har ofta en brokigare bakgrund och har provat på andra yrken. Det är troligt att de tillför andra perspektiv. De har erfarenhet av hur det är att växa upp som pojke.

Idag är genus ett politiskt slagfält. Delegationen för jämställdhet i förskolan avfärdade frågan om pedagogens kön som ointressant och varnade för att OM männen kom skulle de förstärka stereotypierna. Anna Ekström var ordförande i delegationen och blev därefter generaldirektör i Skolverket som ansvarade för den senaste insatsen. En ny regering tog över och Gustav Fridolin ska nu hantera förväntningar från olika håll. Ännu råder tystnad.

Skolverket lämnar över sitt material till SKL och betraktar uppdraget som avslutat. Mia Heikkilä är expert och sammanfattar debatten om pojkars och flickors skolgång som ”onyanserad och alldeles för generaliserande”. Hon vill hellre lyfta fram klass och etnicitet som betydelsefulla faktorer. Jag menar att det är en svårslaget idylliserande bild av pojkarnas situation som Heikkilä redogör för. När pojkarna misslyckas i skolan är den enda förklaringsmodellen att maskuliniteten är problematisk. Svaret är att göra upp med ”antipluggkulturen” och höja förväntningarna. När männen avbryter sina förskollärarstudier har de antagligen brister i sitt genusmedvetande?

Det är svårt att inte se Skolverkets insats som ett försvar av status quo. Inga åtgärder föreslås, ingen nationell samordning, ansvaret läggs över på SKL som låter genusforskarna sätta dagordningen. 

Männen reduceras återigen till förebilder – fast nu ska de föreställa ”den nye medvetne mannen”. Som lärarutbildare möter jag en hel del män som har andra och enklare funderingar om sitt yrkesval. De vill inte bli indragna i de här ideologiska  striderna och försöker hantera förväntningar på lokal nivå. Vad behöver barnen – hur kan vi utveckla verksamheten?

Frågan om vilken maskulinitet de väljer att gestalta i sina handlingar borde inte ställas på politisk nivå.

Bakgrund:
 Helen Lumholdts text i lärarnas nyheter